2015 > 08

Kusten stänger för i år. Hannas i hamnen rear de sista kepsarna, Ica-Janne har redan sålt ut glasskulorna och Café Syltrutan bjuder på kaffe med dopp till specialpris.

Underbart och hembakt hos Britt-Marie på Syltrutan Underbart och hembakt hos Britt-Marie på Syltrutan

Många pustar säkert ut. Inga köer längre på golfbanan. Hummertinorna kan förberedas, bion och bridgekvällarna drar igång i Folkets Hus. Det lilla fiskesamhället ömsar skinn. Grundsund blir Saltön och Syltrutan blir Blomgrens. I alla fall så länge inspelningarna av TV-serien pågår. 
Litet stråk av vemod drar över när jag går längs bryggorna och säger hejdå till allt. Men nästa sommar är vi säkert ännu fler badgäster - i alla fall om historien upprepar sig och bussbolagen ger guidade turer för ”glo-turister” i Saltö-seriens spår!

Grundsunds hamn. Foto: Viktor Lyster
Grundsunds hamn. Foto: Viktor Lyster
Etiketter: västkusten, skaftö

Jag hade ju egentligen tänkt ligga lågt… vänta och se vad som kommer. Men vädret inspirerade mer till höstkläder än säsongens slutrea när jag cyklade ut på stan. Man kan ju alltid spana.  

Höst- och vinterkläder är mycket roligare än sommarkläder tycker jag. Lite mer skräddat, lite mer styrsel. Vilket ju är bra när man kommit lite längre i livet. Och det får hellre vara bättre kvalitet och färre plagg om ni frågar mig. Man får tänka PPA helt enkelt. (Dvs Pris Per Användning, ett uttryck som min dotter myntat efter alla mina ”föreläsningar” om att det är dyrt att köpa billigt. En direkt travesti på YPK fick jag veta… men det är något helt annat.) Naturligtvis hittade jag en hel del. Det gör jag alltid när jag inte ska ha något egentligen. Som här! Två klara favoriter från Stefanel på Kungsgatan Göteborg. High, ett nytt märke hos dem. Jag är såld. 

Etiketter: stil

Sommaren kom till slut i år också! Men almanackan kan man inte styra om så nu har vi packat ihop det mesta och vänt tillbaka från kusten och in till stan igen.

Lämnat varma klipphällar, salta bad och rosé på verandan bakom oss. Att vi sedan ett antal år håller till just i Grundsund är verkligen en lycklig slump. Men alla orter har sin egen charm och vi har semestrat igenom några stycken med barn, cyklar och husdjur. Och en båt på släp. Första året var vi sent ute men chansade och annonserade i Göteborgs-Posten efter något att hyra. Vi hade tur. Märta Johansson ringde genast från Bohus-Malmön och erbjöd oss ett stort hus med härlig utsikt över hamn och hav. Hyresgästerna från Tyskland hade just avbokat och det blev vår smala lycka. 

Så vi, mamma, pappa, två små flickor, katten Lukas och en i övrigt fullastad Volvo 245:a lämnar stan med familjebåten på släp och kör E6:an norrut mot Bohus-Malmön. Sista biten går med färja över Tullsbosundet och väl av färjan slås man av något omedelbart: Så litet och lagom allt känns! Lilla kiosken med vitt staket och glasskylt syns direkt på höger hand, strax intill några tält och sedan raden av sommarstugor. Sommarstugor med verandor, utegrillar och rosenrabatter. Här finns en viss sorts ordning.

Efter bara ett par minuter når man öns centrum med gästhamn, bryggor, Konsum och postlåda. Och faktiskt också ett par trevliga restauranger. På en höjd bland husen tittar vi upp mot det som skall bli vårt under några sommarveckor. En stor och vacker villa med praktfull veranda och panoramafönster mot havet. Jag tänker genast att här i detta jättehus kan vi ha många gäster och glada grillkvällar! Och det hade vi. För säkerhets skull förvarnade jag värdparet Märta och John att ”vi kanske får lite besök…”

Den första som kom till oss var faster Sissi. Hon var förtjust och stannade i en vecka. Det kom fler. Bland andra Per, Eva, Julia, Sofie, Oliver och Louise – en dalmatiner. Det var väl då som måttet rågades, men det förstod jag först senare. 

Turister kallas för ”badgäster” här. Och promenaden till badplatsen går över klippor och berg tills man möts av en vik med långgrund sandstrand. Ett paradis för alla små. Övriga badgäster gör lämpligast i att bege sig en bit längre bort, till några kala klippor ut mot det öppna havet. Dit gick faster Sissi till exempel, och nog tittade vi avundsjukt på henne när hon försvann med en Henning Mankell under armen. Här är vattnet friskt men inte skyddat från brännmaneter som inne i viken. Det gör det å andra sidan mer vilt och äkta som faster Sissi säger.

Katten Lukas fann sig till rätta. I linneskåpets underklädeslåda. Där borrade han ner sig bland trosor och kalsonger och kom egentligen bara fram om natten för att ta ett varv runt huset. Efter några dagar hade han morskat upp sig och vågade sig ut en hel natt och en hel dag. Varpå vi, nej jag, var övertygad om att nu, nu var Lukas borta. Jag gick genast ner till Konsum och satte upp lappar som utlovade hittelön för älsklingen. På vägen tillbaka möts jag av grannens stora gula katt som lägger sig på vår trappa. Som liksom breder ut sig för att markera revir. Snabbt in i köket och fylla stor spann med vatten. Jag smyger på honom bakifrån och splash, hela hinken far ut över trappa och katt. Ja, katten försvann förstås och ett par timmar senare kom Lukas fram.  
Strax därpå blev vi nerkallade till värdparets hus. ”OK, ge mig skiten” tänker jag. Jag har hällt vatten på grannens katt när jag trodde ingen såg och nu får jag ta straffet. Men Märta och John sa ingenting om katten. De sa desto mer om besöksfrekvensen i vårt hus. Så mycket gäster brukar minsann inte tyskarna ha och nu fick det vara nog. Året därpå hyrdes huset bara ut via en tysk förmedling. Och vi packade in barn, cyklar och husdjur och drog till nästa smultronställe. 

Etiketter: västkusten

Hur går det till egentligen när man spelar in film? Nyfikenheten tog överhand när jag såg lappen ”Statister sökes” på Ica i Grundsund (eller Saltön som det ofta marknadsförs som, efter TV-serien med samma namn).

Så, nu har jag varit en av fem bakgrundsfigurer som fikat och spatserat vid inspelningen av Saltöns fjärde säsong. Nu vet jag hur det är. I alla fall som statist. Man väntar och väntar. Och väntar. Men vädret var vackert, sällskapet trevligt och stämningen på topp.

Ska bänka mig till seriestarten i vår  - och kanske kanske får jag se skymten av en ljusblå klänning som sitter och fikar i fjärran...

Får ju inte visa bilder från själva inspelningen - men så här såg det ut för några år sedan i det  allra första programmet.

Etiketter: västkusten, skaftö

Ni vet hur det är med vissa böcker. Det kommer något annat emellan hela tiden. På mitt nattduksbord ligger sedan (väldigt) länge På spaning efter den tid som flytt, Swanns värld, som är del ett av sju band i Marcel Prousts stora livsverk.

En sommar med Proust En sommar med Proust

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att nu ska jag verkligen… och jag vet inte hur många gånger jag har börjat och kommit en bit… men så kommer det något annat emellan, fast man egentligen skulle vilja läsa. Eller kanske är det så att man vill ha den utläst? Ha den bakom sig men inom sig?

Men då! Då väntar del två. Det sägs att bara hälften av de som köper del ett också köper del två. Och bara hälften av de som köper del två köper också del tre. Men sedan lär man vara fast och ta sig an alla, all in all, 3000 sidor.  Och kanske börja om på sidan ett igen... 

Hur som helst, just det kommer aldrig hända med mig så jag blev glad när jag såg En sommar med Proust i bokhandeln. Perfekt! Fågelvägen till Swanns värld och de andra.   

Här finns lagom stora eller små portioner ur alla sju banden. En del nyöversatta utdrag, ett antal kännare som delar med sig av reflektioner, och Marcel Prousts ord och citat. Citat som ”Vår sociala personlighet skapas av andras tankar”.  Jamenvisst. Kanske är det till och med så att vi ibland definierar oss själva utefter vad andra tycker?   

Och i kapitlet om läsning: ”Läsning är en vänskap”. Visst är det så? Med en bok är man aldrig ensam! Jag kan bara rekommendera  En sommar med Proust. Food for thought och mersmak till att ta sig an På spaning. Men det får vänta! På nattduksbordet ligger en annan bok. Birgittas senaste roman En oemotståndlig affär – den längtar jag efter att börja läsa NU – och känner jag mig själv rätt och Birgittas sätt att skriva kommer jag att sträckläsa den.

Etiketter: litteratur

Egentligen har jag gjort det ganska länge, men bara i en egen värld. Jag har skrivit i en låst blogg bara för mig. Dags att öppna luckan!   

Och det känns lite extra kul att göra det i en bloggallians med Birgitta och Christina. Kära vänner i verkliga livet och här på Ketchup of the day. 

Jag hälsar välkommen med att öppna en lucka i tiden också. För, jag hamnade på Café Palais av en ren slump. Mitt emellan två möten tog jag en promenad från kontoret och kunde inte låta bli att slinka in vid doften av nybryggt kaffe. Nybryggt kaffe som får mig att minnas mormors kök och herrgårdsbröd. Mormor som virkade runda dukar, hur många som helst och som alltid undrade vad jag hade ätit i skolan. Vi drack på fat och doppade i koppen. Så långt från allt detta ändå. Så långt från asfalt, bilar och bussar, så långt från klackar, portföljer och mobiltelefoner. Jag slog mig ner vid ett av borden utomhus med min bricka och tittade ut mot avenyn. Tänk, här bor jag och här känner mina barn sig hemma. Men var är jag hemma? Avenyn suddades ut och jag befann mig plötsligt mer än 40 år tillbaka i tiden.

”Var e’ Lott-ongen?” hörde jag morfar säga nere på gården. Lott-ongen det var jag det och nu kikade jag fram mellan de glesa brädorna uppe i ladan.  Jag såg hur han står stod där med högaffel i hand och sökte med blicken, vände sig om och frågade igen. Vem han frågade vet jag inte, jag såg i alla fall inte till någon. Men han såg så rörande trevlig ut när han var sådär lite hjälplös att det faktiskt var nära att jag kröp fram ur mitt gömställe.

Men jag var 10 år och mer intresserad av att smita iväg på en badtur än att hjälpa morfar att ta in hö. Det kliar ju så ”förjolat”. Mitt jobb var att stå på vagnen och trampa ner det morfar lassade upp. Tobbe, min kusin, körde traktorn mellan stackarna och gammelmorfar lassade han också. Och så var det Gottfrid förstås, som kom cyklande från Alafors för att hjälpa till och för att få lagad mat, i alla fall den dagen. Gottfrid var ungkarl och bodde i en liten brun etta med kokvrå där det låg tidningar, tomma kaffeburkar och allehanda bråte överallt. Hur han själv fick plats undrade vi alla eftersom han var rund som en tunna och lång som en stör. Han kom körande på sin cykel och mötte morfar på gården. Jag såg hur de pratade utan några vidare gester och åthävor och hur de gick vidare mot ladugården. Det var Gottfrid som hittade mig till slut och läxade upp mig. ”Var det inte du som lovade trampa hö hela sommar’n bara du fick ha hästen i la’går’n hos morfar din?” Jag tittade i backen och skämdes, för det där var verkligen sant.

Hötramp mot spilta och utfordring. Så var det sagt. Morfar grymtade något när jag infann mig bland höstackarna och sen var det inte mer med den saken.

Det var en dag i juli och det var varmt. Tänk hela somrarna var det soligt och varmt när jag var barn. Det är i alla fall så jag minns det. Mormor kom med kaffekorg och vi satt oss i diket med rulltårta och rabarbersaft. Kaffet serverades i porslinskoppar med fat, för Gottfrid ville alltid dricka på fat, till och med såhär ute i backen. Han sörplade och tjostade och jag tyckte att han hade ett förfärligt bordskick.

”Får det lov att vara en påtår?” En servitör stod lutad över mig och på ett ögonblick var nutiden här. Avenyn med Götaplatsen i bakgrunden tonade åter fram. Det hade hunnit mörkna något och trafiken hade tätnat. Även om höet kan klia om sommaren och skogen kan vara mörk om vintern så förstår jag ändå inte hur jag hamnade här, mitt i stan. Inte var det för alla bilar och betong. Men kanske för de trevliga caféerna. Kan man få en bondgård på Götaplatsen?


Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Senaste kommentarer

Länkar