RÅMANUS

Jag vill varna för att detta är ett råmanus som är helt obearbetat men i det stora hela är jag väldigt nöjd över inledningen till mitt nya manus ANN-BRITT LARSSON - queen of fucking nothing.
Var så god och läs!


 

KAPITEL 1


                      Rännilar av svett letade sig nedför ryggen på Ann-Britt Larsson och under armhålorna växte fuktringarna sig allt större. Hon hade gärna lossat på halsduken och knäppt upp översta knappen i kappan men eftersom hon stod upp i den fullsatta bussen med en matkasse i varje hand var det dumt att våga sig på. Det var som att stå i en ångbastu. De övriga passagerarnas regnfuktiga kläder luktade svett och unket och fick henne att kväljas så hon bestämde sig för att andas enbart med munnen. In-ut-in-ut. Hon fokuserade på andningen medan blodvallningarna sköljde som vågor genom hennes kropp. Varför hade busschauffören full värme på? Förstod han inte att sådant bidrog till att sprida bakterier och smittor? Nu var bara två hållplatser kvar, hon fick hålla ut, som vanligt. Ann-Britt höll alltid ut insåg hon med ens, vad det än gällde, hemma, på jobbet, med barnen, barnbarnen, bland vänner. Ögonen fylldes med tårar och hon blinkade och blinkade, bet i hop käkarna så det gjorde ont i tänderna. Kassarna var tunga och det värkte i händerna, snart måste hon få sätta ner dem och räta ut sina fingrar och få fart på blodcirkulationen.

Bussen stannade till med ett tvärt ryck och Ann-Britt var tvungen att släppa taget om den ena kassen för att klara av att hålla balansen men hon for ändå framåt mot en kille i 20-årsåldern med rakat huvud, tatueringar och ringar i både näsa och öron.

"Vad fan gör du kärringjävel, försöker du tafsa va, ta mig på kuken?"

Ann-Britt öppnade och stängde munnen, hon fick inte fram ett ord. Killen knuffade till henne så hon trycktes mot fönsterrutan och slog i bakhuvudet. För en sekund svartnade det framför ögonen och illamåendet sköljde över henne.

 "Hon tog mig på kuken", skrek han och pekade på Ann-Britt med hela armen. Ann-Britt kände blickarna från de övriga passagerarna och såg avsmaken i deras ögon. Hon skakade frenetiskt på huvudet och såg hur ett flin spred sig över killen ansikte medan han betraktade henne.

Så öppnades dörrarna och Ann-Britt sökte efter kassen som hon nyss släpp taget om men den hade vält och varorna låg utspridda på golvet där de redan trampats på många gånger om.

"Ursäkta mig," sa Ann-Britt och trängde sig desperat mot dörröppningen. "Ursäkta, jag ska stiga av här."

"Hördu peddotanten, det är väl mig du ska be om ursäkt, va?"

I ögonvrån såg hon hur den tatuerade killen sträckte sig fram och högg tag i hennes kappa. "Be om ursäkt," fräste han och det lyste av illvilja och råhet i hans ögon.

"Förlåt, det var inte meningen." Ann-Britt slet sig loss och pressade sig av fullkraft mot öppningen och snubblade ut i regnet.

"Nästa gång anmäler jag dig, så du vet det," vrålade killen innan dörrarna stängdes och bussen körde iväg.

Ann-Britt såg sig omkring. Hon hade stigit av en hållplats för tidigt.


Är det någon av er läsare som vågar sig på att tycka till????

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-