JONTEFONDEN

Två unga människor.

Idag nåddes jag av det tunga beskedet att Jonathans lungor inte längre orkade. Jag skrev om honom och hans kamp i en krönika för åtta månader sedan. Därefter har det gått snabbt. Igår andades Jonathan för sista gången i famnen på sin familj.

I förra veckan fick jag det fruktansvärda beskedet att en annan ung person inte finns hos oss längre. En person som jag känt i hela hans liv. Det var för mig ett oväntat besked, och jag kan helt enkelt inte ta in det i mitt huvud.

14-åriga Jonathan, han väntade på sin dom. Han låg stilla i sin sjuksäng i slutet och kämpade med sin andning i ett desperat hopp att det ändå till slut skulle komma ett par lungor som passade honom.

Men det gjorde aldrig det.

Själv kan jag ibland gnälla över att rynkorna blir mer synliga, jag får gå till frissan för att färga över det grå håret och jag har lite ont i knäna när jag löper en mil.
Det kallas för att åldras.

Men sörj inte för att du åldras. Många får inte chansen.

Sov gott, ni fina som inte fick möjligheten till livet och ålderdomen. Ni kommer alltid att finnas kvar i mångas hjärtan.

PS. Snälla, se länken här om Jontefonden och tänk över era julklapps inköp i år. Se även JONTEFONDENS hemsida

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Anonym » JAG ÄR EN SOCIAL ENSAMVARG:  ”Ordet ensamvarg är något som gruppmänniskor har satt på människor som är ensamma..”

  • drea » I en sal på lasarettet:  ”hahaha, ibland kan en inte vinna :)”

  • Hakon Håkansson » FUCK JANTE!:  ”Hallå tjejen,kul att läsa dina rader oj oj det är faktiskt så det pirrar i kropp..”

  • Maria Öjerskog Borrling » I en sal på lasarettet:  ”Hi hi hi, så levande o roligt du beskriver situationen! Säkert många som känner..”

  • Pia Gummesson » DETTA LIV - DETTA NU:  ”Längtar till nya böcker av dig”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-