GÄSTBLOGGARE NOVEMBER 2016

VINNARBIDRAGET I NovelltävlingEN MED TEMAT: en tråkig kärlekshistoria

Älskade Jeanette

Jeanette var kassörska och servitris på cafet. Äldre än jag och närmast oåtkomlig med mörkt svallande hår och rådjursögon. Som en bakelse och trots åldersskillnaden var det bara en glasmonter, med just bakverk, som skilde oss åt.
Hon var frestande liksom allt i hennes närhet; kanelbullar, wienerbröd, hallongrottor.

Förälskelsen växte och förvärrades. Mina pengar gick rakt in i cafeverksamheten. Över en kopp kaffe och en kaka följde jag hennes rörelser och sättet hon gick på. I desperation och som ett uttryck för min längtan tvinnade jag sugrör, det ena efter det andra. Bordet fylldes av en åtrå och
nervositet som allt blandades, av utspillt kaffe och kaksmulor, till en sörja av verklig förälskelse.

Jag hade alltid en penna med mig och hade i  åtanke de stora diktarna som satt på cafeerna, skaldade och skrev ner kärleken och våndan på servetter när trycket blev för högt. Det blev ofta ingenting utan mest någon romantisk inledningsrad som sedan tycktes omöjlig att fullfölja och avsluta. Vid ett tillfälle hade jag dock slutfört en dikt hela vägen, vilande som någon slags
symbolik i min förälskelse till henne;

" Du och jag, en smörgåsgrill
först smälter osten, sedan jag"

Jag väntade, kunde vänta i evigheter, tålmodigt. När jag var henne så nära jag någonsin kunde vara, när jag i tanken satt bredvid henne, hand i hand kliver plötsligt en elegant man in. Jag vaknar från mina drömmar. Välputsade läderkängor och en svart sober kostym. Hennes ögon glittrade som jag aldrig sett dom tidigare när han tog hennes händer och deras kroppar tycktes smälta samman i en het kyss. I desperation smulade jag ner det sista av kakan som sögs in som sörja, la sig i en atoll av besvikelse på bordsskivan. Föreställningen var över och förbi, slut.

GÄSTBLOGGARE MATS HANSSON

Författare till vinnarbidraget i Ketchup of the days novelltävling.

Gästbloggare september 2016

Att leva utan söndagsångest

Jag minns fortfarande känslan av att vakna på skolavslutningsdagen. Pirret i magen, nervositeten över att sjunga inför föräldrar och syskon, och vetskapen av att ett oändligt antal sommardagar låg framför en.
Blomma mottagen, lärare omkramade, föräldrar likaså. Alla springer iväg åt olika håll, spinkiga ben snabba som trumpinnar i ett rocksolo flyger fram mot friheten. Fotbollsplanen, stallet, stranden.

Vart sprang jag? Till biblioteket.
Det lokala biblioteket hade en sommaraktivitet där man kunde läsa fyra böcker, recensera dem, och därefter få en bok gratis. Jag älskade det. Med mina noggrant utvalda böcker i ryggsäcken cyklade jag hem, plockade fram mina klibbiga Mariannekarameller och började läsa.

Idag jobbar jag som redaktör på bokförlag. Jag läser och paketerar böcker som yrke. Behöver jag ens säga att jag trivs? Jag har studerat litteraturvetenskap och förlags- och bokmarknadskunskap, frilansat och arbetat i bokhandeln. Men att vara en del av en förlagsredaktion är något alldeles speciellt. Att i ena stunden läsa en manual för motorbåtar för att kontrollera att terminologin i boken stämmer, till att i nästa stund träffa författare och planera releasefester gör att jobbet aldrig blir tråkigt.

På min sista semesterdag i somras satt jag och drack kaffe i solen med en vän som också skulle tillbaka till sitt jobb dagen efter. ”Jag har en sådan sjuk söndagsångest”, sa hon. ”Tänk att vi inte är lediga förrän om elva månader igen. Hur överlever man egentligen?” Jag mumlade ett ”hmm…”, och gav en kort nick till svar. Jag hade inte hjärta att hurtigt utropa hur exalterad jag var över att komma tillbaka till kontoret.

Någon annanstans är det någon annan som går längs hyllorna och ömt stryker bokryggar, studerar omslag och läser baksidestexter i jakten på boken som hen omsorgsfullt har gjort plats för hemma i bokhyllan – så som jag en dag för längesedan gjorde plats för Kalla kårar: Trädgårdstomtarna anfaller i min bokhylla.
Tanken på att jag är delaktig i detta värmer mig, även den gråaste novembermorgon.
 
 Therese Karlsson

Gästbloggare Augusti 2016

"Det är lite som kirurgi och ingenjörskonst..."

Jag har alltid gillat att läsa och ge feedback på andras texter, det började nog främst med att jag gick Biskops-Arnös författarutbildning. Där fick man verkligen grotta ned sig i klasskamraternas texter ända ned på kommanivå. Vi hade långa 45 minuters samtal om tre sidors prosa, texten togs minst sagt på allvar. Det var då som jag också började få uppskattning för mina läsningar och analyser, kommer ihåg att en av mina handledare sa att jag var en riktigt bra läsare, det är sånt som stannar kvar… 
Efter att jag med utbildningen fick viss inblick i den litterära världen kände jag att det var ett så snävt klimat för blivande författare, jag ville starta något själv. Resultatet blev litteraturrörelsen och novellförlaget Brevnoveller som nu funnits i snart sju år. Där har jag och redaktionen jobbat med nyskrivna noveller av både kända författare, som Birgitta Stenberg och Jonas Karlsson och spännande debutanter, poeter och andra författare som vi velat jobba tillsammans med. För mig blev det som ett eget universitet för bokbranschen på många sätt, lära mig hur man gör en bok från ax till limpa, ordna releaser, samarbeten, jobba med tryckerier, distributörer och försöka nå ut i tidningar och till läsare. 

Det roligaste med jobbet som lektör/redaktör tycker jag är att jag får möjligheten att göra texten bättre och verkligen hjälpa författaren i hur den kan tänka, oftast med ganska enkla medel. Det är lite som kirurgi och ingenjörskonst i kombination med att man är personlig tränare på det skönlitterära textgymmet. Jag försöker alltid hitta vad det är författaren själv vill berätta och vilket språk som passar med det, sen tror jag ett av det mest tillfredställande är när man kan hitta vad som kan strykas.

Onsdagar och söndagar är mina heliga skrivdagar, då försöker jag så gott det går undvika att boka in annat. Jag har hittills skrivit tre ännu outgivna böcker, en roman, en fackbok (om skrivande) och en diktsamling som snart är klar. Sen håller jag på med flertalet manusprojekt för film och TV och med ett litterärt bloggprojekt där jag försöker gestalta min farfars memoarer i skönlitterär form. Det är experimentellt både vad gäller teknik och skrivprocess. Än så länge har det inte haft premiär, men ska komma igång innan årsskiftet.

Jens Klitgaard

GÄSTBLOGGARE ANNIKA ESTASSY, JUNI 2016

DET VAR INGET JAG PLANERADE,
DET BARA BLEV

Jag hade aldrig planerat att bli författare – tre romaner senare är jag fortfarande lika förvånad. Hur kommer det sig att det blev som det blev?
Kan det ha varit en femtioårs kris? Nej, jag krisar mycket sällan och jag föredrar att bli äldre framför att inte bli det ...
Möjligheten att förverkliga min stora dröm? Inte det heller. Jag älskar att läsa och skriva, har alltid gjort och även haft det som yrke, men jag närde ingen dröm om att skriva skönlitterärt. Var det något jag drömde om så var det att bli bokförläggare, ge ut andras berättelser.
En förhoppning om att bli rik och berömd och se mitt namn i neon? Ha ha, skulle inte tro det. Mitt behov av att synas och höras offentligt är rätt så litet för att inte säga obefintligt.
Bekräftelse? Nej, jag blir bekräftad så det räcker ändå. Dessutom är att skriva att utsätta sig. För kritik, för tycke, för smak. Ena dagen tycker en läsare att det du skrivit är världsbäst, nästa dag ropar en annan att din bok är den sämsta som någonsin publicerat i universum. Jag lovar, det finns bättre sätt att bli bekräftad på …
Uttråkad hemmafru på jakt efter sysselsättning? Varken det ena eller det andra. Jag jobbar heltid som chef för Studieförbundet Vuxenskolan Stockholm och har snarare för lite än för mycket tid över.
Men kanske längtade jag efter att kunna såsa omkring hemma iklädd tofflor och mjukisbyxor och slippa ha med kollegor och chefer att göra? Nix. Även om jag har behov av ensamhet ibland är jag ingen enstöring.
Nej, jag tror att svaret helt enkelt är att jag tack vare en skrivarkurs upptäckte hur förbaskat roligt och utvecklande det är att berätta, att försvinna in i en värld som jag skapat alldeles själv. Jag älskar den kreativa processen, skapandet. Däri ligger min drivkraft. Men det är först i mötet mellan text och läsare som liv och magi uppstår. Därför vill jag att texten ska vara inkluderande, prosan lätt att ta till sig utan att för den skull bli urvattnad och tråkig. Hur en berättelse berättas är för mig otroligt viktigt, både som läsare och som författare. Språket är mitt verktyg som jag lägger oändligt mycket tid på. Böcker vars språk jag ogillar lägger jag omedelbart åt sidan.
Så – om jag ska sammanfatta:
Jag skriver romaner eftersom jag älskar att skapa berättelser, att uttrycka mig i skrift och att leka med språket. Så länge som författandet fyller mig med lust, energi och glädje, så länge som jag känner att jag utvecklas som författare och har läsare, fortsätter jag.
Min tredje roman, Alla dessa hemligheter (Norstedts), släpptes för några veckor sedan och det är dags för mig att lämna den åt sitt öde, lita på att den kan stå på egna ben. Eller snarare hoppas att den har ben, det vill säga att läsarna tycker om den och rekommenderar den vidare. Under tiden skriver jag på en ny berättelse, en som jag ruvat på i ett helt år. Jag vet inte när jag kommer att ha råmanuset klart. Det får ta den tid det tar, jag tänker inte stressa.
Så förunderligt livet ändå är – jag skriver på min fjärde roman …
Hoppas att vi ses i en bokhylla nära dig!
 
Juni 2016
Annika Estassy

gÄSTBLOGGARE APRIL 2016

Att ge liv åt en bok

Fotograf: Emma Ingolf
Fotograf: Emma Ingolf

Att läsa in en ljudbok är en ganska ensam sysselsättning. Jag sitter i ett ljudisolerat rum med mikrofon, hörlurar och iPad som enda sällskap. Det tar ett tag att vänja sig vid den sugande tystnaden i en ljudstudio. Där är tystare än tyst. Varje litet knirr från stolen och minsta rörelse i kläderna hörs, så det är till att sitta alldeles stilla under inläsningen.
 
Till vardags jobbar jag som skådespelare vid teatern. Det är allt annat än ett ensamarbete. Teater är mer som ett stort grupparbete! Ett sådant där frustrerande samarbete man ibland blev påtvingad i skolan, där alla drar åt olika håll och några inte drar alls. Det är visserligen också oftast roligt och lustfyllt, men även fyllt av kaos, kamp och kompromisser. Skönt då att stänga in sig i studion med en bok emellanåt. Därinne i tystnaden bestämmer jag allting själv!
 
Eller i ärlighetens namn bestämmer jag inte allting själv. Boken bestämmer, författarens ord är min lag! Jag måste ju säga exakt de orden som står skrivna. Om det är en bok jag tycker är bra är det en fröjd att följa med i författarens berättelse. Är det en bok jag tycker är si så där kan texten kännas som ett fängelse, hopplöst att bryta sig ur. Som uppläsare surfar jag på de eleganta vågor författaren vispar upp. På samma sätt sjunker jag med skeppet om bygget inte håller.
Eller om boken och jag inte passar för varandra, då liknar arbetet mer en brottningsmatch, där jag försöker tvinga ihop texten med mitt eget berättande. Det blir ofta bra ändå tillslut, men vägen dit är betydligt krokigare än när jag direkt lyckas koppla in mig i författarens tänk.
 
Några saker bestämmer jag ändå över själv. Jag kan styra tempot, jag kan lätta upp eller tynga ner. Jag kan välja vad jag vill framhäva eller göra mer eller mindre viktigt. Jag väljer i vilken grad jag vill gestalta karaktärernas dialekter, språk och känslor. Det är olika från bok till bok och jag provar mig fram. Det är mitt jobb att hitta bokens ton och karaktärernas nyanser, att tolka författarens förslag. Det är också mitt jobb att vara engagerad i berättelsen och hålla mig närvarande i replikerna och förhoppningsvis engagera lyssnaren.
När det stämmer så vet man, för då känns allting bara rätt! Är det roligt skrattar jag högt och får backa och läsa om. Ibland sitter jag och lipar när det är sorgligt och får gå och snyta mig innan jag fortsätter. Det händer att jag måste ta en paus för att jag blir för generad eller får fnissanfall när jag läser upp en väl explicit sexscen.
 
Vilka inläsare folk gillar är mycket tycke och smak. Vi är känsliga för röster och vi har åsikter. En inläsare som någon tycker är ett sömnpiller, tycker en annan är mjuk och behaglig. En uppläsare som några tycker är driven och engagerad, upplevs som stressad av andra.
En annan sak det finns mycket åsikter om är uttal och betoningar. Det är lätt att reta sig på någon som säger fel. Jag gör mitt bästa för att leta upp uttal jag är osäker på och ord jag inte förstår. Ibland är det rena rama detektivarbetet.
Det är inte förrän du är tvungen att säga ett ord eller namn högt som du blir varse om du egentligen vet hur tusan det ska uttalas!
 
Jag tänkte på hur svårt det kan vara med uttal nu när ikonen David Bowie gick ur tiden. Det var ungefär 50/50 hur folk i radio, TV och runt fikabordet sa hans efternamn. Bowie med bow som rimmar på cow eller snow? Tillslut hade redaktionerna samlat sig och enats om att Bowie rimmar på snowy. Vid eftermiddagsfikan på jobb är det dock fortfarande 50/50 hur det sägs.
 
Så det finns mycket att tänka på därinne i tystnaden i ljudstudion, från små detaljer kring uttal till att berätta en historia som engagerar. Jag hoppas att du som lyssnar rycks med. Att jag lyckats med mitt uppdrag, att ge liv åt boken och dess karaktärer!
 
Allt gott
 
Mattias Linderoth

gÄSTBLOGGARE MARS 2016

Förändring - Bra eller...?

”Jag gillar förändring – bara det inte berör mig” är ett ofta använt citat i olika sammanhang. Är det så? 

Jag tror att vi måste ha förändring, att det ligger i människans natur, i alla fall på någon nivå. Hur skulle vår värld se ut om det inte skedde? Ändå verkar så många ha så svårt för detta när det gäller oss själva och våra egna liv. Är vi rädda, lata eller liknöjda? För inte är väl allt perfekt som det är?

Forskningen säger att om vi inte ändrar våra vanor, så slutar hjärnan utvecklas. Med samma morgonvanor, samma väg till jobbet, samma Soduko framför Aktuellt i soffan osv, blir det som upptrampade stigar där inne.

Men, bara genom att göra några små förändringar så utvecklas du!

Börja borsta tänderna med vänster hand t.ex. Ta en annan väg till jobbet, ät lunchen på ett nytt ställe och byt ut Soduko mot Wordfeud. Nya stigar utvecklas och vem vet vart de kan leda!

Poängen är att det mesta omkring oss förändras och det påverkar oss, vare sig vi vill eller inte och då kanske det är bättre att välja göra den egna förändringen själv? Trampa upp nya stigar som du har valt.
 
Är jobbet inte bra – byt, testa något nytt
Är äktenskapet fel – ändra eller ta dig ur
Funkar inte den gamla träningen – hitta något roligare och effektivare
Passar inte huset längre – flytta
Har du fel vänner – sök upp andra
Blev ändringen fel – gör en ny
 
Tänk på alla goda exempel vi möter, hör och läser om lyckade förändringar som t.ex:
”Hon tog sig ur sitt trassliga äktenskap och är nu lyckligt omgift.”
”Hon fick sparken från sitt administrativa jobb och har nu ett litet bageri.”
”Hon bytte klättring mot yoga och har nu en helt smärtfri rygg.”

Du har säker många exempel själv om du bara tar dig en funderare - och kan andra, så kan väl du!
 
Själv tänker jag redan i morgon skapa lite nya stigar genom att lägga ananas i frukostyoghurten. En förändring - en ny upplevelse. Skulle det inte funka, så går jag på granatäpple dagen efter. Sen får jag väl se om detta är bra eller om det är dags att gå vidare till annan frukt...

gÄSTBLOGGARE FEBRUARI 2016

Planera är silver - göra är guld

För några veckor sedan bestämde jag mig...”nu ska jag fantimej ta tag i det!”. Med vadå kanske du tänker? Jo, efter åtta års sporadisk planering av att förverkliga ett bokprojekt, fyra utkast och säkert hundra kapiteluppslag så sjösätter jag nu projektet "Att planera är silver, göra är guld". En bok om framgångsrika strategigenom-föranden, kommunikation och ledarskap i en allt mer digitaliserad värld.

Om man blickar åt den mänskliga sidan i organisationer och företag så målas en ganska dyster bild upp. *Förtroendet för ledningsgrupper är numera i paritet med vårt förtroende för bilförsäljare, motivationen och engagemanget bland våra medarbetare dalar och uppemot 9 av 10 förändringsarbeten och strategigenomföranden misslyckas. Obekväma sanningar som givetvis får katastrofala konsekvenser för medarbetarnas prestationer och välmående samt organisationers framgång och långsiktiga konkurrenskraft.

Forskningen visar att närmsta chefens kommunikation och tydlighet kombinerat med en osynlig ledningsgrupp med ett lågt förtroende är de primära orsakerna till att förändringar misslyckas. Och så vill vi ju inte ha det. Vi kan så mycket bättre! Det kommer att bli ett tufft jobb för alla inblandade om vi vill se förbättringar. För kultur, organisatoriska strukturer och hierarkier är inget man flyttar på i första taget.

Managementpornografisk litteratur i all ära
Trots all managementpornografisk litteratur som säljs så står vår utveckling i området mer eller mindre still. Krafter som kostnads-effektiviseringar, neddragningar, kvartalsekonomier, ökad administration och ökad rapportering är bovarna som stenhårt håller effektivt vår vilja och möjlighet att utveckla ledarskap och medarbetarskap i schack. 

Med boken vill jag göra kunskapen, både gällande forskning och min erfarenhet, lättillgänglig och lättsmält. Det ska vara enkelt och kul att läsa. Mer åt magasinshållet än tegelstenshållet. Och framför allt, det ska vara enkelt att ta nästa steg och applicera i sin verksamhet. Att faktiskt börja göra, omsätta både den teoretiska och praktiska kunskapen i praktiken. För om vi inte börjar göra nytt ska vi inte heller förvänta oss något annat resultat än det vi fått innan. Om jag kommer att lyckas? Ja, det får framtiden visa. Men jag kommer i alla fall spänna bågen hårt och försöka skjuta långt. Typ en skånsk Robin Hood, hög på energidryck, ständigt på jakt efter mer motiverade, sunda och konkurrenskraftiga organisationer.

Hur började då allt? 
Jag har sen barnsben alltid varit den iakttagande typen, ständigt på jakt för att förstå vad det är som skapar motivation och prestationer. Både i skolan, inom idrotten, i relationer och i arbetslivet. Till exempel så innehöll mina blockflöjtslektioner i lågstadiet inte tillräckligt många faktorer som triggade min motivation, det är väldigt tydligt idag. Det är det däremot andra saker som gjort. Efter att sen 1999 enbart varit fokuserad på internkommunikation och förändringsledning har jag deltagit i hundratals med förändringsprojekt i alla dess former, fått titta in genom dörren hos otaliga företag, stött på lysande ledningsgrupper /chefer och dess absoluta motsatser. Supermotiverade medarbetare och medarbetare som varit helt ur gängorna. Det har lärt mig enormt mycket, på både gott och ont.

Ett stort tack
Jag vill tacka alla urkassa chefer och alla makalöst fantastiska. Alla kollegor, motiverade såväl som omotiverade. Alla kraschade förändringsprojekt och strategigenomföranden och alla framgångsrika. Alla ledningsgrupper som är grymma på att se helheter och vill utvecklas likväl de som lutar sig tillbaka med skygglapparna på. Alla vd:ar som satt sina medarbetare i första rummet samt den som på riktigt inte tyckte att medarbetare var viktigt. Stort tack. Av hela mitt hjärta. Utan er hade jag inte kunnat det jag kan idag. Inte sett alla de fantastiska möjligheter som finns för företag att verkligen skapa en supermotiverad, effektiv och innovativ organisation.

Den senaste forskningen går före Mästerkocken
Jag har samtidigt ett galet supernördigt intresse av forskning och undersökningar gällande management, ledarskap, medarbetarskap, motivation och psykologi som formligen kan uppta all min lediga tid i perioder. Jag kan lika bra sitta helt trollbunden av en rapport kring motivation som att sitta och titta på senaste avsnittet av Mästerkocken. När jag skriver det känns det som ett halvt dåraktigt beteende. Men jag har alltid varit så, all-in eller så får det vara. Mina år på universitet och i arbetslivet har varit en ynnest, det har lärt mig oerhört mycket om vad som skapar organisatorisk framgång, och vad som inte gör det. Och den kunskapen kommer jag alltid ha med mig.

”Det vi pratar om här händer inte där”
Det första som slog mig när jag började min första tjänst och omgående fick sitta med som ”observatör” i ledningsgruppsmöten för ett affärsområde som omsatte cirka 11 miljarder med 1500 medarbetare var slående – ”det vi pratar om här händer inte där”. Alltså det som beslutades om i ledningsgruppen som skulle vara vår viktigaste väg till ekonomisk framgång, vare sig det handlade om att spara eller tjäna en krona hände inte ute i organisationen. Jag bestämde mig där och då att detta ska jag lägga allt mitt fokus på och nagelfara ända in i märgen. I vakuumet mellan de strategiska besluten och den uppnådda effekten skulle bli mina jaktmarker. Och som jag jagat sen dess. När jag redan nio månader senare blev erbjuden tjänsten som chef för internkom-munikation för en av Nordens största livsmedelskoncerner fick jag chansen, att på heltid arbeta med de frågor som låg mig absolut närmst om hjärtat. Jag var inte sen att nappa. Jösses vad jag högg.

De flesta företag kör en gammal Skoda medan de låter Ferrarin stå parkerad i garaget
Nu drygt 12 år senare står jag här på andra sidan, numera egenföretagare, med massor av kunskap och erfarenhet i bagaget. Det har varit underbara men också tuffa år, när man på allvar börjar granska och nagelfara strategiska beslut, tar fasta på effektmål och genomlyser ledarskapet är man inte alltid poppis. Älskad av vissa, fruktad av andra. Tålamod, mod och skinn på näsan är bra egenskaper att ha i en sådan roll. För sanningar blir ibland obekväma, och det måste de få vara.

En sak har jag lärt mig genom åren: det finns en oerhörd potential i ALLA företag. De flesta kör en gammal Skoda när de egentligen har tillgång till en Ferrari. De vet bara inte hur de ska starta och manövrera den. Det vill
jag råda bot på. Om jag kommer lyckas vet vi givetvis inte förrän om ett bra tag. Men jag kommer gå all-in, lita på det. För sån är jag.

* Forskningsreferenser: McKinsey, Ennova, Gallup, Prosci, Harvard, Nordisk kommunikation 

GÄSTBLOGGARE. JANUARI 2016

Hur lyssnar du?

Man kan lyssna olika. Ett sätt att beskriva detta är att man lyssnar på tre olika nivåer.
 
Nivå 1 innebär att du är mer intressant än intresserad. Detta innebär att du hör vad den du pratar med säger, men väntar hela tiden på ett stickord, där du kan komma in och prata om dig.
 
Nivå 2 innebär att du är mer intresserad än intressant. Du är nyfiken, ställer följdfrågor och vill verkligen höra svaren.
 
Nivå 3 innebär att du även läser av kroppsspråket. Du hör inte bara vad den du pratar med säger, utan lyssnar också till kroppsspråket och får på sätt ut så mycket mer av svaren.
 
Detta är lite kul att ha i bakhuvudet när du samtalar med olika människor och kan också vara nyttigt för att få en bild av hur man själv agerar. Vi tar ju olika roller i olika situationer eftersom vi har olika syften med samtalen.
 
Sedan har vi också det intressanta ”cocktailsyndromet”. Och, här finns det inga hen inblandade….
 
Såhär:
Han kommer in på ett ”cocktailparty” med blandande gamla och nya bekanta. Går fram till en kvinna och börjar prata lite förstrött, medan han hela tiden tittar sig omkring.
 
I detta läge kan hon säga ungefär vad som helst eftersom han inte lyssnar (detta kan kanske liknas vid Nivå 0).
 
Vad som pågår är att han håller på att kolla in var i den hierarkiska strukturen i rummet han platsar in!
 
När han klargjort detta för sig, kan ni faktiskt samtala på riktigt. Ja, såvida han inte gett sig iväg för att stadfästa sin roll – om nu något var oklart.
Visst är det spännande! Kolla gärna in detta nästa gång du får tillfälle!  Det är både overkligt och riktigt roligt.
 
Just nu befinner jag mig i en situation där det varje vecka anländer nya grupper med golfare som inte känner varandra. Ganska snart ser man vilken typ av lyssnare de olika människorna är, men också hur de andra i gruppen reagerar på detta.  Jag tror, att i de flesta sociala sammanhang är en balans mellan de olika nivåerna det som skapar det största engagemanget. Att vara och visa sig intresserad, men också få en möjlighet att upplevas som intressant.
 
Hur lyssnar du?

Gästbloggare Monica Silverstrand. December 2015

Volanger är fint!

Under en nyligen genomförd shoppingresa till London myntades ett nytt uttryck. Detta mer positiva ord förvandlar något fult till vackert.  För vem gillar ord som bilring, tvättpåse, fettvalk eller hängmage, när man istället kan se på de där extra kilona som smugit sig på i takt med ett alltför gott liv som VOLANGER! 

Alltså fick shoppingen en ny riktning – att hitta volangvänliga plagg. Och vips, så var det inga problem längre. Både jag och min väninna, även hon volangförsedd, hittade massor av fina kläder utan att behöva besöka gigantavdelningen eller mammasektionen. 

Istället för att sikta in sig på modell tält fann vi tjusiga toppar, lätt utställda nedtill och med lagom längd för att volangen ska skylas. Tänk A-line. Och med en kjol eller byxa i bekvämt stretchmaterial till var saken biff. Och så lite klack på det. För som katten Gustaf säger: ”I am not overweight, I am undertall!”

Varning utfärdas dock för alltför höga klackar som på oss som fyllt 30 eller 40 lätt kan se lite fel ut, i alla fall i min värld. Man måste inte gå i fotriktiga skor från Scholl för att man fyllt 27, men att vingla runt på 15 cm klack känns väldigt passé.

Och när vi ändå är inne på ämnet – varför inte göra om siffrorna (om de nu stör någon?) till en mer generell beteckning? Jag, som bor utomlands och ofta talar engelska, har slutat räkna och svarar på frågan att jag är ”plenty-five”. Nästa gång blir jag ”plenty-six”. Så slipper man hålla reda på decennierna som flyger förbi. Fiffigt, va? 

God jul och Gott nytt år till er alla och ta hand om volangerna. De är fina!

Gästbloggare Christoffer Holst, December 2015

Det där med att ha en målgrupp...

I lördags hade jag signering. Det låter nog coolare än vad det är. I Camilla Läckbergs eller David Lagercrantz värld betyder en signering hundratals, mordälskande fans på kö. I min värld innebär det att en eller två tanter kommer fram till mitt bord, vänder på boken, läser baksidestexten och frågar varför ingen dör i min historia. "Vadå, inte ens ett litet styckmord? Mordbrand? NÅGON förlorar väl åtminstone ett ben!?" I min romantiska komedi Mitt hjärta går på förloras det inga ben. Men om det nu skulle visa sig bli förlagets sämst säljande bok någonsin är jag inte helt främmande för att klippa av en tå eller så i nästa historia.

Hur som helst, tillbaka till signeringen, som ägde rum på supermysiga Bysis Bokhandel på Hornsgatan. Lördagen var regnig och alla som kom in ruskade av sig ordentligt. På mitt bord stod några ex av min bok, en liten poster, ett tänt ljus och ett fat med pepparkakor. Jag satt och drack kaffe, pratade med den trevliga personalen och vinkade glatt mot kunder. Om man som jag är debuterande författare får man vara glad om man säljer fyra, fem böcker. Och jag gillar att signera. Jag har gjort det några gånger under hösten och oftast är det i alla fall några stycken som köper en bok. Vanligtvis trevliga, mysiga tanter. Jag älskar trevliga, mysiga tanter. 

Det är mycket snack om målgrupp i bokbranschen. Om en förläggare frågar dig vem din bok "riktar sig till" kanske du som författare säger "alla - jag tror ALLA kan uppskatta min bok". Med största sannolikhet kommer din förläggare svara "HAHAHA" och sedan upprepa frågan igen, möjligtvis med lite mer allvar i rösten. För alla böcker behöver en målgrupp. Man måste veta vem man skriver för, vem som ska läsa, vem som ska fortsätta läsa dina nästkommande böcker. Det är det jag har fått lära mig, av bokbranschen, av författarforum och framför allt - av andra författare. Målgrupp är skitviktigt. Och jag har funderat mycket på min egen. Jag skriver feelgood, och typexemplet på en feelgood-läsare är en glad tant som just vill… må bra. I alla fall i mitt (möjligtvis fördomsfulla) huvud. Men min bok har två 20-åriga, kärlekskranka gaykillar i huvudrollen. Har den hamnat i fel genre då? I mitt (återigen, väldigt fördomsfulla) huvud vill alla unga människor idag helst läsa tragiska uppväxtskildringar eller dystopier där hela jordens överlevnad vilar på en vansinnigt otursam 17-årings axlar. Är min bok helt fel där också? Hur ska man veta var man hör hemma? Hur ska man veta vem målgruppen är? Jag brukar säga att min bok passar romantiker. Eller folk som behöver bli det. För jag vet att romantiker gillar romantik, och det innehåller faktiskt min bok. Och jag brukar känna igen min målgrupp på mina signeringar. De brukar tycka omslaget är fint och de ser väldigt mysiga ut. Oftast är de lite äldre. Oftast är de tanter.

I lördags kom dock ytterst få tanter in på Bysis Bokhandel. Bara stressade barnvagns-föräldrar och par som tittade på julkort. Plus en 70-årig gubbe. Han kom fram till mitt bord och åt en pepparkaka. "Har du skrivit den här?" frågade han. Jag berättade att det var så det låg till, men skippade det värsta säljsnacket. Inget "det här är årets julklapp" eller "den kommer förändra ditt liv". Det här var ju en 70-årig gubbe. Han läste baksidan medan jag tog en pepparkaka. "Vad trevligt. Den här tar jag." Jag tittade förvånat på honom. "Allvarligt?" Han nickade. "Är det en present, eller..." Jag tog tag i min penna och gjorde mig beredd att signera den åt hans barnbarn. "Nej, jag ska nog läsa den själv." Och sedan signerade jag den till Christer.

Min målgrupp må vara ytterst liten. Själva gruppen, alltså. Men nu vet jag att den innehåller några gubbar också. Precis som med alla andra fördomar antar jag att det är väldigt bra att bli motbevisad. Ganska kul, också. Love you forever, Christer.

Gästbloggare Lisbeth Ekelöf, November 2015

Att ändra sin livsstil

Vill börja med att tacka ’Ketchup of the day’ för erbjudandet att gästblogga. Det känns verkligen spännande. Mest har jag skrivit för mina egna bloggar, men det är alltid utmanande att gå utanför sina egna ramar. 

Att börja blogga förändrade mitt liv. En helt ny värld öppnade sig och jag började få vänner över hela världen. Jag vet, vi pratar om att vi har vänner överallt, även om vi aldrig har träffat dom och de endast finns på sociala medier. Men i det här fallet är de själsfränder. För det är ju så, att vi alla tycker om samma sak. I mitt fall i huvudsak böcker, men även andra saker. Tänk så härligt att få hänge sig åt något man är intresserad av utan att den/de andra vill börja prata om något annat. Det är hela tjusningen med att blogga. Flera av mina vänner tycker om att läsa. Men det betyder inte att de är intresserade av att prata böcker i flera timmar! Därför har jag mina bloggvänner. 

Hur gick det då till när jag öppnade dörren till denna magiska plats? Jo, för snart tre år sedan gick jag i pension! Efter att ha jobbat i nästan fyrtio år så tog jag chansen att gå några år tidigare. Mina olika jobb har tagit mig från länsstyrelsen i Karlskrona, till Handels- och Utrikesdepartementen i Stockholm, via posteringar i Moskva, Teheran, Aten, Kairo och St Petersburg, till ett jobb vid EU-kommissionen i Bryssel. I trettio år har jag i princip bott utanför Sverige. Det har varit roliga, jobbiga, spännande och framför allt omväxlande år. Efter att ha flyttat runt utomlands kändes det skönt att få slå sig ner i Bryssel när vi kom hit 1997. Att inte behöva bryta upp efter vart tredje eller fjärde år för att anpassa sig till ett nytt land, en ny kultur och nya människor.

Att bo och arbeta i Bryssel är ett stressigt jobb. Bara att ta sig till och från arbetet tar tid, både morgon och kväll. Bilköerna är enorma, allmänna kommunikationer bristfälliga och logistiken runt arbetet är tröttsam. När alla värden pekar uppåt, och då menar jag inte sådant som man förnöjt ser peka uppåt, utan värden som borde peka neråt eller i alla fall ligga på en normal horisontell nivå, då känns det skönt att kunna gå i ’förtid’.

Trots att det var mitt eget val och jag inte längtat tillbaka till jobbet överhuvudtaget, så har det inte varit en lätt väg. När man i fyrtio år haft jobbet som en stabil pelare i sitt liv, och denna helt plötsligt är borta…ja, då börjar marken så smått att gunga! Allt tar tid och till syvende og sidst är det fråga om att skaffa sig nya dagliga strukturer och rutiner. Jag har haft alla förutsättningar, då jag har massor av intressen och äntligen har tid att syssla med det som jag tycker är roligt. Nu är jag så uppe i alla mina projekt att tiden knappt räcker till!

Att bli en bloggare

Jag hade gjort några tappra försök att börja med en web-sida, innan jag upptäckte bloggen. Det hände faktiskt i ’The Brussels Brontë Group’, där jag är medlem. En gång om året samlas gruppen för att höra föreläsningar framförda av medlemmar, i huvudsak teman som berör systrarna Brontë. Alex berättade dock för oss om hur hon började blogga, och här föll poletten ner för mig. Det var den introduktion och inspiration jag behövde för själv börja blogga. Nu hade jag en bas och en måttstock att gå efter (Alex bokblogg heter ’The Sleepless Reader’). Full av entusiasm påbörjade jag min egen blogg ’The Content Reader’. Sakta men säkert har den utvecklats och fortsätter att utvecklas hoppas jag. Inspirationen finns ju där ute.

Att blogga har på något sätt blivit en livsstil. När man börjar läsa andras bloggar (det kan vara lite beroendeframkallande så se upp!), kommentera, bli inspirerad och motiverad, så öppnar sig denna nya värld. Jag tror det är viktigt att utbyta erfarenheter med personer som har liknande intressen. Man möts av så mycket positiva reaktioner och det gör en själv lycklig.

’The Content Reader’ är i huvudsak en bok blogg, men jag skriver även om annat som intresserar mig; historia, resor, fotografi, film, musik, mat och vin och ögonblickets inspiration. Eftersom det mest är bokrecensioner så läser jag mycket och gillar de flesta genrer, utom skräck och SF. Jag har också en svensk blogg,’Att ha något eget’ vilket mer är en blogg om det dagliga livet, vad jag gör, något som har hänt, försök till kreativitet och annat som jag vill dela med mig av.

När man läser mycket bloggar och tittar på Youtube t.ex. så inser man hur mycket kreativitet och aktiviteter som pågår ’där ute’. Min senast passion och inspiration är att dekorera min filofax, ’bullet journaling’ och ’junk journaling’. ’Junk journaling’ är ett bra sätt att samla all memoranda som man sparar efter musei- eller biobesök, broschyrer, foton osv. De pryder dessutom sin plats i bokhyllan eller på soffbordet. Eftersom jag själv inte är så kreativ får jag hämta inspiration från andra! Jodå, jag miss-lyckas ofta men det är bara att kämpa vidare. Och när det blir bra! Då är lyckan gjord och man går omkring i ett glädjerus några dagar.

Att ta distanskurser på webben är också en härlig sysselsättning när man har tid. Det finns så stora utbud nu för tiden. Jag har upptäckt ’Future Learn’ som har kurser om alla möjliga ämnen, från olika universitet runt om i världen. Eftersom jag är intresserad av historia har det mest blivit sådana kurser; ’England at the Times of Richard III’, ’Wellington and the Battle of Waterloo’, ’Country Houses in English Literature’ och två kommande kurser om ’Magna Charta’ och ’Robert Burns’. De håller på några veckor men man kan slutföra dem i sin egen takt.

Så rullar mina dagar på i en jämn lunk. För att stilla Luther i mig så börjar jag dagen med lite ’plikter! Städar i huset, lite varje dag så det inte blir för överväldigande, handlar, lagar mat och sköter det som måste göras när man har hus och trädgård. Men däremellan njuter jag av att ha tid att göra det jag tycker är allra roligast.

Gästbloggare Astrid Boisen, November 2015

Kramar in under skinnet

Hon log så uppfordrande att öronen fastnade i hårfästet. Och så föreslog hon att vi skulle ses igen, boka ett möte. Men jag ville inte och svarade lite undvikande att vi ses säkert snart igen, om inte annat så på nästa frukostmingel.

Vi hade redan haft några möten, som inte lett någonstans. Mer än möjligen till att jag kände mig mjölkad. Då kramade hon om mig och sa, ja då bokar vi en tid när vi ses nästa gång. Och så fyllde hon på med något om hur intressanta våra samtal varit.

När jag satt på vagnen några minuter senare kunde jag inte släppa den obehagliga känslan. Hur skulle jag hantera henne nästa gång? Jag vill inte gärna vara otrevlig. Så hur skulle jag få henne att förstå utan att säga som det var, att det räckte med de möten vi redan haft och att jag tyckte att hon kröp in under mitt skinn.

Du har förmodligen varit med om något liknande. Men vad beror dessa disharmonier på? Kanske fick hon, som kröp innanför mitt skinn, samma livsfilosofi intankad med modersmjölken som jag, den Gyllene Regeln, om att man ska ge andra det man själv vill ha. Och om hon vill ha kramar och vara nära är det också det hon ger andra vare sig de ber om det eller inte. Dessutom ser hon inte när ”gåvan” är ovälkommen. Snarare tenderar hon att öka insatsen för att lyckas.

Men hemska tanke, gör jag samma sak själv månne. Hur ofta är vi uppmärksamma på de signaler andra sänder. Den som är riktigt bra på att se, höra och känna av kan göra aktiva val. T.ex. att inte krama den som tar ett steg tillbaka eller omvänt.

Självklart handlar detta inte bara om kramar. Det handlar om allt. Lyhörda människor pejlar in andras våglängd och sänder sedan på den frekvensen. Bingo! Så den Gyllene Regeln borde vara:

Det du vill ha behöver kanske inte alla andra. Men om du tar reda på vad de vill ha och det är något du kan och vill ge, så ge det gärna! Och det fina i kråksången är att detta också är plattformen för framgångsrikt företagande.

Astrid Boisen

Astrid.boisen@boisen.se

Gästbloggare Camilla Hentschel, oktober 2015

"Mamma du gör allting baklänges!"

Den äldre kvinnan såg just mig över de andras huvuden och nickade. Jag nickade tillbaka i ett slags samförstånd. I ett rum fyllt av människor kände vi igen varandra trots att vi aldrig hade setts förut. Jag tänkte att det var lite som seglare som möter varandra på sjön, de nickar och kanske lyfter handen i en hälsning, ett igenkännande och på något sätt en slags gemenskap. Man delar något.

Anna Mannheimer berättade i en intervju jag gjorde för många år sedan för GT om hur förbryllad hon kände sig när hon som ny tv-kändis plötsligt uppmärksammades av människor hon aldrig tidigare träffat. Det var andra kändisar som nickade då de möttes ute, lite som gamla skolkamrater från ungdomstiden. Man känner igen varandra men känner varandra egentligen inte. Nu kände jag likadant med den andra lite äldre kvinnan. Jag hälsade på henne som en Gökunge till en annan. Vi befann oss i en sal på universitetet och rummet var fyllt med studenter som var mellan 20 och 25 år gamla och så var det vi två damer.

Det var där min resa började. Jag skulle komplettera en kurs som jag gått tjugofem år tidigare men aldrig riktigt fullföljde. ”Det gör jag sen”, tänkte jag då. Inte trodde jag att detta sen skulle komma så sent i livet. Jag trodde nog inte att det skulle infinna sig över huvud taget. ”Mamma, du gör allting baklänges!” Jag hör min 20-åriga dotters röst i huvudet och tänker att det är sant men det är verkligen inte självvalt. Eller i alla fall, jag skulle önska att jag slapp göra detta, det är jobbigt, obetalt och känns nästan omöjligt. Jag önskar mig sådant som är enkelt, betalt och som går lite som på räls. Det var väldigt längesen saker gick som på räls för mig. Jag väntar mig inte att livet ska vara en räkmacka men ibland kan det efter många uppförsbackar vara skönt att få surfa med lite….

Så där tänkte jag och kände motståndet i mig. Tills jag fick ihop det med mina tider och skrev den där uppsatsen i konstvetenskaplig analys. Jag valde att analysera en ikonmålning från renässansen. Jag gjorde det ur ett feministiskt perspektiv. Det var spännande. Men det kändes overkligt och nästan omöjligt.

Samtidigt som jag gick kursen hade jag påbörjade ett heltidsvikariat i Varberg och förberedde för min dotters studentfest som hon ville ha hemma hos mig. Jag var kraftigt stressad men jag klarade det. Jag var omåttligt stolt efteråt. Och glad. Ända tills jag insåg att det ändå inte räckte till för att jag skulle kunna plocka ut en examen. Jag hade fått fel information av studievägledaren på Göteborgs universitet…

Så nu sitter jag där igen, bland studenter som är trettio år yngre än jag och alla undrar vad jag gör där. ”Är du lärare”? Killen i vaktmästeriet tittar frågande på mig och fattar inte trots att jag förklarar flera gånger för honom. ”Nej, jag är inte lärare, jag är student”.

När närvarolistan går runt i klassrummet är jag glad att de inte förprintat mitt namn och personnummer som de gjort med alla andra. Jag skriver mitt namn för hand längst ner på listan och hoppas att ingen ska notera att jag inte redogör min födelsetid…

Det är mycket man ska veta som student, en hel del viktiga saker att införskaffa vid sidan av studentlitteraturen. Jag går från servicecentret med ett nytt passerkort i fickan. Det är mitt foto på och under står mitt namn och STUDENT. Jag är så tacksam över att jag också här slapp skylta med mitt personnummer. Det är en fåfäng tanke. Jag är jagad av min ålder och jag skrattar rått åt mig själv hela vägen till bilen.

Gästbloggare Ann Ljungberg,  september 2015

Varför jag gillar att umgås med författare

Vad roligt, jag har fått förmånen att gästblogga här idag och då vill jag förstås ta upp ett favoritämne - att författare är härliga människor.

Jag har umgåtts med tusentals skrivande människor de senaste 12 åren och kan nu se några gemensamma karaktärsdrag som kännetecknar dem. (Med en liten brasklapp, här talar jag om de författare, eller blivande sådana, som inte är rädda för att ta hjälp. Det är mest dem jag träffar.)

Gemensamma karaktärsdrag

1. De är nyfikna - författare skriver både om det de kan och det de måste lära sig för att     komponera en trovärdig historia

2. De är lyhörda - 99% av de författare jag träffat tar till sig konstruktiv kritik på allra bästa sätt och gör något bra av det.

3. De är hjälpsamma - umgås gärna med andra författare, byter manus, utbyter erfarenheter och tips och uppmuntrar varandras projekt. Konkurrensen lyser oftast med sin frånvaro.

4. De är härligt besatta av sina idéer - det är ju därför det blir böcker.

5. De är bra på att fira sina framgångar. Från att ha kommit på en bokidé, skrivit först raden, skrivit första utkastet, gjort första redigeringsvändan, skickat till förlag, fått ett refuseringsbrev med kommentarer, blivit antagna, fått boken i handen, haft releasefest, fått recensioner osv.
Allt är värt att fira!

Ann Ljungberg
Författarcoach

Gästbloggare Therese Karlsson

Therese Karlsson är projektledare och redaktör på Bokfabriken AB. Innan dess kommer hon närmast från en tjänst som säljare på Akademibokhandeln och har även arbetat som frilansskribent och översättare, senast tillsammans med fotografen Albert Wiking. Therese är utbildad i bland annat förlags- och bokmarknadskunskap, litteraturvetenskap och retorik vid Lunds universitet.

GÄSTBLOGGARE JENs KLITGAARD

Foto: Santi Lorences
Foto: Santi Lorences

Jens Klitgaard är utbildad vid Biskops-Arnös författarskola, Broby-Grafiskas yrkesutbildning för manusförfattare och är grundare av litteraturrörelsen Brevnoveller. Sedan hösten 2013 är han samarbetspartner till Ann Ljungberg, en av Sveriges mest anlitade författarcoacher som han hjälper i arbetet med lektörsuppdrag, författarcoaching, skrivkurser och kursadministration. Jens arbetar även med filmprojekt, föreläser om manlighet och har ett eget band: Amaliar där han skriver låtarna, spelar kompgitarr och sjunger. 
http://www.jenswashere.com/

Gästbloggare juni 2016

Foto: Göran Segeholm
Foto: Göran Segeholm

Annika Estassy är född i Nice och växte upp i Senegal och Frankrike tills hon som trettonåring hamnade i Ljusdal i Hälsingland. Idag bor Annika i Stockholm, tillbringar helgerna i Roslagens skärgård och planerar husbygge i Sydfrankrike. I många år arbetade hon inom filmbranschen men är numera verksam som chef på Studieförbundet Vuxenskolan.
Annika är också framgångsrik författare och med aktuella feelgood-romanen Alla dessa hemligheter avslutas den fristående trilogi hon inledde med Solviken och Croissants till frukos

GÄSTBLOGGARE
MATTIAS LINDEROTH

Mattias Linderoth är skådespelare på Malmö Stadsteater och jobbar även med TV och radio. Han har läst in ett trettiotal ljudböcker och är nominerad till Stora Ljudbokspriset 2016 för boken Stöld av babian av Anna Karolina.

Läs mer om Mattias på hans hemsida: http://tadam.se/

Gästbloggare
Susanne Rosenqvist

Susanne Rosenqvist är civilingenjör i botten med
lång chefskarriär bakom sig inom Telecom och IT. Nu har
hon sadlat om och ändrat  inriktning  i livet. Med stort intresse för ledarskapsfrågor
och utveckling är hon certifierad coach. Sedan ett par år tillbaka är hon också reseledare och golfvärd i Marocko.

Vem vet vilket spår hon växlar
in på härnäst?

gÄSTBLOGGARE
jOHAN bOOK

Johan Book är konsult och hjälper företag att utveckla kommunikation, organisation
och ledarskap.

Du kan följa Johans bokprojekt på
www.ledarkommunikation.se
LinkedIn: https://se.linkedin.com/in/johan-book-819b087
Twitter: @johanbook
Instagram: ledarkommunikation

gÄSTBLOGGARE
sUSANNE rOSENQVIST

Susanne Rosenqvist är civilingenjör i botten med lång chefskarriär bakom sig inom Telecom och IT. Nu har
hon sadlat om och ändrat  inriktning  i livet. Med stort intresse för ledarskapsfrågor och utveckling är hon certifierad coach. Sedan ett par år tillbaka är hon också reseledare och golfvärd i Marocko.

Vem vet vilket spår hon växlar
in på härnäst?!

Gästbloggare
Monica Silverstrand

Sångerska, schlagerstjärna, översättare, fastighetsmäklare, livsnjutare… det finns hur mycket som helst att säga om Monica. Hundra järn i elden – jämt. Alltid positiv, även om det går åt pipan.
Välkommen som Ketchups gästbloggare!
 
Monicas hemsida: 
http://www.marbellavision.se

Gästbloggare Christoffer Holst

Christoffer Holst är författare till feelgood-romanen Mitt hjärta går på (Bokfabriken), en romantisk komedi om ensamhet, förhoppningar och den totala maktlösheten i att vara kär.

En rolig men rörande historia, berättad från två unga killars perspektiv, om hur viktigt det ibland kan vara att våga lite mer i livet. Att ge sig hän.

Mer info hittar du här. 

christoffer.holst@live.com 

Gästbloggare Lisbeth Ekelöf

Innan Lisbeth Ekelöf slog ner bopålarna i Bryssel 1997 bodde hon bott i många länder och städer som Moskva, Teheran, Aten, Kairo och St Petersburg.

thecontentreader.blogspot.se 
heter bloggen där hon delar med sig av sitt stora kunnande inom litteratur och sina intressen inom sport, resor, film, historia och foto.

thecontentreader@gmail.com

Gästbloggare Astrid Boisen

Astrid Boisen är beteendevetare med många års ledarerfarenhet från bl.a. Volvo och Previa.  

Hon är verksam som konsult, tankeställare och skriftdito. 
Med flera uppmärksammade förändringsprojekt bakom sig talar hon om kommuni-kation, ledarskap, kreativitet, personlig utveckling, team-building, förändring, konflikt-hantering, projektarbete och effektivitet.

Astrid är känd för sitt engage-mang och för sin förmåga att med glimten i ögat göra också det svåra lätt att förstå.

Läs mer på www.boisen.se.

Gästbloggare Camilla Hentschel

Camilla är journalist och författare till tre böcker. Feng shui för hem och trädgård, Feng shui rum för rum och Feng shui i trädgården (Bokförlaget Forum).

Hennes dröm är att också skriva och ge ut skönlitterära böcker.

Du hittar mer om Camilla och hennes arbete på www.hentschel.se

Gästbloggare Ann Ljungberg

Ann Ljungberg är författarcoach, lektör, skrivkursledare och webbföretags-utvecklare.  

Sedan 2002 långseglar hon med sin man och arrangerar skrivarkurser i såväl Sverige som på distans och där hon råkar befinna sig i världen.Barcelona, Sevilla, London, New York...

Läs mer på  www.ann.ljungberg.se.