Je suis Kvarnstensgatan 2

Hela huset bekräftade hennes liv. Jag tyckte det var svårt att se alla saker som samlats där på Kvarnstensgatan 2 genom årens lopp. Trängas i lådor och skåp, det äldsta från 1793. Och alla ytor av bord, hyllor och fönsterbleck med foton i ramar och prydnadssaker i glas, trä, malm, porslin och säkert något mer. 
 
Äggvärmare sydda i slöjden och julpynt av papper, toarullar och bomullsskägg. Saker, saker, saker.  En del bleknade av åren, andra av solen och somligt helt intakt, som tallrikarna på väggen och badrumskaklet från 67. 
 
Jag tyckte det var omskakande att se, för på Brattåsgatan 17, där jag kommer ifrån, revs det för att få luft och ljus. Eller byttes ut för lite omväxlings skull. Soffor, mattor och bord. Väggar fick nya tapeter och använda kläder åkte på tippen. Bordssilver åkte ut med diskvattnet i den bokstavliga meningen utan att det var meningen. Så var det där. Visst hände det att jag fiskade upp saker ur soptunnan och visst grät jag över någon förlorad, säkert trasig, docka. Och just därför är det hårt inkapslat i ett skal. Lika hårt och lika skört som äggskal. Don’t you dare to knock. 
 
Men så tror jag att livet gjorde det åt mig. För nu sitter jag här på Björkfeldtsgatan 3 med allt omkring mig. Saker, saker, saker. Från alla tidsåldrar och alla epoker. Egna och andras. Porslinsfigurerna kanske blir moderna igen? Dukarna kanske någon annan vill ha? I framtiden menar jag. Varma barnkläder i olika storlekar, ifall man får besök och skall ge sig ut på promenad. Kurslitteratur, t-shirts och reklamklockor, kul att plocka fram på nostalgiträff med gamla kollegor.  Jag kommer inte ut ur sakernas tillstånd. De vittnar om vårt liv här på jorden och jag vet faktiskt inte riktigt vad som händer med mig om de blåser bort. Je suis Kvarnstensgatan 2. Don’t you dare to knock.
Lizelotte

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln