Ett meningsfullt skimmer

Mamma drar undan gardinen och tittar drömskt ut genom fönstret. Hon säger, ”En dag ska jag visa dig Paris”. Jag lutar mig fram, jag vill se samma sak som hon. Det är mörkt och långt bort mot horisonten ser man stadens ljus och neon. Det är 1970, vi är på semester i Tyskland och har tagit in på ett motell längs vägen. Det som glittrar avlägset är förstås något helt annat än Paris. Men det visste ju inte jag. Där och då fick staden ett evigt skimmer.  

Väldigt många år senare jobbar jag i en fransk koncern, och inför en konferens i Paris uppmanas alla att skicka in en bild på sig själva som barn. Konstig grej men okej. Jag hittar en bild och laddar upp medan jag funderar över meningen och poängen med det hela. Det visar sig att barnbilderna på alla oss deltagare ska projiceras på skärmar i en sorts stå-buss med bar och hög musik. Vi kör runt i natten och stannar till vid alla sevärdheter. Vi hoppar av och dansar vid Sacré-Cœur, skålar vid Eiffeltornet och tar knasiga foton vid La Madeleine.

Plötsligt slår det mig att fotot jag laddat upp och som fladdrar förbi med jämna mellanrum är taget samma år som Paris planterades i hjärtat. 1970. Jag vet att det kan vara en hård stad. Kall och hänsynslös. Till och med ful och smutsig. Men den kan också vara alldeles underbar. Som här och nu. Och ett poänglöst bildspel kan få den mening man ger det.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Anonym » JAG ÄR EN SOCIAL ENSAMVARG:  ”Ordet ensamvarg är något som gruppmänniskor har satt på människor som är ensamma..”

  • drea » I en sal på lasarettet:  ”hahaha, ibland kan en inte vinna :)”

  • Hakon Håkansson » FUCK JANTE!:  ”Hallå tjejen,kul att läsa dina rader oj oj det är faktiskt så det pirrar i kropp..”

  • Maria Öjerskog Borrling » I en sal på lasarettet:  ”Hi hi hi, så levande o roligt du beskriver situationen! Säkert många som känner..”

  • Pia Gummesson » DETTA LIV - DETTA NU:  ”Längtar till nya böcker av dig”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln