Man vet ju hur det är med vissa låtar. De sätter sig i huvet och man blir liksom inte av med dem. Men den här gången handlar det inte om en hook och en refräng, det som är själva receptet för en hitlåt. Det är Chopins Polonaise och Strauss Radetzky-marsch som får mig att stampa i takt i väntan på bussen och ta danssteg vid övergångsstället. Och i öronen trummar det bara på. Sedan en hel vecka tillbaka. Jag kanske alltid kommer att ha det kvar?!

Jag har varit på danskurs och jag har lärt mig flera turer av den traditionella françaisen, en slags menuett som mest populär på 1700-talet. Allt för att rustas inför den stundande finalen – Amarantherbalen. Själva orden grundades av drottning Kristina 1653 med mottot ”Minnet härav skall vara ljuvt”. Och jag har verkligen bara ljuvliga minnen av en fantastisk kväll! Men jag hoppas att Polonaisen tågar ut ur huvet snart…

Lizelotte