EN ÖRFIL PÅ ETT BARN...

Tillbaka i Marbella igen efter en lång, underbar, kall och intensiv sommar i Sverige. Nu är det vajande palmer som gäller. Turister överallt. Bilköer. Höga temperaturer. Varma nätter. Paella och bläckfisk och en sol som man undviker på grund av hettan.

Vi går på strandpromenaden, lilla Pepsi och jag, hon går troget bredvid mig i sitt koppel. Både jag och min lilla vovve njuter av vågornas loja rullning in mot stranden. Så ser jag helt plötsligt en mamma som ger sitt barn en örfil, inte långt från där vi går. Jag stannar upp, känner hur atmosfären runt omkring mig förändras, hur jag stelnar till, mitt innersta vill säga åt henne att sluta. Men jag gör inget. Ser bara hennes ilska till barnet för… vad? Jag undrar och står liksom kvar. Så olika vi ser på det här med barnuppfostran, relationen till våra små. I Sverige skulle aldrig det här hända, då hade det förmodligen blivit rubriker. Ett kort ögonblick senare ser jag samma mamma krama om sin son. Jag fattar ingenting.

Men det är ju det här som är så speciellt. Olika kulturer. Vem är jag som ska döma? Vem är jag som tror mig veta bäst? Vi är alla så olika, kanske det är hela poängen. Vi måste alla lära oss av varandra.

Men ändå. Ge mitt barn en örfil, det tror jag aldrig jag skulle kunna göra. Nej, aldrig.

Birgitta 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-