Ketchup of the day bloggar  inom feelgood, författarskap och kommunikation.

SKRIVARKURS PÅ SOLKUSTEN den 9-12 MAJ 2018

VÄGEN TILL UTGIVNING - DRÖMMEN SOM KAN BLI SANN
Skrivar kursen med betyg 5 av 5 kommer nu tillbaka! Drömmer du om att skriva och publicera en bok? Eller skriver du redan på ett manus men känner att du vill utvecklas? Då ska du anmäla dig till vår skrivarkurs på spanska solkusten den 9- 12 maj 2018 med Christina Larsson och Birgitta Bergin som kursledare. Klicka på länken för att läsa mer och anmäla dig!

Vi har lite svårt för att slänga saker hemma hos oss. Och när vi väl gör det, då är det nästan alltid fel saker som åker iväg. Så nu röjer vi grundligt. Går igenom källaren och vinden. Förlorar oss i lådor med brev, osorterade elsladdar och utklädningskläder. Som om vi rände på maskerad. Jag kan säga att det händer aldrig. Men om det skulle hända, ja då kunde jag förvandlas till prästkrage, indian, dalmatiner eller diskobrud på en minut.  Men så plötsligt ett fynd! Min väska med fransar från våren -72! Skolavslutning i tredje klass, vita korts (inte shorts, korts, kommer ni ihåg?), och stretchstövlar. Och så väskan.
 
Nostalgi? Nej,men jag älskar den hållbara idén - 45 år och still going strong!

Lizelotte 

När mörkret ligger kompakt, när endast lamporna i julgranen ute vid orangeriet lyser, när alla sover och telefonen inte blippar på uppmärksamhet, när brasan sprakar bakom min rygg och tekannan ryker av nybryggd dryck … då finns jag. Jag är närvarande inom varje vrå i min kropp, själen lever och mina tankar får fritt flöde.
Det är då jag skriver som bäst.
Jag, som predikar att man ska arbeta dagtid och sova nattetid, här sitter jag ändå i mörkret. Men om kreativiteten flödar andra tider på dygnet än vad jag har bestämt så tar jag tacksamt emot.
Förra veckan fick jag tillbaka mitt manus från min redaktör, det som ska bli en bok, det som ni ska kunna läsa från maj 2018. En hög av papper fulla med ord som är mitt åttonde manus. Medan vinden piskade rutorna i takt med regnet, i en lägenhet någonstans i Helsingborg, diskuterade vi gestaltning, dramaturgi och karaktärer. Jag var nästan hög av lust när jag efter flera timmar begav mig hem på mörka motorvägar upp mot Göteborg. Nu har snön tagit över det våta och grå och en matta av vit bomull lyser i månens sken och jag försöker ta in allt vi pratade om.
Det finns en titel, men den är än så länge hemlig.
Jag ler för mig själv och skriver vidare, ser hur texten växer, hur boken får ett bättre liv efter Lenas kloka kommentarer.
Så många människor som finns omkring mig för att ett manus ska bli bok. För att boken ska bli din. Vet inte vad jag skulle gjort utan alla er.
Och mörkret ligger fortfarande kompakt. Jag lägger in ett vedträ till och blundar.
Ja, det här kan bli en riktigt bra roman.


Birgitta
 

Kommentera gärna:

Det är fredag och det är nedräkning när det gäller mycket. Nu har jag ett råmanus klart till 99,9 %. HURRA HURRA HURRA - för det!  Nu ska jag ägna dagarna fram till den 17 december att redigera SOCIALGRUPP NOLL.  Sedan ska jag ha skrivledigt, fira jul och åka till varmare breddgrader!

Men först ska jag skriva de där 0,01 procenten som är kvar. Nu har jag levt i min kommissarie Ingrid Bergmans huvud sedan i augusti och jag tror att hon också tycker att det ska bli skönt att vi tar julledigt från varandra några veckor!

I kväll, som alla fredagar i mitt liv, så blir det bubbel! Dubbelbubbel faktiskt eftersom vi på Ketchup också firar att Birgitta är final med sin "Något du inte vet att jag vet" till Stora Ljudbokspriset!

Ha en fin helg!

