Det Vinnande bidraget i novelltävling 2018

 Dagens drömmar

"Moderna människor gör sådant här", sa mamma och lutade sig mot mig så att våra axlar lite hastigt vidrörde varandra. Sedan spred hon ut sina papper på det smala bordet som gick längs hela fönstret där vi satt på varsin hög stol, nästan som på barstolar.
"Men jag är inte modern".
"Nej, det vet jag, men det är jag, även om jag är trettio år äldre än du".
”Trettiofem”, svarade jag lite buttert.
”Nej men säger du det, lärarinnan slår mig på fingrarna igen”.

Min blick letade sig ut genom fönstret mot träden och buskarna utanför. Förändringen där ute från mitt besök på äldreboendet veckan innan, var först knappt synlig. Men så lade jag märke till en björk en bit upp i den lilla sluttningen till höger. Det fanns nog inte tillräckligt med vatten i marken för det trädet tänkte jag. Björken gulnade medan jag tittade på den. Jag vände bort blicken för att hitta något positivt i utsikten som kunde stärka mig och tittade mot andra delar av parken. Då mer kände än såg jag, hur träden mitt emot, ganska långt bort, så långt bort man såg, hade börjat anta höstfärger.

Det var inte så tydligt, men om man ansträngde sig så såg man skiftningarna i de olika gröna färgerna. Strax blev jag varse hur röda, gula och bruna nyanser tog upp en del av mitt synfält. Förgängelsen färger verkade växa fram ur intet och blev alltmer påtagliga.

Fast jag precis hade börjat beskåda grönskan, så var tillvaron bara några minuter senare klädd i höstfärger. Årstidernas gång fortsatte oförtrutet.
”Det här är en beskrivning av hur min och din pappas begravningar skall gå till. Då behöver du och dina bröder inte göra något mer än att lämna pappren till en begravningsentreprenör, så ordnar dom allt. Formulären finns i min dator också, så ni behöver inte använda pappersversionerna, även om jag givetvis skulle uppskatta det. Om pappa dör före mig så ordnar jag med begravningen, men skulle jag dö först så klarar ju han inte av något sådant längre”.

Jag vände mig mot min mor och tittade på den tydliga profilen och på hennes kläder. Som vanligt var hon oklanderligt klädd, välkammad och sparsamt sminkad, men på ett sätt som framhävde hennes kvinnlighet så att det gjorde mig avundsjuk. Kanske var det samtalsämnet som fick mig att se henne som lite gråare, lite tunnare, lite äldre.

”Hur mår pappa tycker du”, frågade jag fast jag visste svaret.
”Jag vet inte, men jag hoppas och tror att han har ett liv, även om du och jag och dina syskon inte kan vara någon del i det livet längre. Men jag vill tro att det finns kvallitet i hans vardag också. Att det finns något inom honom som fortfarande lever.
”Han känner inte igen mig längre”, sa jag lite trött och uppgivet.
”Nej, så är det. Vi blir alla äldre, men var och en på sitt sätt”
.

Min mammas svar gjorde mig inte gladare eller mer tillfreds och jag intresserade mig för de fyra bonsaiträden i fönstret framför oss. Träden var inte högre än några decimeter och detaljerna i de små grenarna och bladen fascinerade mig. De var som fullvuxna individer, men ända små som barn. Som om de fortsatt att lära sig saker om livet, allt om livet, men bara inte blivit äldre. De hade lurat åldrandet och kommit på hur man tar sig genom tillvaron utan att nötas ner av tidens tand. Men de var ändå fullkomliga individer, bara lite mindre.

”Bonsaiträden är inte unga bara för att de ser ut som tonåringar”.

Hennes påstående kom direkt ur henne utan att hon ens tittade på mig eller tog blicken från formulären som hon sorterade i tre olika högar. Hon såg som vanligt rakt igenom mig. Jag visste att jag aldrig, så länge hon lever, skulle kunna ha några hemligheter för henne. Till och med mina förflugna tankar om åldrande och bonsaiträd avslöjades obarmhärtigt.

”Lilla vän, förstår du, bonsaiträden åldras precis som du och jag. Bara för att man kan visa upp en fasad som ger ett intryck av ungdom, så säger den inget om hur gammal man är. Jag är inte lika välhållen som ett bonsaiträd och det är definitivt höst för mig. Många tror inte på att jag är åttiofem år bara för att jag kan gå utan rullator och använda en dator. Både personalen och andra boende överskattar mig ofta och det gör nog du och dina bröder också”.

Jag tog emot de tre plastmapparna som hon räckte mig. Det kändes svårt att sitta där med instruktionerna inför hennes kommande död, även om den kunde vara avlägsen. Min och pappas emotionella och känslosamma personligheter hamnade i skarp kontrast till mammas rationella och behärskade sätt att se på allting. Så hade det alltid varit och så verkade det som om det skulle förbli. Medan jag tittade drömmande på träd och blommor, såg hon allt i rader, tabeller och med genomtänkta prioriteringar.

”Våra testamenten ligger i bankfacket och dom gäller oavsett vad din klåfingrige juristman säger. Det är inte lämpligt att ni får dom nu tycker jag. Alla pengar och finansiella tillgångar går till barnbarnen som ni vet, medan fastigheterna tillfaller er syskon”.

Hon såg nöjd ut med sitt dagsverke och log hjärtligt mot mig.
”Du tar väl en kopp kaffe med mig och en liten kaka”, hennes fråga var nog mer en order, ”och så får vi ett litet glas därtill. För du kör väl inte bil”?

Jag hämtade kaffet med småkakorna och när jag var tillbaka hade hon hällt upp två glas med likör. Glasen och flaskan hade hon haft med sig i sin handväska. Det var säkert hennes favoritlikör i glasen, Grand Marnier.
”Du får inte tro att jag inte drömmer precis som du”, sa hon och smuttade på likören innan hon varsamt ställde ifrån sig glaset.

Så lutade hon sig mot mig tills våra axlar åter rörde vid varandra, men den här gången drog hon sig inte tillbaka. Hon fnissade och det kändes som om vi var två tonåringar med gemensamma hemligheter som kurade ihop sig och höll världen och verkligheten på behörigt avstånd.
”Jag drömmer om tider som var, mer än tider som kommer kanske, och jag tänker inte dö idag. Jag skall leva ett tag till. Jag skall dö en annan dag. Och under tiden fram till dess skall jag fortsätta att drömma”.

Hennes inbjudande tal och vänliga stämma fick mig att bli fjorton år igen och jag ville krypa in i hennes famn och få stöd och tröst med allt som är svårt.
”Nej vet du vad, nu är vi jämnåriga, inte mor och dotter. Nu skall vi skratta och fnissa ihop och berätta hemska hemligheter om vad vi gjort som man inte får och med vem vi gjort det”.

Så avslöjande hon mina tankar igen, men nu kändes det tryggt och nästan trevligt. Jag uppskattade ärligt att hon kunde läsa vad som försiggick i mitt huvud, utan att jag var säker på om hon verkligen talade till mig, eller om hennes tankar gick direkt in till mitt hjärta.

”Du skall veta att när man är så gammal som jag är och drömmer, då är det om en annan tid, ett annat rum, andra händelser, ja man är i en annan dimension. Och när man drömmer så är man inte åttiofem år gammal. Mina drömmar utspelas någon annanstans, någon annan gång. Och då är jag inte åttiofem”.

Text: Anders Hägglin

Novellprisvinnare Anders Hägglin

Foto: Eric Forsmark
Foto: Eric Forsmark

"Jag spelar i ett coverband med riktigt duktiga musiker och jag uppskattar att få stå på scen ihop med dem. Man kan säga att jag gillar att ha en publik. 

Sedan ett par år har jag en ambition att skriva historier som andra vill läsa. Just nu försöker jag förkovra mig på en skrivarkurs för att bli bättre helt enkelt. Förra året bad jag sex kamrater att läsa ett par texter och ge mig återkoppling på dem. Deras svar gav mig blodad tand att fortsätta.

Ett problem och kanske en tillgång är att jag är en vinnarskalle och anstränger mig alltid extra i vissa situationer."

JURYNS MOTIVERING

Nyfikenheten väcks i första anslaget. En varm berättelse om livets angelägenheter, om åldrande och förgänglighet. Men också om det tidlösa. Finstämt fångat.

Uppdraget: Skriv bilden