2015

Sitter och skriver de sista julkorten i datorns sken såhär sent dan före dan. Ja jag vet, de kommer inte fram förrän i mellandagarna men det är ju tanken som räknas, eller? Vissa adresser har man i huvudet efter alla år av julhälsningar, andra får man googla upp.

På hitta.se läser jag också att tomten (inte jultomten nu, utan marken där man bor)  hos tant Birgitta är 689 kvadratmeter och därmed 4% mindre än andra tomter i området. Jaha ja...

Och förutom födelsedag och namnsdagsinformation får jag veta att hennes bostad är till salu. Men kors i krösamoset! Kan inte låta bli att klicka in mig på bilderna och vardagsrummet där hon förmodligen sitter i detta nu och ser på Oldsberg uppesittarkväll.  God Jul! Och lycka till med husförsäljningen, lägger jag till. 

Söker vidare för att bli klar med adresserna till julkortshögen men det är lätt att snegla på all annan info som serveras i högerkolumnen på skärmen.  Som att i kära kusins bostadsområde är det vanligaste intresset att lösa korsord eller sudoku, arbeta i trädgården eller greja med krukväxter.  Jaså minsann! Och senaste tillskottet av fordon i hushållet är en helt ny röd  VOLKSWAGEN POLO som införskaffades i år. Nämen!  God Jul och grattis till bilköpet då! Skulle jag vilja veta mer om detta kan jag klicka vidare  på länken Frågor?  

Gudars! Jag söker genast upp mig själv och min adress. Här står det att jag äger en 13 år gammal röd FORD FIESTA. Oj! Värst vad tiden går... verkar vara den äldsta i kvarteret... Men vad tusan. Den är min, den tar mig oftast dit jag ska och den är betald. Frågor på det?

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

Bara tre dagar kvar till doppareda’n. Då när allt ska vara klart, städat, lagat, pyntat och inslaget. Så att man kan få vila i några dagar. Men väl framme vid målet kan man ju bli lite stressad eller hur? För vad ska man göra först? Krypa upp i soffan och läsa boken, ta långpromenaden i skogen eller se den där filmen alla pratar om…

OK, här kommer ett förslag till mellan julskinkan och nyårslöftena. Något eget bara för dig: Stanna upp och reflektera, några minuter eller en längre eftertänkt stund. Umgås med dina egna tankar och fundera över vad som är bra, vad du vill göra mer av eller kanske göra bättre. Här hittar du livshjulet, ett verktyg för att visualisera dina tankar. 

Du fyller helt enkelt i tårtbitarna så som du uppfattar din situation och när du är färdig får du en ganska klar bild över hur du ser på de olika delarna i ditt liv. (Byt rubriker på tårtbitarna om de inte känns helt rätt för dig.)  

Är ditt hjul runt och kan rulla fint? Eller finns obalanser som du vill jämna ut? Allt blir väldigt tydligt när man ser bilden framför sig.

Inspiration & glädje!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

För hundra år sedan eller så arbetade jag på ett stort IT-företag som få minns idag. Men det var det näst största i världen och jag vågar påstå att i princip alla var otroligt stolta medarbetare. För att vi hade bra produkter, för att vi hade stort kunnande och stor respekt för varandras kunnande, för att vi hade en alldeles speciell sammanhållning och för att… jag skulle kunna hålla på länge till…

dec t-shirt

Jag är i Stockholm och har råkat på inte mindre än tre gamla kollegor på en och samma dag! "Nej men hej och vad kul!" utbrister vi. 

Och direkt är vi tillbaka där vi slutade sist. För det känns fantastiskt att vi fortfarande, efter mer än 15 år, har varandra kvar. I tankarna, på Facebook och på diverse reunions och att vi blir sådär oförställt glada över att mötas helt apropå.

Vad är det som gör det? Det är inte bara jag och min nostalgiska själ. Det här är något vi delar så att det känns. Det som alla företag strävar efter för att skapa - sammanhållning, lojalitet och living the brand. Vad är det hemliga receptet? 

Nej allt var inte rosenrött. Men vi spenderade mycket tid tillsammans, jobbade hårt och firade varje framgång. Och, inte minst: vi underhöll myten om oss själva! Och vi gör det igen och igen, varje gång vi ses. 

För hundra år sedan eller igår, det är samma. Typ storytelling at its best. 

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: kommunikation
Mademoiselle Oiseau, av Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt Mademoiselle Oiseau, av Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt

Visst är det härligt när man får en bok som är så där rakt in i hjärtat och på pricken?! Igår fick jag en sådan. En underbar bok av en kär vän, sådär bara för att!

Boken om Mademoiselle Oiseau med skira illustrationer som väcker en längtan till Paris, svandunstofflor och gamla vevgrammofoner med utsikt över Avenue des Temps Perdus.  

Det är fantasifullt och verkligt i en skön blandning, där vänskapen mellan nioåriga Isabella Artioli och  tidlösa  Mademoiselle Oiseau står i centrum. En saga för alla som älskar och odlar drömmen om det evigt poetiska Paris. Dröm är dröm och saga saga, (kommer ni ihåg den med Agneta Fältskog?) här är en bok som bjuder på en motbild till kyla och frost.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: litteratur
Jonas Hassen Khemiri Jonas Hassen Khemiri

Jag har precis lagt ifrån mig Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri när jag får se i Facebook-flödet att det är författar-uppläsning samma kväll i Göteborg. Det är Forum för poesi och prosa och  jag måste gå! Historien vill inte lämna mig. Den om Samuel som är död och som återberättas genom olika människors perspektiv och minnen. Vem var Samuel? Vad är en människa? En prisma som visar olika sidor beroende på varifrån den ses? Och om man uppmanas av någon att vara sig själv - vilket av sina själv ska man vara då?

Det är snabba klipp mellan de olika personernas minnesbilder fram till Samuels död. Det kan vara lite svårt att som läsare hänga med i alla berättarjag innan man kommer in i historien men det är värt besväret. Relationer och händelser växer fram allt eftersom och blir en historieskrivning man själv är med och pusslar ihop. Det är i alla fall så det känns och kanske är det just därför boken heter som den gör. Att det som ingen minns och inte sägs finns mellan raderna att tolka…

Allt jag vet är att Allt jag inte minns är en bok att minnas länge. Finns också på Storytel, briljant inläst av Hamadi Khemiri!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: litteratur

Min dotter sitter just nu och tentaläser rättshistoria. Förfärad utbrister hon då och då ”Alltså visste du att ända fram till 1921 blev kvinnor inte myndiga per automatik!” och ”Hör här! Fram till 1965 var inte våldtäkt inom äktenskapet straffbart!”

