VAD KAN ALLA GÖRA?

Denna morgon möts jag som alla tidigare morgnar den här sista tiden av fruktansvärda bilder och nyheter om flyktingkatastrofen. Det är fasansfullt. Och plötsligt så känns allt så… trivialt som man sysslar med. Skriva en bok, skriva en blogg – så ytligt.

Men min värld går ju vidare och vi måste alla leva på vårt sätt även om det knappast inte finns någon som inte följer dessa familjer och det finns knappast inte någon som inte lider med dem och som inte vill hjälpa.


Men hur hjälper vi?

Vi – vanliga medborgare?

Vi – svenska staten?

Vi – Europa?

Vi – övriga världen?

Varför hjälper (läs: tar emot flyktingar) bara Europa och några arabländer? Varför inte alla de rika Arabstaterna? USA? Kanada? Ryssland?

Varför åker inte medborgare från hela världen som en samlad armé och slår ihjäl IS? Utplånar.

Varför slåss man inte?

Tänk om alla hade flytt i massor, tömt länderna i Europa, där Hitler drog fram?

Det här är så svårt, så komplext, så gräsligt.

Tänk om jag själv fanns där med min familj när mina barn var små? Jag hade gjort allt för att komma på det där tåget från stationen. Jag hade också slängt mig över tågrälsen.

Tänk om jag själv hade stått bakom ett stängsel med tusentals andra, en stängd gräns, med vakter som ser till att jag inte kommer vidare. Jag hade också försökt forcera mig över.

Tänk om jag själv hade sovit med filtar virade runt mina barn, på en äng, med tusentals andra, utan att äga mer än det jag har på mig.

Jag inser att jag inte kan lösa någon av alla mina frågor så jag fortsätter med mitt liv, med teven på, malandes med nya hemska bilder och rapporteringar. För jag måste få veta.

(bild från SVT)

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-