Christina


 

Kommentera gärna:

Igår hade vi terminsavslutning i Booked, vår enkla men glamourösa bokklubb. Enkel för att vi bjuder varandra på te och mackor i vardagen, glamourös för att vi alltid börjar tedrickandet med ett glas Champagne. Men igår var det exklusiv glamour hela vägen. Booked besökte Sara som bjöd på Aternoon Tea i sin tjusiga våning. Så gott och flott! Jo vi pratade lite böcker också – själv vill jag i dessa nobeltider slå ett slag för Kazuo Ishiguro, och framför allt Återstoden av dagen, en sorglig men mycket underhållande historia om den engelske butlern Stevens som gett sitt liv åt att serva andra och alltid undertryckt sina egna känslor. Läs och njut av det underbara språket!  Kanske till en passande kopp afternoon tea?

Cheers, Lizelotte
PS. Härligarecept från Saras blogg hittar du här

En dag av väntan. Och under tiden speglar vädret vad jag känner.
Grått. Dimmigt. Lite duggregn.
Tar en promenad med Pepsi och blickar ut över västerhavet. Man ser inte horisonten. Stundtals ser man inte ens grannön på grund av dimman. Min sinnesstämning är bottenlös, jag harmoniserar med omgivningen.
Väntar på besked från nära som ligger på sjukhus och opereras. Minuterna och timmarna är som dagar och år. Klart att det kommer att gå bra.
Men å andra sidan.
Kommer hem och slår mig ner vid manusarbete.  Ska jag skriva på nya boken eller ska jag redigera? Så typiskt, jag kan inte ens ta ett vettigt beslut en sådan här dag.
Om tre timmar ska jag lämna blod. Det är på riktigt, ett manus är på låtsas. Idag vill jag bara göra riktiga saker.
Imorgon är en ny dag. Då är operationen avslutad och då har jag fokus igen.
Så som livet är – upp och ner.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

För tredje året i rad är min fantastiska väninna, författarkollega och Ketchup-of-the-day-bloggerska Brigitta Bergin nominerad till Stora ljudbokspriset med sin roman "Något du inte vet att jag vet". Det är totalt 40 titalar som blivit utvalda genom mest lyssningar och de bästa läsarbetygen. Och nu är det vi läsare som avgör vilka som går vidare till final. Jag och Lizelotte röstar på Birgitta och håller alla tummar och tår för att hon hon ska ta hem priset:  2017 års bästa roman! 

Klicka på länken och rösta du också!!!  


Klick klick klick
Christina
 

Kommentera gärna:

Vaknar till liv efter en veckas influensa-mörker. Börjat jobba så smått och t om haft två möten. Fast hemifrån. Det är ändå bra fantastiskt. Här kan jag sitta vid köksbordet och Skypa med kollegorna, ingen ser mittbenan i nacken, det räcker att kamma luggen. Älskar digitalisering!

Men älskar inte allt med digitalisering… så lätt så lätt att fastna i beteendemönster. Till exempel: Det händer ju inte något nytt stort på Instagram flera gånger om dagen. Ändå är jag gärna där och scrollar och swipar. På spårvagnen. I väntrummet. Ja, när som det uppstår tidsluckor. Och plötsligt har det gått 10, 15, 30 minuter utan en enda egenproducerad tanke. 

Jag tänker på det här när jag tittar på fotot framför mig. Min ponny som jag hade när jag var liten och som fick bo i la'gårn hos morfars kor. När jag galopperade över stubbåkrarna var det - i själva verket - oändliga vidder vid foten av klippiga bergen, hjälmen var en cowboyhatt och jag hörde i mitt inre hur vinjetten drog igång. Det var film och jag var med i den.

När jag la upp säsongens hö-störar på morfars tomma oljefat i hagen flög vi - i själva verket - över höga oxrar och trippelbarr i en TV-sänd uppvisning på Scandinavium. Att den lilla hagen lutade och var rätt skev var verkligen inte något jag tänkte på då. Min värld var liten och ändå var den så gränslöst stor. Drömmar och fantasier tog vid när det blev för tråkigt eller för ensamt.

Och istället för att scrolla bland andras bilder kan man ju faktiskt skapa sina egna tankar och filmer om så bara inne i huvudet. Där får man göra precis som man vill. Tror jag ska börja med det igen.