Utvecklingen går framåt som tur är. Men med vissa företeelser känns det fortfarande som stenåldern. Till exempel hur kvinnor fram-ställs i reklamen av och till. Där har vi sjuhundra mil kvar att gå eller så...
Jag blev återigen påmind om det när jag skulle ut och leta galoscher tidigare idag. (Visst är det en strålande idé och varför finns det inte överallt i affärerna?!)

Jag googlar istället och hamnar på en site som visar både dam- och herrvarianter. Börjar bläddra bland bilderna, men kommer helt av mig! Varför ligger kvinnorna på asfalten i bara trosorna för att visa galoscher? Jämfört med männen, som på sina bilder står upp och är påklädda i kostym blir det än mer absurt och sexistiskt. Många mil kvar att gå alltså! Utan galoscher för min del.

Läs hela inlägget »
good 5

Att förädla information till kommunikation är en konst.

Man vet när det är rätt. När det som kom-municeras går rakt in i hjärtat, fastnar i huvudet och leder till handling.  

Och man vet gubevars när det inte har blivit så bra. När information som sänts ut aldrig getts en sportslig att nå in. Obearbetad eller ogenomtänkt, för mycket eller bara väldigt tråkig.  

Igår besöktes Sveriges Kommunikatörer av Ulrika Good, prisbelönt copywriter, bloggare, kåsör och inte minst twittrare med många tusentals följare. Men. Enbart kvinnor i föreläsningssalen. Har kvinnor lagt patent på det här med att kommunicera? Jag vill inte tro det! Men hur som, vi som var där fick ta del av Ulrikas kunskaper och insikter om hur man gör kommunikation av information. Mycket inspirerande!

Läs hela inlägget »
Etiketter: kommunikation

Att ge är större än att få. Ja det där har man ju hört förut, och ibland är det bara en tom fras. Men igår var det äkta och på riktigt. Jag tar det från början.

2008 tog Boråsentreprenören Paul Frankenius initiativ till det som idag är Stiftelsen för njursjuka. Förutom den hårda prövning det innebär att vara njursjuk och gå på dialys är det inte ovanligt att den drabbade lider ekonomiskt. 

Stiftelsen hjälper därför njursjuka som har det tufft men delar också ut årliga stipendier för forskning och sprider budskap om levande donation.

Det är nu tio år sedan som Paul Frankenius själv var sjuk och fick en njure av sin vän Leif Almberg.

Igår stod de båda på scenen för att dela ut årets stipendier.  Med utmärkta värden och i bättre form än någonsin. 

Leif Almberg och Paul Frankenius Leif Almberg och Paul Frankenius

”Bara kul att hjälpa till!” säger Leif och skrattar när Paul tackar honom för att han faktiskt lever.  

Kön och väntetiden är lång för den som väntar på ett organ. Alla klarar inte att vänta och riskerar att dö under tiden. Årets stipendie-utdelning gav ett extra stort fokus
på donatorerna – de verkliga hjältarna.

Jag tänker att det måste vara bland det finaste som finns. Att ge ett organ för att rädda en annan människas liv.

Två av stipendiaterna - Ingrid Petersson och Helena Rydell Två av stipendiaterna - Ingrid Petersson och Helena Rydell

När vi lyssnar på donatorerna, som alla berättar sin egen historia, har alla en sak gemensamt ändå - de är tacksamma att de fick chansen att ge!

Här kan du läsa mer om njurstiftelsen och här kan
du swisha in ditt stöd för
forskning och drabbade.

Läs hela inlägget »

Igår träffade jag några nyfunna skrivarvänner över en fika på stan. Ett skönt gäng som har en sak gemensam. Vi skriver.  Någon har ett romanbygge på gång, en annan en faktabok, en tredje en samling noveller. Och så vidare.   

Gillar du också att skriva? Sitt inte bara ensam på  kammaren. Försök att hitta någon eller några med ungefär samma ambition och intresse som du.  Det är guld att få respons på sina texter. Och, det är minst lika givande att läsa andras och komma med inspel!

Jag vill också tipsa om Ann Ljungbergs skrivkurs steg för steg som är både användbar och gratis. Check it out!   

Läs hela inlägget »

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men
ibland blir den aldrig densamma mer."


Alf Henriksson

Läs hela inlägget »

Idag har Tony Leidenkrantz  från Leidenkrantz & Partners föreläst om varumärkesprocessen, ledarskapet och kundupplevelsen för oss i Sveriges Kommunikatörer. Något som satte igång både tankar och diskussioner, framför allt om hur allt hänger ihop och hur viktigt det är att vara äkta i en transparent värld. Viktigare än någonsin faktiskt - exemplen är så många där ett företags förtroende och värde har rasat i ett enda slag. (Volkswagen som färskast exempel). 

Kommunikatörens roll i varumärkesarbetet kommer att fortsätta stärkas av den digitala utvecklingen menar Tony. Det gäller att kunna omvandla och tolka all information och de enorma mängder data som finns, till insikter, budskap och berättelser. Talk the walk helt enkelt.

Hur ser du förresten på ditt eget personliga varumärke? Att vara sig själv är ju mer än fullt tillräckligt men kanske är det uppfriskande och värdefullt att ta in varumärkesfunderingarna till sin egen person och utsätta sig själv för en stunds gap-ananlys? 

Vem är du och vad står du för? Hur vill du bli uppfattad av andra och skiljer det sig från hur du uppfattas av andra idag? 

Some food for thoughts!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

För några år sedan åkte jag Kortvasan, ni vet 30 km, samma som Tjejvasan. Hur kul som helst. Jag hade letat fram mina gamla skidor och pjäxor från -79, lånat svärmors anorak och knäbyxor tillsammans med faster Sissis knästrumpor. Handstickade från Värmlands djupa skogar. Det kändes så rätt då!  När jag lämnade in skidorna för vallning påpekade de ”Men gud, ska du åka på de där skidorna, måste ju vara från 80-talet!” Hm, nej, 70-talet om man skulle vara noga…   

vasan

Väl i kön till starten, synar någon mina strumpor och knäbyxor och säger, med glimten i ögat och på klingande dalmål ”Är du släkt med Mora-Nisse eller!?”

Ha. Jag hade inte tänkt på det på åratal men det där var ju faktiskt sant och nu var triumfens ögonblick inne: ”Ja faktiskt. Mammas sida”.  Kortvasan gav i alla fall blodad tand och nya skidor i julklapp det året.

I fredags kväll var det dags igen. Alltså ingen afterwork på stan eller chips i TV-soffan.  Jag hade dukat upp skidor, stavar och pjäxor i hallen och stod i anorak, knäbyxor och faster Sissis stickade strumpor, redo för take off när resten av familjen kom hem… som slog sig för knäna. Sådär fick jag inte se ut mer. Lommade ner i källaren och bytte till nutida sportkläder.  

skidor2

Men vilken känsla!

Bland alla gula höstlöv och milda vindar gled vi in på ett snösäkert ställe, Skidome i Göteborg.

En del jagar toppform, några lär sig stå på skidor, andra gör som jag - lufsar runt i spåret och försöker fånga in känslan av lite vinter. Det går om man vill. Här finns till och med några utplacerade granar för stämningens skull och man kan nästan förnimma doften av snö och fjäll. Om man blundar hårt. 

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
lyrik

Jag har städat. Men bara en stund... För ganska raskt blev jag upptagen av böckerna jag fann när jag rensade i röran och hyllan.

Visst är det så att vissa böcker känns mer viktiga än andra att både spara och läsa om - ibland för att de har ett speciellt budskap, ibland för att man fått dem i present av någon man tycker om.

Det var längesen jag läste dikter, men nu ska jag läsa om mina kära vänner igen. Lyrik är underskattat och underbart och kan tolkas på så många sätt. Och om en novell ibland kan säga mer än en hel roman så kan faktiskt en dikt göra det samma. Hör här bara på Lina Ekdahl till exempel

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: litteratur

Skogspromenaden avklarad, en boeuf bourguignon puttrar på spisen, äpplekakan i ugnen och snart ringer det på dörren. Idylliskt, ja närmast pekoralt…. 

höst

Men det är surt förvärvad erfarenhet som tagit mig till det här planerade stadiet. Insikten att man kan inte hinna allt på en söndag. I alla fall inte ta igen hela veckans ostrukna tvätt, ofärdiga rapporter och räkningar samtidigt som man promenerar bland löven, läser en tjock roman i soffan och bjuder vännerna på höstgryta. Man måste välja. Inga konstigheter ju. Fast jag minns med fasa när barnen var små och allt skulle göras, skötas och ändå vara lite tjusigt. Varifrån kom allt det där?. När det ringde på dörren kunde jag öppna i frottéturban och dropp från pannan. Maken stod i köket och hackade och skar. Puh!

För att inte tala om första gången vi skulle bjuda på fina fisken från Fiskekôrka. Det är nog viktigt att koka ordentligt tänkte jag. Det bubblade ymnigt och efter 20 minuter återstod lite ljusgrått vatten med vitt ludd längs kastrullkanten. 

Men det är ju vad man gör i nästa steg som avgör. Den gången hamnade vi alla på kvarterets pizzakrog istället.  Och stämningen var på topp!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

Alla dessa temadagar! Inte nog med väl etablerade dagar som Fars dag, Mors dag, internationella kvinnodagen och Barnens dag. Vi har Kanelbullens dag, Champagnens dag, Pastadagen och i förra veckan var det Internationella CAPS LOCKS-DAGEN. Visste ni det? Det verkar som om allt måste ha en egen dag, och därför utnämner jag här torsdagen den 29 oktober till Ketchups dag. Inte bara för att vi på Ketchup of the day just då skall ses, surra om framtiden och gjuta mod i varandra. Utan för att också Ketchup bör ha en alldeles egen dag som återkommer varje år. Varför inte liksom. Det finns alltid något att fira.

miranda

Men idag då? Idag kör vi novellens dag tycker jag.

Noveller är lagom korta om man inte hinner eller orkar läsa så länge åt gången. Och ibland kan en novell säga minst lika mycket som en hel roman. En komprimerad berättelse med stor läsupplevelse för mig var Roy Spivey av Miranda July som publicerats i The New Yorker. Underbar och dråplig läsning att skratta till men också känna ett styng av sorg över när berättaren inser att hon levt sitt liv kring en inbillad verklighet. Eller kanske ännu värre, blivit utsatt för ett practical joke?  Den där nödutgången att ta till, lösningen i kanten att snegla på om det blev besvärligt var bara en illusion.

Upptäck Miranda July om du inte redan har gjort det! Förutom romaner och film har hon också gjort just en novellsamling. Ingen hör hemma här mer än du. Kärleksfull, cool och lite skruvad. Visst är bara titeln fantastiskt?

PS. Du kan också lyssna på Roy Spivey här och samtidigt ta del av ett skönt litterärt samtal med uppläsaren David Sedaris och The New Yorker Magazine.

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: litteratur, noveller
bild (1)

Vad säger du om dig själv och din yrkesroll om du bara har några ögonblick eller en hissresa på dig?

Frågorna har varit många och Elin Adermalm, som går kommunikatörs-programmet på Göteborgs Universitet, har just intervjuat mig om allt från hur det dagliga arbetet som kommunikationschef kan se ut till hur kommunikationsprocessens teorier omsätts i praktiken. Inte dumt att stanna upp och reflektera.

Årets superkommunikatör 2015 är för övrigt 14-åriga bloggkollegan Misslisibell, eller Lisa Jonsson som hon heter, med en kvarts miljon följare. *) Ja vad säger man? Lycka till med studierna Elin! Kommunikation är det nya svarta.

Kommunikatörsyrket har ju inte funnits i så många år jämfört med många andra, men ändå hunnit genomgå stora förändringar. Allt från att vara budskapshanterare som pressombudsman och broschyrproducent till att ha funktionsansvar, vara strategisk rådgivare eller affärsutvecklare. I den bästa av världar är kommunikatörer inblandade redan från början i organisationens alla processer och förändringsarbeten. Framför allt ökar medvetenheten kring kommunikationens betydelse mer och mer, något som Cecilia Schön Jansson, vd för Sveriges Kommunikatörer, brinner för och föreläste om för branschen i Göteborg här i veckan. Det kändes som om hela publiken sträckte lite extra på sig!
 
*) Här ligger vi på Ketchup fortfarande i lä, men efter Birgittas inlägg häromdagen så rakade våra läsarsiffror i höjden – Kul!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: kommunikation

Det finns samtal som aldrig försvinner ifrån en. Röster som aldrig dör och bilder som för evigt är fästa i sinnet. För mig är tiden olika rum som jag kan gå in och ut i, lite som det passar mig.

Något att ta till när sakernas tillstånd inte är självklara, när besluten behöver ligga i blöt en stund  och framåt-tankar  behöver något lugnt och bekant omkring sig som inte stör. 

Då öppnar sig mormors kök. Min mormor finns bara i minnet och köket tillhör någon annan nu. Men på ett enda ögonblick är jag där. Känner vaxdukens blanka yta och doften av kokkaffe, hör slamret med koppar, mormors lite vaggande gång och suckande sång. Po-po-po-po-poh.

Stubbåkern och dungarna utanför fönstret.  Jag kan varenda tuva och täppa, var man sjunger högt utan att någon hör och apar sig utan att någon ser.  

Kurs i meditation? Behövs inte. Jag hoppar in i ett annat tidsrum bara. Prova själv!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

Mamma drar undan gardinen och tittar drömskt ut genom fönstret. Hon säger, ”En dag ska jag visa dig Paris”. Jag lutar mig fram, jag vill se samma sak som hon. Det är mörkt och långt bort mot horisonten ser man stadens ljus och neon. Det är 1970, vi är på semester i Tyskland och har tagit in på ett motell längs vägen. Det som glittrar avlägset är förstås något helt annat än Paris. Men det visste ju inte jag. Där och då fick staden ett evigt skimmer.  

Väldigt många år senare jobbar jag i en fransk koncern, och inför en konferens i Paris uppmanas alla att skicka in en bild på sig själva som barn. Konstig grej men okej. Jag hittar en bild och laddar upp medan jag funderar över meningen och poängen med det hela. Det visar sig att barnbilderna på alla oss deltagare ska projiceras på skärmar i en sorts stå-buss med bar och hög musik. Vi kör runt i natten och stannar till vid alla sevärdheter. Vi hoppar av och dansar vid Sacré-Cœur, skålar vid Eiffeltornet och tar knasiga foton vid La Madeleine.

Plötsligt slår det mig att fotot jag laddat upp och som fladdrar förbi med jämna mellanrum är taget samma år som Paris planterades i hjärtat. 1970. Jag vet att det kan vara en hård stad. Kall och hänsynslös. Till och med ful och smutsig. Men den kan också vara alldeles underbar. Som här och nu. Och ett poänglöst bildspel kan få den mening man ger det.

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

Vår gästbloggare i oktober fick mig att minnas skoltiden och gymnasiet framförallt. Jag kom från byskolan och andra sidan älven. Det var inte långt egentligen om man räknade kilometer, men för mig som att träda in i en ny värld. Jag iakttog så gott jag kunde, utan mina glasögon och bakom en gigantisk lugg som jag locktångade varje morgon. Med grumlig syn spanade jag in tjejerna i klassen, vilka som satt längst fram, vilka som gick till rökrutan och vilka som pratade med varandra. Själv sa jag inte mycket, för tänk om man sa fel! Jag hade ju viljat komma bort.  Bort från kiosken, bort från moped-dammet och helst slippa gliringar om man läst på till ett prov eller köpt gubbficksbyxor som discostötarna inne i stan.

Men nu däremot var det helt ok att gå hem och plugga! I gubbficksbyxor. Eller kanske helst i  loafers, rutiga knästrumpor, veckad kjol och Lyle & Scott i lammull. Och så ett pärlhals-band på det. Obligatorisk skolväska verkade vara pjäxbag (!) från Mats Sport. Obs: slängd över axeln. Jag hade en hel del att lära och det tog ett tag innan jag plockat upp allt.

 Men så en dag, på väg från gympan, säger Bittan ”Vill du följa med mig hem efter skolan på torsdag? Jag säger till mamma att vi blir en extra till middagen iså fall”. Alltså. Något sådant hade jag bara läst om i en flickbok från Wahlströms. Men nu gick Bittan bredvid mig i sin ljusblå Busnel-kavaj med pjäxbagen slängd över axeln. Och när torsdagen kom satt vi där, åt wienerschnitzel, gjord från grunden, med citron och ansjovis toppad med kapris och konverserade mamma Marianne och pappa Carl-Johan.  Livet på andra sidan älven. Jag glömmer det aldrig. 

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: stil, nostalgi

Igår kväll fyllde vi Gårda Meetingpoint i Göteborg med härliga gamla och nya vänner till oss och Ketchup. Ingen känner alla men alla känner någon och vi vimlar, minglar, pratar böcker och provar kläder. Vi har varit igång med bloggen i en och en halv månad och även här har vi provat oss fram. Det här med att börja blogga var något vi pratade om redan i våras, och kom väldigt raskt fram till att om vi gör det tillsammans – så är det ju så mycket roligare.

Ibland blir det dramatiskt värre. En morgon ringde telefonen ganska tidigt hemma hos mig. Mer eller mindre i sömnen klickar jag av signalen. Det ringer igen. Men vad tusan. Jag fipplar med telefonen och istället för att svara råkar jag klicka av. Ok. Det var en av ketchupbrudarna. Jag ringer om en liten stund tänker jag. Då ringer det för tredje gången och när jag lyfter luren blir jag klarvaken på en sekund.

"ALLT ÄR BORTA! JAG LÄGGER NER DET HÄR NU, JAG SKITER I DET." 

Ja vi tog oss igenom det tillsammans - så nu vet vi hur man gör när man trollar tillbaka allt som är raderat. 

Och så vet vi hur man undviker att radera: Vi är inte inne på sajten samtidigt och skriver.  Även om vi snackar mycket med varandra så har vi en del torftiga konversationer också. Just för att undvika publicering på bloggen samtidigt.

Såhär kan det se ut. 

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: kommunikation

Jag vet inte varför jag minns alla skolstarter med så tydlig skärpa. Som första klass i ny grön klänning och tom skolväska över axeln. Nej det finns inget foto, men ingenting kan sudda ut minnet av den dagen. Fröken i röd kjol och blommig blus sa att hon skulle ha samma kläder på sig nästa dag också. Så att vi säkert skulle känna igen henne. Så dumt, det klart vi känner igen dig! tänkte jag. Så starka intryck.  Så mycket längtan efter att livet ska börja.

Jag vet inte heller varför jag minns alla kläder så tydligt, det är som om de representerar olika årtal genom hela livet. Häromdagen stelnade jag till framför Lailas Second hand i Vasastan. Jag parkerade cykeln och gick bestämt fram till det jag hade skymtat utifrån. ”Jag måste få prova” sa jag. På galgen hängde en cognacsbrun skinnkappa med kapuschong och pälskrage. Min mammas från 1975. Ja, inte exakt den då, men en exakt likadan. Jag konstaterar att den är för kort i ärmarna. Men man kanske kan förlänga den? Den är för snäv om livet. Men man kanske inte måste ha den knäppt? Den är inte riktigt användbar... Men man kanske kan ha den på en galge i hallen? Nu hänger den på en galge i hallen.  Den kom hem till mig och jag har fångat in en bit av mig och en bit av mamma. Eller i alla fall en av alla livets årsringar och ett stycke nostalgi.

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: stil, nostalgi

"Sträva inte efter att bli förstådd. Men sträva efter att förstå". Just så sa prästen när vi gifte oss min man och jag. Och just det kommer jag att tänka på när det gäller kommunikation i största allmänhet, ett tema som löpt som en röd tråd genom de senaste dagarna.

Men det började med en kris.

En av föreläsararna till ett fullbokat lunchföredrag hos Sveriges Kommunikatörer, där jag är verksam, var tvungen att ställa in i sista stund. Mayday mayday! Vad gör vi nu? Intressant ändå vad som kan åstadkommas på kort tid när man är satt under press. Hjältarna som ryckte ut med väldigt kort varsel blev Kommunikationsbyrån Gullers Grupp som höll en strålande föreläsning om kris- och mediahantering. Ett ständigt aktuellt tema där det finns många varnande exempel att dra lärdom av. Och en del goda råd att tänka på när det blåser snålt. För egen del var krisen över och lunch-föredraget räddat.

Under ett annat föredrag i regi av Göteborgs Kommunikationshus var titeln "Västlänken – en kommunikativ utmaning”. Västlänken är ju ett hett ämne som engagerar många. Men nu handlade det inte om dess vara eller inte vara, bra eller dåligt, utan om själva kommunikationen kring projektet, där syftet är att öka kännedom, kunskap och förståelse.  Jag lämnar föredraget full av beundran för de som engagerat och oförtrutet informerar, förklarar och bemöter alla frågor och invändningar. Som står pall när det blåser snålt. Som strävar efter att förstå för att kunna göra sig förstådda.

Bon courage!

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »
Etiketter: kommunikation

Lagom till att dammet och bruset kring bokmässan lägger sig drar vi igång med en egen aktivitet. Kom till oss den 1 oktober kl 18.00 i Göteborg. Vi bjuder på vin med tilltugg och fyller på med inspiration!

Birgitta och Christina berättar om hur det är att kasta loss och satsa på sin grej. Två författare som förverkligat sin idé och vågat satsa på sin dröm.  

Ytterligare två tjejer som vågat satsa på sin idé är Lilian och Erika från Borås.  För ett par år sedan startade de Milook med en idé om ett helhetskoncept för kvinnor i alla åldrar med säsongslösa kläder som håller över tid.  Vi presenterar konceptet och visar kollektionen som också finns till försäljning under kvällen.

Varmt välkommen till oss, hoppas att vi ses!

​Läs mer och anmäl dig här
 

Läs hela inlägget »

Ett mellanrum.  Jag är i Stockholm och som i en parentes har jag skapat mig några timmar bara för mig själv.

 Efter ett inspirerande möte hos Sveriges Kommunikatörer för att planera en del kommande aktiviteter, så tar jag mig ut i höstsolen på stan igen och windowshopping på Biblioteksgatan. Fast, ni skulle se mig. Jag har fått hälsporre (är det så man vet att man har passerat 50?) och traskar därför runt i mycket bekväma sandaler och strumpor till businesskavaj. Men hälsan går före fåfängan. (Är det så man vet att man har passerat 50?)

Vilken lyx att bara få strosa omkring, slå sig ner för en fika och sedan hux flux få ett infall. Jag åker till Skansen! Bussen som tar mig dit stannar precis utanför Abba-museet.
Ja varför inte? Där har jag aldrig varit.

Jag förlorar mig i Hall of Fame, stannar kvar hos Lundell, Yngwie Malmsten och Latin King. Och Gullan Bornemark! Fäller en tår och kan inte låta bli att sjunga med i ”Min kära lilla ponny”.  Det här med att vara nostalgisk är ju inte bara sorglöst och trevligt. Det är tid som går och som aldrig kommer tillbaka. 

 Ut i solljuset igen och mot Skansen, som ju egent-ligen var målet för eftermiddagen. Här ligger de gamla gårdarna tätt och här finns ju alla möj-ligheter i hela världen att bli ännu mer nostalgisk. Som om det var bättre då.

Men så här prydligt placerat på en kulle och i efterhand ser det väldigt charmigt och trevligt ut. Tillbaka in till city igen kan jag bara konstatera att man borde unna sig fler mellanrum. Det känns som en hel dag till skänks!

Läs hela inlägget »

Efter flera års protester och slitgöra med att engagera omgivningen och uppvakta politiker, väcka till insikt och stolt försvara en verksamhet har det äntligen gett resultat. 

Stora Torps Stall får stå kvar. Och Göteborgs kommun har gett klartecken till  reparationer som påbörjas nu. Inte en dag för tidigt, det är tvärtom bråttom. Men riktigt bra. Hästar och stall är en brygga mellan det gamla bondelivet och det nya urbana. För många barn en möjlighet att komma nära djur och gårdsliv. 

Stora Torp är gården på landet, fast mitt i stan, med anor från Gustav Vasas dagar och stallbyggnader från 1800-talet.

Bra gjort alla som kämpat så. Som stridit för att bevara denna unika stallmiljö. Inte bara för byggnaderna förstås, utan för att ungdomar kan leva sin dröm och utöva sin sport i närmiljö. Inte alla har möjlighet att bli skjutsade till kranskommuner för att kunna rida, sköta om och vara med hästar. Och vi andra som bara går förbi kan stanna till, andas in lite ljuvlig la’gårdsdoft, höra ett gnägg och köpa färska ägg i alla färger. Mitt i stan som sagt. Kan inte bli bättre.

Läs hela inlägget »

Apropå att ha livet framför sig så är det just det som låten Toute la vie av Jean-Jaques Goldman handlar om. 

Och just den var ledmotiv när Les Enfoirés, Frankrikes största och årliga välgörenhetskonsert hölls tidigare i år. Temalåten skulle inge hopp och framtid för unga. Men! En webbstorm drog fram och ungdomar rasade. Den ansågs ställa en ung generation mot en äldre. Jean-Jaques Goldman, upphovsman och Frankrikes omhuldade älskling – hade ställt till med rabalder. ”Det låter som ett budskap om hopp - och är samtidigt en fruktansvärd provokation” lät det i media.

Hade han blivit missförstådd? Vi kommunicerar alltid på mottagarens villkor och hur lätt är det inte att det blir fel ibland? Hur många gånger har vi inte alla tänkt eller sagt ”Det var ju inte sååå jag menade…” 

Goldman, som i princip aldrig ger intervjuer numera, försvarar sig och medverkar i ett TV-inslag med humor och ironi. Och det härliga i hela kontroversen  blir att låten klättrar från plats 117 till plats 18 på singellistan. Vilket i sin tur gynnar välgörenhetsprojektet och Restaurants du Cœur, som skänker och serverar mat till hemlösa. Att reda ut missförstånd kan löna sig. Visst är det hoppfullt!  

Och här är låten som ställde till det

Läs hela inlägget »
Etiketter: kommunikation

Vissa böcker står ut. Stannar kvar länge och ger lust att återvända till. Med livet framför sej av Emile Ajar är en sådan. En riktig fransk klassiker från 70-talet som, när den kom ut, var unik i sitt slag.

Med livet framför sej/La vie devant soi, Émile Ajar Med livet framför sej/La vie devant soi, Émile Ajar

Har du inte läst den vill jag bara rekommendera! Samhällskritisk och skriven ur ett barns perspektiv på ett lekfullt språk som säkert inspirerat många författare efter det. (T ex Ett öga rött av Jonas Hassen Kehmiri.)

Momo, en arabisk pojke på sisådär 10 år, han vet inte säkert eftersom han inte har blivit ”datummärkt”, bor tillsammans med madame Rosa, en pensionerad prostituerad i Paris. Lägenheten ligger ”sex trappor upp till fots” och är ett evigt bekymmer för madame Rosas gamla ben och värkande kropp.  

Med ett delvis självuppfunnet språk reflekterar han och drar sina slutsatser om livet, ålderdomen och döden.  Men också om vänskapen, lyckan och kärleken. Kärleken mellan honom och Madame Rosa, en polsk judinna som överlevt Auschwitz.  För det är det som boken ytterst handlar om tycker jag även om segregation, fattigdom och fördomar är underliggande teman. Allt genomlyst på ett dråpligt sätt genom Momos sätt att berätta.  I min bok finns många öronmärkta sidor och understrukna rader. Till exempel när han stjäl en hundvalp som blir hans käraste ögonsten, för att senare inse att hunden inte har ett bra liv hos honom i den lilla trånga fattiga lägenheten. Han säljer den dyrt till en dam och slänger sedan pengarna i en brunn och gråter hela vägen hem. 

Här finns alla stora livsfrågor även om handlingen är förlagd till en värld som inte är så bekant för många av oss. På vägen har man lika nära till skratt som sorg över sakernas tillstånd.

Emile Ajar, som fick Frankrikes finaste litteraturpris, Prix Goncourt 1975, är en pseudonym för Romain Gary, vars egentliga namn är Romain Kacew. Bara det är en intressant historia!

Inte alla blir så förtjusta i boken som jag. Det stod helt klart när vi diskuterade den några vänner häromsistens. Men ingen går oberörd förbi. Läs den och döm själv – Finns som e-bok på biblioteket till exempel. Men jag säger bara  lyckliga du som har boken framför dig!

Läs hela inlägget »
Etiketter: litteratur

Vi taktar på 250 nedläggningar om året. Och sedan tio år tillbaka har antalet nästan halverats. Jag pratar om Sveriges mjölkbönder och det river och sliter i hjärtat. Hårt arbetande småföretagare tvingas lägga ner och landskap växer igen. 

Kåhögs Gård utanför Göteborg var också nära att lägga ner mjölkproduktionen för en tid sedan, men så bestämde man sig för att vända på steken och nu blomstrar försäljningen.

Förutom att leverera till Arla säljer Kåhögs Gård i en egen butik och kön ringlar sig lång till mjölkmaskinen. Utan hets och irritation för det här är värt att vänta på. Riktig mjölk i riktig flaska. Det går också bra att ta med sig en egen förpackning och fylla på för 10 kronor litern.

Och då vet man att större delen av förtjänsten hamnar i rätt ficka. Bondens.

-  All mjölk är pastöriserad men inte homogeniserad, säger Birgitta Börjesson som driver gården tillsammans med sin familj. Det betyder att den är upphettad och nedkyld för att ta bort eventuella microorganismer, men mjölkens fetthalt förblir intakt. 

Och det smakar ljuvligt! Precis som hemma på gården hos morfar. Då stod min vita emaljmugg på en hylla i mjölkrummet och efter varje kvällsmjölkning var det avsmakning. Inte pastöriserat och inte nerkylt förstås. Bara ljummet och ko-varmt! 

Idag importerar vi 40% av det vi konsumerar i mejeriprodukter.  

BLOGG_MILK_ANNA_WORKING

Alla bor inte nära en producerande bonde med gårdsförsäljning. Men jag tror att vi är många som vill kunna köpa mjölk och andra mejeriprodukter från gårdar med en djurvälfärd i världsklass och med låg användning av antibiotika. 

LRF driver nu en kampanj för svensk livsmedels-produktion. Målet är att ha samlat in en halv miljon namnunderskrifter som skall lämnas över till regeringen den 21 september. Just nu är det drygt 60 000 som har skrivit på. En bit kvar alltså. Skriv på du också! 

Vi klarar inte att vara helt självförsörjande på mjölk idag och fem mjölkbönder i veckan lägger ner sin verksamhet, enligt Lennart Holmström på LRF.

Så vid ett krisläge – vad händer då? Vi har militärt försvar för en vecka och jag kan inte låta bli att undra; hur blir det med mjölken?

Läs hela inlägget »

Kusten stänger för i år. Hannas i hamnen rear de sista kepsarna, Ica-Janne har redan sålt ut glasskulorna och Café Syltrutan bjuder på kaffe med dopp till specialpris.

Underbart och hembakt hos Britt-Marie på Syltrutan Underbart och hembakt hos Britt-Marie på Syltrutan

Många pustar säkert ut. Inga köer längre på golfbanan. Hummertinorna kan förberedas, bion och bridgekvällarna drar igång i Folkets Hus. Det lilla fiskesamhället ömsar skinn. Grundsund blir Saltön och Syltrutan blir Blomgrens. I alla fall så länge inspelningarna av TV-serien pågår. 
Litet stråk av vemod drar över när jag går längs bryggorna och säger hejdå till allt. Men nästa sommar är vi säkert ännu fler badgäster - i alla fall om historien upprepar sig och bussbolagen ger guidade turer för ”glo-turister” i Saltö-seriens spår!

Grundsunds hamn. Foto: Viktor Lyster
Grundsunds hamn. Foto: Viktor Lyster
Läs hela inlägget »
Etiketter: västkusten, skaftö

Jag hade ju egentligen tänkt ligga lågt… vänta och se vad som kommer. Men vädret inspirerade mer till höstkläder än säsongens slutrea när jag cyklade ut på stan. Man kan ju alltid spana.  

Höst- och vinterkläder är mycket roligare än sommarkläder tycker jag. Lite mer skräddat, lite mer styrsel. Vilket ju är bra när man kommit lite längre i livet. Och det får hellre vara bättre kvalitet och färre plagg om ni frågar mig. Man får tänka PPA helt enkelt. (Dvs Pris Per Användning, ett uttryck som min dotter myntat efter alla mina ”föreläsningar” om att det är dyrt att köpa billigt. En direkt travesti på YPK fick jag veta… men det är något helt annat.) Naturligtvis hittade jag en hel del. Det gör jag alltid när jag inte ska ha något egentligen. Som här! Två klara favoriter från Stefanel på Kungsgatan Göteborg. High, ett nytt märke hos dem. Jag är såld. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: stil

Sommaren kom till slut i år också! Men almanackan kan man inte styra om så nu har vi packat ihop det mesta och vänt tillbaka från kusten och in till stan igen.

Lämnat varma klipphällar, salta bad och rosé på verandan bakom oss. Att vi sedan ett antal år håller till just i Grundsund är verkligen en lycklig slump. Men alla orter har sin egen charm och vi har semestrat igenom några stycken med barn, cyklar och husdjur. Och en båt på släp. Första året var vi sent ute men chansade och annonserade i Göteborgs-Posten efter något att hyra. Vi hade tur. Märta Johansson ringde genast från Bohus-Malmön och erbjöd oss ett stort hus med härlig utsikt över hamn och hav. Hyresgästerna från Tyskland hade just avbokat och det blev vår smala lycka. 

Så vi, mamma, pappa, två små flickor, katten Lukas och en i övrigt fullastad Volvo 245:a lämnar stan med familjebåten på släp och kör E6:an norrut mot Bohus-Malmön. Sista biten går med färja över Tullsbosundet och väl av färjan slås man av något omedelbart: Så litet och lagom allt känns! Lilla kiosken med vitt staket och glasskylt syns direkt på höger hand, strax intill några tält och sedan raden av sommarstugor. Sommarstugor med verandor, utegrillar och rosenrabatter. Här finns en viss sorts ordning.

Efter bara ett par minuter når man öns centrum med gästhamn, bryggor, Konsum och postlåda. Och faktiskt också ett par trevliga restauranger. På en höjd bland husen tittar vi upp mot det som skall bli vårt under några sommarveckor. En stor och vacker villa med praktfull veranda och panoramafönster mot havet. Jag tänker genast att här i detta jättehus kan vi ha många gäster och glada grillkvällar! Och det hade vi. För säkerhets skull förvarnade jag värdparet Märta och John att ”vi kanske får lite besök…”

Den första som kom till oss var faster Sissi. Hon var förtjust och stannade i en vecka. Det kom fler. Bland andra Per, Eva, Julia, Sofie, Oliver och Louise – en dalmatiner. Det var väl då som måttet rågades, men det förstod jag först senare. 

Turister kallas för ”badgäster” här. Och promenaden till badplatsen går över klippor och berg tills man möts av en vik med långgrund sandstrand. Ett paradis för alla små. Övriga badgäster gör lämpligast i att bege sig en bit längre bort, till några kala klippor ut mot det öppna havet. Dit gick faster Sissi till exempel, och nog tittade vi avundsjukt på henne när hon försvann med en Henning Mankell under armen. Här är vattnet friskt men inte skyddat från brännmaneter som inne i viken. Det gör det å andra sidan mer vilt och äkta som faster Sissi säger.

Katten Lukas fann sig till rätta. I linneskåpets underklädeslåda. Där borrade han ner sig bland trosor och kalsonger och kom egentligen bara fram om natten för att ta ett varv runt huset. Efter några dagar hade han morskat upp sig och vågade sig ut en hel natt och en hel dag. Varpå vi, nej jag, var övertygad om att nu, nu var Lukas borta. Jag gick genast ner till Konsum och satte upp lappar som utlovade hittelön för älsklingen. På vägen tillbaka möts jag av grannens stora gula katt som lägger sig på vår trappa. Som liksom breder ut sig för att markera revir. Snabbt in i köket och fylla stor spann med vatten. Jag smyger på honom bakifrån och splash, hela hinken far ut över trappa och katt. Ja, katten försvann förstås och ett par timmar senare kom Lukas fram.  
Strax därpå blev vi nerkallade till värdparets hus. ”OK, ge mig skiten” tänker jag. Jag har hällt vatten på grannens katt när jag trodde ingen såg och nu får jag ta straffet. Men Märta och John sa ingenting om katten. De sa desto mer om besöksfrekvensen i vårt hus. Så mycket gäster brukar minsann inte tyskarna ha och nu fick det vara nog. Året därpå hyrdes huset bara ut via en tysk förmedling. Och vi packade in barn, cyklar och husdjur och drog till nästa smultronställe. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: västkusten

Hur går det till egentligen när man spelar in film? Nyfikenheten tog överhand när jag såg lappen ”Statister sökes” på Ica i Grundsund (eller Saltön som det ofta marknadsförs som, efter TV-serien med samma namn).

Så, nu har jag varit en av fem bakgrundsfigurer som fikat och spatserat vid inspelningen av Saltöns fjärde säsong. Nu vet jag hur det är. I alla fall som statist. Man väntar och väntar. Och väntar. Men vädret var vackert, sällskapet trevligt och stämningen på topp.

Ska bänka mig till seriestarten i vår  - och kanske kanske får jag se skymten av en ljusblå klänning som sitter och fikar i fjärran...

Får ju inte visa bilder från själva inspelningen - men så här såg det ut för några år sedan i det  allra första programmet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: västkusten, skaftö

Ni vet hur det är med vissa böcker. Det kommer något annat emellan hela tiden. På mitt nattduksbord ligger sedan (väldigt) länge På spaning efter den tid som flytt, Swanns värld, som är del ett av sju band i Marcel Prousts stora livsverk.

En sommar med Proust En sommar med Proust

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att nu ska jag verkligen… och jag vet inte hur många gånger jag har börjat och kommit en bit… men så kommer det något annat emellan, fast man egentligen skulle vilja läsa. Eller kanske är det så att man vill ha den utläst? Ha den bakom sig men inom sig?

Men då! Då väntar del två. Det sägs att bara hälften av de som köper del ett också köper del två. Och bara hälften av de som köper del två köper också del tre. Men sedan lär man vara fast och ta sig an alla, all in all, 3000 sidor.  Och kanske börja om på sidan ett igen... 

Hur som helst, just det kommer aldrig hända med mig så jag blev glad när jag såg En sommar med Proust i bokhandeln. Perfekt! Fågelvägen till Swanns värld och de andra.   

Här finns lagom stora eller små portioner ur alla sju banden. En del nyöversatta utdrag, ett antal kännare som delar med sig av reflektioner, och Marcel Prousts ord och citat. Citat som ”Vår sociala personlighet skapas av andras tankar”.  Jamenvisst. Kanske är det till och med så att vi ibland definierar oss själva utefter vad andra tycker?   

Och i kapitlet om läsning: ”Läsning är en vänskap”. Visst är det så? Med en bok är man aldrig ensam! Jag kan bara rekommendera  En sommar med Proust. Food for thought och mersmak till att ta sig an På spaning. Men det får vänta! På nattduksbordet ligger en annan bok. Birgittas senaste roman En oemotståndlig affär – den längtar jag efter att börja läsa NU – och känner jag mig själv rätt och Birgittas sätt att skriva kommer jag att sträckläsa den.

Läs hela inlägget »
Etiketter: litteratur

Egentligen har jag gjort det ganska länge, men bara i en egen värld. Jag har skrivit i en låst blogg bara för mig. Dags att öppna luckan!   

Och det känns lite extra kul att göra det i en bloggallians med Birgitta och Christina. Kära vänner i verkliga livet och här på Ketchup of the day. 

Jag hälsar välkommen med att öppna en lucka i tiden också. För, jag hamnade på Café Palais av en ren slump. Mitt emellan två möten tog jag en promenad från kontoret och kunde inte låta bli att slinka in vid doften av nybryggt kaffe. Nybryggt kaffe som får mig att minnas mormors kök och herrgårdsbröd. Mormor som virkade runda dukar, hur många som helst och som alltid undrade vad jag hade ätit i skolan. Vi drack på fat och doppade i koppen. Så långt från allt detta ändå. Så långt från asfalt, bilar och bussar, så långt från klackar, portföljer och mobiltelefoner. Jag slog mig ner vid ett av borden utomhus med min bricka och tittade ut mot avenyn. Tänk, här bor jag och här känner mina barn sig hemma. Men var är jag hemma? Avenyn suddades ut och jag befann mig plötsligt mer än 40 år tillbaka i tiden.

”Var e’ Lott-ongen?” hörde jag morfar säga nere på gården. Lott-ongen det var jag det och nu kikade jag fram mellan de glesa brädorna uppe i ladan.  Jag såg hur han står stod där med högaffel i hand och sökte med blicken, vände sig om och frågade igen. Vem han frågade vet jag inte, jag såg i alla fall inte till någon. Men han såg så rörande trevlig ut när han var sådär lite hjälplös att det faktiskt var nära att jag kröp fram ur mitt gömställe.

Men jag var 10 år och mer intresserad av att smita iväg på en badtur än att hjälpa morfar att ta in hö. Det kliar ju så ”förjolat”. Mitt jobb var att stå på vagnen och trampa ner det morfar lassade upp. Tobbe, min kusin, körde traktorn mellan stackarna och gammelmorfar lassade han också. Och så var det Gottfrid förstås, som kom cyklande från Alafors för att hjälpa till och för att få lagad mat, i alla fall den dagen. Gottfrid var ungkarl och bodde i en liten brun etta med kokvrå där det låg tidningar, tomma kaffeburkar och allehanda bråte överallt. Hur han själv fick plats undrade vi alla eftersom han var rund som en tunna och lång som en stör. Han kom körande på sin cykel och mötte morfar på gården. Jag såg hur de pratade utan några vidare gester och åthävor och hur de gick vidare mot ladugården. Det var Gottfrid som hittade mig till slut och läxade upp mig. ”Var det inte du som lovade trampa hö hela sommar’n bara du fick ha hästen i la’går’n hos morfar din?” Jag tittade i backen och skämdes, för det där var verkligen sant.

Hötramp mot spilta och utfordring. Så var det sagt. Morfar grymtade något när jag infann mig bland höstackarna och sen var det inte mer med den saken.

Det var en dag i juli och det var varmt. Tänk hela somrarna var det soligt och varmt när jag var barn. Det är i alla fall så jag minns det. Mormor kom med kaffekorg och vi satt oss i diket med rulltårta och rabarbersaft. Kaffet serverades i porslinskoppar med fat, för Gottfrid ville alltid dricka på fat, till och med såhär ute i backen. Han sörplade och tjostade och jag tyckte att han hade ett förfärligt bordskick.

”Får det lov att vara en påtår?” En servitör stod lutad över mig och på ett ögonblick var nutiden här. Avenyn med Götaplatsen i bakgrunden tonade åter fram. Det hade hunnit mörkna något och trafiken hade tätnat. Även om höet kan klia om sommaren och skogen kan vara mörk om vintern så förstår jag ändå inte hur jag hamnade här, mitt i stan. Inte var det för alla bilar och betong. Men kanske för de trevliga caféerna. Kan man få en bondgård på Götaplatsen?


Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Senaste kommentarer

  • Pia » VAD HÄNDER??:  ”Bra att det kommer nya böcker av dig,saknar dina härliga böcker ”

  • Mats Hansson » NOVELLTÄVLINGEN AVGJORD:  ”Kul, som en ketchupflaska rinner ”Älskade Jeanette” ut och vinner er novelltävli..”

  • Mats Hansdon » NOVELLTÄVLINGEN AVGJORD:  ”Kul, som en ketchupflaska rinner ”Älskade Jeanette” ut och vinner er novelltävli..”

  • Anonym » JAG ÄR EN SOCIAL ENSAMVARG:  ”Ordet ensamvarg är något som gruppmänniskor har satt på människor som är ensamma..”

  • drea » I en sal på lasarettet:  ”hahaha, ibland kan en inte vinna :)”

Länkar