Igår hade vi terminsavslutning i Booked, vår enkla men glamourösa bokklubb. Enkel för att vi bjuder varandra på te och mackor i vardagen, glamourös för att vi alltid börjar tedrickandet med ett glas Champagne. Men igår var det exklusiv glamour hela vägen. Booked besökte Sara som bjöd på Aternoon Tea i sin tjusiga våning. Så gott och flott! Jo vi pratade lite böcker också – själv vill jag i dessa nobeltider slå ett slag för Kazuo Ishiguro, och framför allt Återstoden av dagen, en sorglig men mycket underhållande historia om den engelske butlern Stevens som gett sitt liv åt att serva andra och alltid undertryckt sina egna känslor. Läs och njut av det underbara språket!  Kanske till en passande kopp afternoon tea?

Cheers, Lizelotte
PS. Härligarecept från Saras blogg hittar du här

Vaknar till liv efter en veckas influensa-mörker. Börjat jobba så smått och t om haft två möten. Fast hemifrån. Det är ändå bra fantastiskt. Här kan jag sitta vid köksbordet och Skypa med kollegorna, ingen ser mittbenan i nacken, det räcker att kamma luggen. Älskar digitalisering!

Men älskar inte allt med digitalisering… så lätt så lätt att fastna i beteendemönster. Till exempel: Det händer ju inte något nytt stort på Instagram flera gånger om dagen. Ändå är jag gärna där och scrollar och swipar. På spårvagnen. I väntrummet. Ja, när som det uppstår tidsluckor. Och plötsligt har det gått 10, 15, 30 minuter utan en enda egenproducerad tanke. 

Jag tänker på det här när jag tittar på fotot framför mig. Min ponny som jag hade när jag var liten och som fick bo i la'gårn hos morfars kor. När jag galopperade över stubbåkrarna var det - i själva verket - oändliga vidder vid foten av klippiga bergen, hjälmen var en cowboyhatt och jag hörde i mitt inre hur vinjetten drog igång. Det var film och jag var med i den.

När jag la upp säsongens hö-störar på morfars tomma oljefat i hagen flög vi - i själva verket - över höga oxrar och trippelbarr i en TV-sänd uppvisning på Scandinavium. Att den lilla hagen lutade och var rätt skev var verkligen inte något jag tänkte på då. Min värld var liten och ändå var den så gränslöst stor. Drömmar och fantasier tog vid när det blev för tråkigt eller för ensamt.

Och istället för att scrolla bland andras bilder kan man ju faktiskt skapa sina egna tankar och filmer om så bara inne i huvudet. Där får man göra precis som man vill. Tror jag ska börja med det igen.

Lizelotte, cowboy

 "Det där var väl väldigt onödigt" sa jag och spände ögonen i ynglingen som just hade slängt en burk coca-cola på marken. Han skrattade till. Kompisarna också. Mitt hjärta bankade. Herregud jag är liksom inte den som går fram och säger till ungdomar i grupp.  Men sen, till min stora förvåning böjde han sig ner, tog upp den och slängde den i papperskorgen ett stycke längre bort.

Och så i morse, på väg in till jobbet på en knökfull spårvagn blir en plats ledig precis där jag står. Snabbt som ögat knuffar en liten kille med ryggsäck sig fram och sätter sig. Skrattar nöjt! Sen tittar han upp mot mig och ser lite förskräckt ut efter sitt tilltag "eller, ville du sitta kanske?" Det här med att vara tant har sina fördelar.

Lizelotte, tightar till knytblusen och tar mig an dagen

Nu har jag gjort något som jag aldrig gjort förut. Gått mannekäng.  Var liite tveksam till uppdraget först. Hur ska man gå? Hur ska man stå? Men det gick nog bra och framför allt var det nytt och kul!

Fnissigt bakom kulisserna band locktänger, hårspray och skyltdockor och sedan full schwung i klädombyten.

Leopardfuskisar, blanka tighta jeans i mustiga färger, sköna sjalar, sidentoppar och underbar kashmir. Och så klänningar förstås. Höstkläder är verkligen härligare i material och kvalitet än dito vår!

Lizelotte

Just när jag hade klickat ”Boka” till kvällens yoga-pass så lovade jag mig själv att jag fick slinka in på NK först och köpa en ljuvligt blå (dyr) träningströja. Det gjorde det hela lättare att ge sig iväg i det mörka brutala regnet efter jobbet kan jag försäkra.

Men sådär kan man ju inte hålla på…   Glad ändå att jag lurade iväg mig, för det var ett pass som gick utanför det vanliga och började med ett boktips som jag gärna vill dela vidare. Love is letting go of fear, av Gerald G Jampolsky. Långt innan det blev trendigt och mindfulness allmängods skrevs boken som i stort menar att tankarna styr vår verklighet. Och säkert bär vi alla på rädslor som hindrar oss från potentiella framgångar. Så nu har jag klickat "Boka" på den också och tänker att det gärna får regna där ute.  Yoga, kvällar i kofta och boksäsong är igång.