Lizelotte, cowboy

Det mesta är fördolt i Göteborgs befästningshistoria under marken i det centrala Göteborg. Men det finns gångar med ingång från Sahlgrensgatan i muren ner till bastionen Carolus Dux där soldaterna bodde och vistades i det befästa Göteborg. Sedemera användes gångarna och rummen av Sahlgrenska sjukhuset (som sedan blev Sociala huset och numera inhyser Pedagogen) för att förvara döda här i avvaktan på transport till kyrkogården när koleran härjade i Göteborg. Fiskhandlarna, som hade sin försäljning i närheten, använde underjorden som kylrum. Tills allt glömdes bort och mer eller mindre återupptäcktes

Guiden Margareta Björklund Guiden Margareta Björklund

1985 av Tor Hermond, arkitekt hos länsantikvarien som visste att det skulle finnas en "underjord" och att nycklarna dit skulle finnas i kommunens förvaltning. Nycklarna dök upp först när någon fick snilleblixten: Aha, katakomberna! Så stod det på nyckelbrickan, nämligen.Tillsammans med Ingrid Wirsin, reporter på Göteborgs Posten gick de ner i gångarna med varsin ficklampa och återupptäckte tunnlarna som en en gång byggdes på 1680-talet i det ointagliga Göteborg med Erik Dahlberg som arkitekt. 

Vilken miljö för en deckare, eller hur? Här utspelar sig delvis min deckare SILHUETTEN.

Ingången från Sahlgrensgatan vid Pedagogen Ingången från Sahlgrensgatan vid Pedagogen

Läs gärna Ingrid Wirsins bok: Göteborg trampar på sin historia med bilder, kartor mm från "upptäckten".

Avslutningsvis så rekommenderar jag verkligen alla att besöka vårt "undre" Göteborg!

Christina
 
http://walknet.se/   arrangerar guidade turer.


 

Kommentera gärna:

Idag fyller min mamma år. Jag ska inte berätta hur många, för jag är inte säker på att mamma vill det. Men en sak kan jag säga: hon är äldre än Elsa i min bok Som ett brev på posten.
På många vis är hon lite lik min Elsa. Man säger ju att en författare ska gräva där man står och det blir nog omedvetet så. Min mamma spelar bridge som Elsa, hon älskar att gå i högklackade pumps och stövletter och hon är mån om att vara fin när hon träffar folk. Hon dukar snyggt till middag även om hon hatar att laga mat, men god mat tycker hon ändå om. Mamma är som Elsa, hon är mån om sin familj och vi pratar faktiskt med varandra i telefon varje dag, hela året. Det har blivit en rutin som har blivit som en drog, man bara gör det. Mamma lyssnar alltid och är alltid intresserad av vad jag än säger och idag när pappa inte längre finns kvar så kan jag förstå hur en röst i telefon kan bryta den tystnad som infinner sig efter att ha haft en hel familj omkring sig.
Men trots hennes höga ålder så ligger inte min mamma på latsidan. Hon kämpar mot krämpor och tar sig ut på bridge, luncher, teater, middagar och allt roligt som bjuds. Hon har en härlig samling vänner, numera mest väninnor. Och hon reser även om hon alltid avslutar resan med att ”nu får jag nog sluta resa”. Det har hon sagt i snart tio år. För ett år sedan resten hon till Marrakech på bröllopsfest, i våras var hon i Spanien och lite senare var vi på en weekend i Stockholm. Med rullator! Hon är enveten om hon bara vill, min mamma.
Så idag fyller alltså mamma år. Jag är inte på plats men jag vet att hon har några vänner som kommer hem och firar henne. Och om några dagar träffas vi igen och det ser jag fram emot.
Så grattis, älskade, fina mamma! Du som är mitt stora fans till allt jag gör. Hoppas du får en riktigt fin dag.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Snart ... snart är råmanuset till deckare nr 6 med namnet: SOCIALGRUPP NOLL färdigt!
Planen var att jag skulle vara klar idag, den 20 november, men jag behöver ett par veckor till.
I morse vaknade jag med en skrivarblues - det händer alltid när man närmar sig slutet av ett manus man skriver - man börjar tvivla på sig själv - funderar på att trycka på delete och sedan jobba med något helt annat. Men sedan upptäckte jag ett meddelande på min författarfacebook från en kvinna som skrev att hon läst "Du kommer inte undan" och "Silhuetten". Fantastiskt bra böcker, bland det bästa jag har läst. Jag vill läsa mer om Ingrid Bergman och undrar om du är på väg med en uppföljare?

Sedan städade jag gästrummet och gick till återvinningen, fick ett fint mess från Birgitta och ett par telefonsamtal som fick mig att le och skratta högt flera gånger och nu är all blues borta och jag sitter framför datorn igen fylld av energi och självförtroende. Nu ska jag skriva klart det här manuset! BASTA!

Tack alla ni, ni vet vilka ni är, som gjorde min dag fantastisk!

Christina

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter