Hela huset bekräftade hennes liv. Jag tyckte det var svårt att se alla saker som samlats där på Kvarnstensgatan 2 genom årens lopp. Trängas i lådor och skåp, det äldsta från 1793. Och alla ytor av bord, hyllor och fönsterbleck med foton i ramar och prydnadssaker i glas, trä, malm, porslin och säkert något mer. 
 
Äggvärmare sydda i slöjden och julpynt av papper, toarullar och bomullsskägg. Saker, saker, saker.  En del bleknade av åren, andra av solen och somligt helt intakt, som tallrikarna på väggen och badrumskaklet från 67. 
 
Jag tyckte det var omskakande att se, för på Brattåsgatan 17, där jag kommer ifrån, revs det för att få luft och ljus. Eller byttes ut för lite omväxlings skull. Soffor, mattor och bord. Väggar fick nya tapeter och använda kläder åkte på tippen. Bordssilver åkte ut med diskvattnet i den bokstavliga meningen utan att det var meningen. Så var det där. Visst hände det att jag fiskade upp saker ur soptunnan och visst grät jag över någon förlorad, säkert trasig, docka. Och just därför är det hårt inkapslat i ett skal. Lika hårt och lika skört som äggskal. Don’t you dare to knock. 
 
Men så tror jag att livet gjorde det åt mig. För nu sitter jag här på Björkfeldtsgatan 3 med allt omkring mig. Saker, saker, saker. Från alla tidsåldrar och alla epoker. Egna och andras. Porslinsfigurerna kanske blir moderna igen? Dukarna kanske någon annan vill ha? I framtiden menar jag. Varma barnkläder i olika storlekar, ifall man får besök och skall ge sig ut på promenad. Kurslitteratur, t-shirts och reklamklockor, kul att plocka fram på nostalgiträff med gamla kollegor.  Jag kommer inte ut ur sakernas tillstånd. De vittnar om vårt liv här på jorden och jag vet faktiskt inte riktigt vad som händer med mig om de blåser bort. Je suis Kvarnstensgatan 2. Don’t you dare to knock.
Lizelotte

Läs hela inlägget »

Just lagt ifrån mig boken Finna sig av Agnes Lidbeck. Boken som legat länge och väntat på mig. Som jag börjat på men aldrig kommit längre i än till sidan 20. Men så, efter att ha läst ett reportage om författaren i tidningen Vi läser fick jag upp intresset! Det tog fortfarande en bra bit in i boken innan jag tog till mig hennes avskalade och nakna sätt att skriva. Man får inte veta någonting runt omkring huvudpersonen utom just det som historien är avsedd att berätta, men där består historien av många rika detaljer som fångar stämningen. Allt kretsar kring Anna, hur hon ser på sig själv eller kanske ännu mer hur hon tror att omgivningen uppfattar henne. Hon speglar sig i männens blickar och undrar redan på BB efter att ha fött sitt första barn om männen som ser henne vill ha henne eller kommer vilja ha henne sen. Hela hennes identitet och liv kretsar kring att vara sedd. Hon vårdar sina barn, står bredvid sin tråkiga man i en äktenskaplig teater tills dess att de båda skaffar sig nya partnrs och bryter upp. Mönstret går (förstås) igen i nästa relation. Att vara behagfull.

Insiktsfullt går författaren in i en modern kvinnas huvud och man blir påmind om att det nog inte har hänt så mycket sedan Simon de Beauvoir med friheten och jämlikheten.

Kan inte vänta med att börja på hennes andra bok Förlåten där två systrar intar varsin roll när de röjer huset efter sin pappas död. Relationer, relationer. Ett outtömligt ämne inte sant?

Lizelotte

Läs hela inlägget »

Svälten - en fackbok jag läser med samma iver som en fängslande roman. Hur kan en bok om svält i mörkaste dystra fattigsverige under 1800-talet åstadkomma detta?

Missväxten under 1867-1869 är en av de värsta naturkatastroferna i svensk historia. Och 
redan på första sidan kommer man rakt in i det ofattbara. En familj i norra Sverige som inte har någonting kvar att äta, sedan håret på kohuden har skrapats av, stekts och ätits upp, kokar och steker ett par gamla uttjänta kängor. Sverige 1867. Ett utarmat bondeland. Ett stycke historia som inte är så långt bort i tiden. Jag tänker på min gammelfarfar Johan som föddes 1878. Han dog strax innan han skulle fylla 102 och jag 17. Jag tänker på vilka omställningar och skiften han var med om under sitt liv. Han upplevde visserligen inte de värsta nödåren kring 1867 men berättade om fattiga vintrar, umbäranden och magra skördar. Hur de räfsade ihop de sista höstråna med sina bara händer. Inget, verkligen inget fick förspillas. Idag dör fler av övervikt än av undernäring.

Boken är intressant ur flera aspekter. Inte minst beskriver den en rad olika öden och vad som händer med människors beteenden i olika stadier och hur tillvaron krymper. Men boken konstaterar också att de berättelser som finns bevarade framförallt kommer från de som inte själva drabbades allra värst. ”De som verkligen svalt, de som verkligen led den djupaste nöd - de är tysta ända in i döden.”

Svälten av Magnus Västerbro belönades hösten 2018 med Augustpriset. Läs den. Inte bara för historielektionens skull utan berättarkonstens.Kusligt bra. 

Lizelotte

Läs hela inlägget »

Jag har läst Bränn alla mina brev av Alex Schulman. En sorglig och vacker kärlekshistoria. En kolerisk person i centrum som styr så många tragiska öden. Så välgjort. Jag vill kunna skriva så! Göra det komplexa till en känslosam berättelse som är både spännande och lätt att följa, skickligt röra sig över tid och knyta ihop skeenden långt tillbaka i historien med mellantid och nutid. Nutiden hade visserligen inte behövts för att få mig som läsare på kroken.  Den känns mest som ett berättartekniskt knep för att få igång och ihop det hela. Men jag kan ha fel. Och hur som helst så står det inte i vägen för det han så skickligt och  gestaltar baserat på verkliga personer, dagboksanteckningar, brev och händelser. Historien handlar om Alex Schulmans mormors otrohetsaffär med Olof Lagercrantz på 1930-talet. Det som hans morfar, Sven Stolpe, kom att beskriva som ett sexuellt attentat. Klicka hem, läs och njut av denna berättarkonst. Det är min rekommendation.

Lizelotte, väntar på nästa roman av Alex Schulman

Läs hela inlägget »

Underbara mittemellan-dagar. Man värmer kylskåpets rester, tar praliner från understa lagret och läser det som legat på vänt. En promenad med samtal utan avbrott. Utan vidare hast och fläkt.  Och så mitt i skogen en gren med granna kulor. Visst blir man glad när någon utan vinning bara gör. Lite som en rondellhund, eller en lyktstolpe som fått ett stickat fodral. Tranströmmer-dikten som anspelas på finns här.

Lizelotte, önskar God fortsättning

Läs hela inlägget »

Det bästa med Stockholm är tåget hem säger vi käcka göteborgare. Fast det tycker inte jag. I Stockholm bor mina barn. Det tycker jag är det bästa med Stockholm.

Men jag uppskattar också tåget hem.Det tar lagom lång tid för att svara på mail, skriva klart en rapport, ta en kaffe och sova en lur. Men just idag gav jag mig själv en dubbeldajm och ett glossigt magasin från Pressbyrån innan jag klev på. Kanske just det som gjorde att min stolsgranne rekommenderade mig att läsa Liv 3.0 vad vet jag.

Hur som helst kom vi att prata och ett par uppsluppna timmar senare satt jag fortfarande med mitt magasin orört i knät. Vi presenterade oss aldrig med namn, det blev inte så. Men vi tackade för sällskapet och önskade go'kväll. Och jag kom att tänka på Hjalmar Gullberg:

Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte borde vara så.

Lizelotte, med Liv 3.0 framför sig

Läs hela inlägget »

Min höjdpunkt på varje bokmässa är besöket hos Sekwas förlag som specialiserat sig på franska och engelska romaner översatta till svenska. Med en diger bokhög under armen när jag lämnar montern varar alltid mässan till långt långt fram på hösten för min del. Har just avslutat Regnvakt av Tatiana de Rosnay (ni vet hon som skrev Saras nyckel). En bok med rika beskrivningar och associationer som flätas in i varandra. I centrum står fotografen Linden Malegard som kommer till Paris för att fira sin fars 70-års dag. Det är översvämningarnas och terrorattackernas år 2015 som sätter en apokalyptisk stämning. Det slutar aldrig regna och allt eftersom vattennivån i Seine stiger rullas olyckor, händelser och familjehemligheter upp. Som om de alla slängdes i vattnet och tvingades simma. Det blir tydligt hur omständigheter och tillfälligheter får genklang i generationer.  Inget är glömt, men kanske kan det förlåtas? Starkt plus för det rika språket och den genuina känslan som förmedlas av naturens krafter.

Next up: Maggie O’Farrell med Ett hjärtslag från döden.

Läs hela inlägget »

Först hade jag hela rummet för mig själv. Sen blev vi två på salen och då drogs draperierna för mellan sängarna. Rätt skönt ändå.  Min nya rumskamrat var av en helt annan åsikt. "Jag behöver ljus! Kan vi ha öppet mellan oss?" Hm. Ok då, jag är inte den som är den... 

(Det här var några år sedan och får räknas som preskriberat nu.)
 
Lite motvilligt låter jag mig bli bekantad. Det är ungefär en och en halv meter emellan våra sängar och det blir konstigt att inte prata. Vi utbyter vardagligheter på kvinnors vis på lasarett. Vilka åkommor vi har, var besvären är som värst och om sjukhusmaten går att äta. Och sen raskt vidare till hur många idioter det finns i samhället idag. Ja det är inte klokt. För att inte tala om han i bostadsrättsföreningen som är riktigt djävla blåst. Jag sugs med och det är riktigt roande. Men jag måste avbryta då och då. Telefonen ringer och så har jag försökt börja på min bok femtioelva gånger.
 
Jag huttrar lite under mina täcken och det blir dags att sova. Läsa får jag göra en annan gång. Förutom ett gammaldags lakan har jag ett randigt täcke, en rutig filt med fransar och två ljusblå filtar från Alingsås tvätteri (Legendarisk inrättning ju! Tidigare känd för att samla vigselringar och annat som följer med tvätten i en burk till festkassan, bäst att behålla ringarna på!) För säkerhets skull har jag lagt min vita pälsfleece runt nacken och fötterna har jag stuckit in i mina uggisar. Syns inte under alla täcken.
 
Madame Flodhäst bredvid (kanske inte snällt but now you get the picture) utbrister "Gud så varmt här eeh! Och där ligger du, herreminjee! Är det ok jag klär av mig naken?"   Inga problem. Hon fläker av sig allt hon har, tjostar och dunsar ner i sängen bredvid med hela sin väldiga kropp. Vilket par vi är! Mitt i hela eländet av njurstenar och blindtarmar, smärtor som svider och kärl som brister, måste man ändå skratta.
 
Ingen av oss sommar på länge. Men efter någon timma drar det igång. Snarket. 

Du vet hur det är, först försöker man tänka bort det, sen lägger man kudden över huvudet. Men när det inte funkar är det som att det verkligen biter sig fast. Jag börjar harkla mig då och då. Hjälper inte. Jag höjer och sänker min säng för att det skall låta. Hjälper första gången bara.
 
Sen får jag en snilleblixt. Jag kan ju ändå inte sova. Så jag öppnar paddan och ritar upp ett diagram. Y-axeln får stå för volymen och x-axeln frekvens. Ingen exakt vetenskap precis, 1-10 pinnhål på båda och så börjar jag pricka in värdena. Det går lekande lätt. Efter bara några minuter har jag en imponerande graf. Men vad ska jag med detta till? Kan ju knappast visa fram det. Det är bara för mycket. Så jag sparar det under "Madame Flods kurva, 4-5 feb.", stänger locket och hasar ut i köket för en kopp te. Fem minuter senare kommer även Madame Flod och behöver en kopp nypon.  "Jag har inte sovit en blund". "Joho du! Det har du visst" säger jag segervisst med fullt av bevis i min graf. "Nä nä, jag ska säga dig att för varje gång jag snarkat till, har du harklat dig och då blir jag klarvaken förstår du. Jag snarkar bara precis i insomningsskedet nämligen."
 
Men vaf...! En del får alltid rätt liksom.

Lizelotte

Läs hela inlägget »

Så glad för sommarens leverans av kaffekoppar! Direkt från Provence dessutom. Jag kunde inte bestämma vilken blå nyans jag skulle beställa så det fick bli hälften av varje.

Lena Hasse, smyckeskonstnär och keramiker med verkstad och butik L'Atelier i franska Seillans gör de mest fantastiska saker. Hemsidan är på gång - Stay tuned!

Lizelotte

Läs hela inlägget »
Det börjar bli dags att byta ut lata semesterdagar och rosékvällar mot lite återställande ordning. Och i måndags kväll började det plinga igen.

Varje kväll klockan 21.00 plingar det i min telefon. Det är ungefär då jag brukar sjunka ner i soffan med en kopp te. Och det passar ganska bra, för då är det dags att tänka på det positiva som hänt under dagen. Det är därför det plingar.Inget gnäll, bara plats och fokus på det som har varit bra.Tre bra saker. Det kan vara allt från att jag äntligen fick klart rapporten, ett samtal vid kaffeapparaten till ett leende på bussen.

Det går alltid att hitta tre bra saker i vardagen. Ibland glimmar det till i havregrynsgröten. Och ibland får man bara vara glad att man får vara med.

Lizelotte, back in business
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Senaste kommentarer

Länkar