Inspiration & Happiness, Lizelotte

Vilken tur att det skrivs så mycket bra böcker! Jag har fullt upp med bokhögen på mitt nattygsbord och har just avslutat två romaner. Vet inte varför jag alltid hamnar i hyllan för fransk litteratur?! Eller hos Sekwa förlag mera bestämt som ger ut välvalda franska böcker på svenska. Har ni upptäckt det? Om inte, give it a try, i väntan på Birgitta och Christinas nya romaner .
 
Olyckan av Valérie Tong Cuong. Vardagsnära men ändå dramatiskt. Den stora olyckan som kan hända när som helst men som man inte kan gå och tänka på och vara rädd för om man vill undvika att bli paranoid. (Det kan ju hända ändå gubevars.) Olyckan slutar trots allt ganska väl men längs vägen avslöjas lögner och halvsanningar, demaskeras umbäranden och nödrop samtidigt som något äkta får spira som ett hopp vid sidan om. Sparsmakad med välgjord dramatik.
 
Den sommaren av Véronique Olmi – läsvärd för alla oss som älskar att glida in i förhållanden som knakar, relationer som blomstrar och tillspetsade uppgörelser blandat med strandpromenader och ja, lite toner, dofter och bilder från Normandie. 

Vive la France! Lizelotte

"Men varför ska jag klä skolbänken med papper när man ändå ska dö en gång?" Jag sa det aldrig men vet att jag tänkte det. Jag gick i fjärde klass och hade glömt ta med hyllpappret som skulle läggas i botten på skolbänken. Det kändes onödigt och det blev inget papper i min bänk det året. 

Såhär i retroljus funderar jag såklart på varför tankarna gick som de gjorde. Det kanske skulle kunna bero på att oljekrisen slog till med full kraft just då, 1973. Fröken satt i katedern, i batikblus och allvarsam min. "Ni ska veta det att nu, nu blir det bara värre" sa hon. Det var svårt att veta vad det betydde men jag minns att jag gick och väntade på sämre tider. 

Just detta kom för mig idag när jag la in hyllpapper i skafferiet på landet. Men förutom att hyllpapper är nästintill omöjligt att få tag i nu för tiden,  har ju det mesta blivit bättre!

Smile as you walk by, Lizelotte

Nej det är ingen nynnande strof. Jag håller på med min to do-lista. Och nu byter jag system. Igen! För det mesta har jag kört Excel-listor med en extra kolumn för datum att sortera på. Men det är liite tråkigt, raderna blir snart så många och skogen syns inte. Ibland har jag hållit mig till uppgiftslistan i Outlook, men flaggorna där ser så ilsket röda ut. Det vimlar av gratis to-do-appar, men jag vet inte... och notislappar är lite svåra att bära med sig. Hur gör ni?

Kanske är själva bytet av system då och då finessen. Man skriver om, prioriterar och blir fokuserad. Nu har jag skaffat en anteckningsbok med hårda pärmar. Känns ju inte alls särskilt nytt och modernt. Men det händer något med tankarna och minnet när man skriver för hand. Så nu provar jag det. Igen. Do to do to do do do do, take a walk on the wild side... Inte heller så ny, men ständigt lika bra.

Lizelotte, back to basics

Det är lugnet efter dagens bestyr och timmarna innan kvällens middag. Som jag älskar detta mellanrum i tiden. Framför mig en tjock glossy Harper's Bazar. Lägger fötterna på bordet och ser på stajlade, retusherade bilder från Louis Vuitton, Cartier och Prada. Man skulle kunna invända att man blir alldeles missmodig av att titta på så många häftiga skor, väskor och kläder som man aldrig har en rimlig chans att köpa. Men nej! Jag får inspiration. Jag försvinner in i tidningens värld. Ett arv från alla tjusiga magasin mamma prenumererade på till sin frisörsalong tror jag bestämt. Mamma som på sina lediga måndagar tog med mig på den långa, slingriga vägen till stan. Hon i förarsätet, i finkappa, klackar och John Silver utan filter. Jag som en liten väninna på platsen bredvid. Vi parkerade på NK och jag sprang efter hennes raska och målinriktade steg. Till Etienne Aigner, Ströms och Eric Skoglund. För att inte tala om Boutique Margot! Att äga en boutique-blus, som mamma sa, det var något alldeles extra det. Och bara påsarna var ursnygga. Bäst av allt var ändå mjukglassen vid NKs garage.  Men det var först på vägen hem det.

Som ni ser här ovan så har vi nästa event på gång med Ketchup - Boka in dig den 5 oktober helt enkelt för bubblor & babbel, bokprat & mode! Hoppas att vi ses där och då, det ska bli jättekul! Vi hade väldigt kul när vi spelade in filmen också - check it out! 

Välkommen!

Anmälan här

Mina kära väninnor här på bloggen är så flitiga med sina manus. Men nu har även jag samlat ihop mig något och kommit ett steg på väg i mina novellidéer! Har landat framför TV:n i research-ambition och just fiskat upp "Scener ur ett äktenskap" av Ingmar Bergman. Älskar att få dyka ner i eran som inrymde så mycket av allt. Då, när det moderna och fria livet uppstod. 

I mitt eget 70-tal gick jag på balett varje onsdag i Kungälv, staden på andra sidan älven. Och i väntan på balettlektionen gick jag alltid flera varv på EPA, det stora varuhuset. Det var där och då jag köpte "mina första moderna örhängen". Ett par plast-clips med stora hängande kuber i grönt och skärt. (Inte rosa. Skärt). Det var så tufft och ingenting som man hittade i det lilla samhället jag kom ifrån. Det var 70-tal och allt var nytt!

Tillbaka till  "Scener ur ett äktenskap." Den är helt fantastisk! Vilka skådespelare! Vilken dialog! Inga effekter, inga snabba klipp, bara rent innehåll och hela meningar.  Kommer ni ihåg den? Den är från 1973 så visst, vi var inte gamla, men jag minns verkligen snacket bland mina föräldrar och deras bekanta. "Nå't så dystert och fruktansvärt", "Ska det där vara underhållning?" och "Hur kan det ens få sändas på TV?!"

Men kolla bara här på sköna Bibbi Andersson! Antingen var livet mer chosefritt då eller så var det bara jag som var barn...

Lizelotte, samlar mod likt katten kring het gröt

Solbrillorna är på, cavan upphälld och krocketmatchen har börjat!

Semester och en härlig dag tillsammans med kära Ketchup-systrar - Alla veckors ledighet ligger framför, det känns näst intill oändligt och jag vet att det bara kommer säga swish, men just nu känns det inte så. Tid att läsa, reflektera, äta jordgubbar och samla energi.

Kram Lizelotte 

Vi är lite tondöva båda två, men som vi har övat.

För varje midsommar kommer frågan till min man ”Du som är från skogarna kan väl  ta upp Värmlandspôjken” och varje midsommar går det lika trevande och vagt. Jag hjälper till för vi kan ju texten, men vågar inte klämma i riktigt.  Men i år! Idag! ska prövningen ske. Och vi får hoppas att vinterns söndagsmiddagar med snaps inte varit förgäves.

Lizelotte,  kör sista genrep i duschen

Har ni läst den? Boken av Murakami med samma titel som i min rubrik. Det har jag. Och jag har läst många fler.

Träningsböcker som beskriver övningar i detalj och träningsböcker som skall ge inspiration. Men ingenting händer. Ingenting får mig att gå ur soffan, förutom under ett litet litet tag.

Träning för latmaskar var  boken jag fick senast i min hand, i present av mina barn. Den funkar i kombination med hjärtligt uppfordrande sms...

Lizelotte,
som undrar om gräsklippning räknas?

Jag vet att det bara är plåt. Något materiellt som inte är att fästa sig vid. Men det är väl just det att den är något mer. Något mer än en röd liten bil.
 
Det är dags att säga hejdå, jag behöver den inte längre. I alla fall inte just nu och inte kan den bara vara parkerad här på gatan. Så nu står jag här och tvättar den för sista gången, putsar rutan, skurar mattorna och tänker på pappa. Pappa som gillade Ford och pappa som hjälpte mig att välja ut den. Jag tyckte den såg ut som en röd liten träsko! Påminde om dem jag fick på min 4-års dag och som jag hade på mig under täcket när jag skulle sova första natten. Ja det tar emot att skiljas! Inte från bilen egentligen men med den försvinner min kära pappa lite längre bort. Till ännu lite mera dåtid.  

Lizelotte, försöker låta bli att vara så nostalgisk

Efter en kvällsrunda på stans kulturkalas hamnar jag i soffan där ett stycke verklig kultur rullas upp: En hel timma med Sven-Ingvars!  Såg ni dom igår?
 
De har liksom alltid funnits och jag blir lycklig av att bara se dem och höra dem! Precis som när man hör Ulf Elving på radion. Han har också alltid funnits.
 

Efter en kvällsrunda på stans kulturkalas hamnar jag i soffan där ett stycke verklig kultur rullas upp: En hel timma med Sven-Ingvars!  Såg ni dom igår?
 
De har liksom alltid funnits och jag blir lycklig av att bara se dem och höra dem! Precis som när man hör Ulf Elving på radion. Han har också alltid funnits.
 

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Senaste kommentarer

Länkar