2016 > 01

Tillsammans med Kristin och Annika, galan 2015 Tillsammans med Kristin och Annika, galan 2015

För snart ett år sedan var jag gäst på Stora Ljudboksgalan. Jag gick dit med mina författarkollegor Kristin Emilsson och Annika Estassy och på bilden kan ni se hur fint vi blev fotograferade när vi kom! Det minglades och alla åt och drack och jag tänkte där och då att jag fortfarande kände mig lite som en nybörjare i branschen. Då hade jag ändå släppt tre böcker och den senaste gick som tåget i försäljning. Jag minns att jag sa för mig själv: någon gång så kommer jag bli nominerad. Någon gång…

Ett år senare så har det hänt. Jag blev nominerad och därefter framröstad av läsarna för att bli en av de fem finalisterna i kategorin skönlitteratur.

Wow.

Känner så mycket tacksamhet, ödmjukhet och glädje. Och lite rädsla. Och en massa energi. Och framåttänkande. Och vilja. Och… allt positivt.

Samma dag som Ljudboksgalan släpper jag min nya roman (min femte!) "Som ett brev på posten". Det blir releasefest – som en förfest – innan jag ska vidare in på galan.

Och där – på galan, direkt efter romansläpp – ska juryn annonsera vem som blir vinnaren av Stora Ljudbokspriset.
Tänk om det blir jag…?
Då blir det dubbel lycka.

Så håll alla tummar och tår!
Tack.
 

Kommentera gärna:

Kom igen nu, Karin!! Kom igen nu, Karin!!

Jag bor i landet ”jag-gör-som-jag-vill”. Kom inte och snacka om lagar och regler, det som passar för stunden, det passar helt enkelt. Och de regler som eventuellt finns, de kan man ändra på lite hur som helst, jösses, man måste ju vara kreativ!
Idag kom jag ut från en restaurang och i rondellen utanför hade någon parkerat en Fiat 500 sådär bara hur som helst. Inte nära kanten eller med sidan mot kanten och absolut inte på en parkeringsplats, nej mitt i en rondell. Sådärja, tyckte nog ägaren, snabbt ut, det här blir kanonbra. Aningen på sniskan, mitt i vägbanan.

Tja, varför inte?

Kanske även ägaren var på sniskan?

Karin (min kompis på bilden) försökte knuffa undan den under optimistiska tillrop, men trots den lilla bilen så var hon för svag.
Ja, ja…

Så kan det vara i landet ”jag-gör-som-jag-vill”.
 

Kommentera gärna:

Raserade hus i Arenas del Rey 1884 där 135 personer miste livet. Bild från Sydkusten. Raserade hus i Arenas del Rey 1884 där 135 personer miste livet. Bild från Sydkusten.

Det rockar att bo på Spanska sydkusten!
Tidigt i morse vakande jag av att Pepsi skällde som en galning och att det var som ett knackande ljud som var svårt att definiera vart det kom ifrån. En slags obehaglig känsla svepte genom mig milt sagt. Inbrott? Men efter ett par minuter så slutade det och det blev lugnt.

Somnade om.

Så vaknar man igen ett par timmar senare och läser att det var ett jordskalv med 6.1 på Richterskalan. Läs artikel från Sydkusten.
Va? Jordbävning! Lyssnar på vänner här nere som vittnar om skakande sängar och skallrande fönster.
Men… varför kände inte jag hur sängen skakade?
Fast läskigt var det ändå. Utan att vara alltför läskigt.

En sådär lagom jordbävning.
Så som vi svenskar vill ha det. Lagom...

Nu dags för sista djupdykningen i manuskorr! Klart på onsdag.
 

Kommentera gärna:

Framsidan av nya romanen. Mitt namn blir i folierat guld. Snyggt, va! Framsidan av nya romanen. Mitt namn blir i folierat guld. Snyggt, va!

Jäklar vad mycket det är att stå i nu. Ni som tror att man ger ut en roman sådär hejsan svejsan – ni har fel! Inte nog med att man ska komma på historien, föda karaktärerna, låta dem få liv och utseende och repliker, göra research, skriva allt, våndas, göra om, redigera tre gånger och korra text som är satt (ett halvårs heltidsjobb…) man ska också förväntas ha åsikter och synpunkter på omslag, omslagstexter, foto på sig själv, färger, foliering eller inte, vilka recensioner som ska tas med, tacktext eller inte, men skaaaaaa vi inte ta ett annat foto och skaaaaaaa det verkligen stå precis så och varföööööööör gör vi inte på detta sättet istället?

Jag blir galen.
Och tokmailar min förläggare.
Eller messbombar. Ha! Nytt ord.


Nu försöker jag hålla mig i styr över helgen men det är fasen inte lätt.
Och nästa vecka går boken på tryck. Tror jag i varje fall.

7 mars. Dagen då Som ett brev på posten finns i handeln. Vet jag i varje fall.
Stön.
 

Kommentera gärna:

Elsa och Thore, 81 år gamla, träffas på en bridgeklubb och blir otroligt förälskade. Ingen av dem hade kunnat ana att de skulle få uppleva kärlek igen så sent i livet. Det känns så härligt, men inte alla ser med blida ögon på deras oväntade förhållande. Hemligheter, girighet och avundsjuka gror i deras respektive familjer. Barn och barnbarn, svärdöttrar och svärsöner, alla verkar ha egna motiv att sätta käppar i hjulet för dem.
När Elsa och Thore bjuder sina familjer på förlovningsfest i skärgården, ställs situationen på sin spets. Och allt – precis ALLT – som inte får hända händer.

Som ett brev på posten är ett relationsdrama med värme, romantik och massor av svart humor, någonstans mellan Lars Norén och Tomten är far till alla barnen. Birgitta Bergins stil är som vanligt rapp, förlösande och högst beroendeframkallande.
 

Kommentera gärna:

”Alla sköts i huvudet”
Ja, så står det. Men man är så avtrubbad nuförtiden, så själva rubriken går liksom förbi. Man konstaterar mest att det har skett ännu en terrorattack och den här gången i Pakistan.
Ja men, så skönt då. Pakistan. Det ligger tillräckligt långt bort för att man ska slippa bli för oroad. Och att 21 studenter har blivit skjutna i huvudet, ja, det liksom rinner förbi i ens medvetna. Man blundar.

Men herregud! Stop nu!
21 studenter har blivit skjutna i huvudet. Av talibanerna.


Vad är det för fel på världen? Var kommer all denna ondska ifrån? Och har allt det här blivit vardagsmat för oss? Är vi så avtrubbade att vi numera bara läser, sedan suckar och utrycker att det är för jävligt och går sedan vidare för att utföra våra dagliga sysslor.
Såvida inte vidrigheterna händer i Europa då.

Världen brinner och det är inte ett vanligt krig vi har. Det är terror, och ingen går säker. Någonstans. Någongång.

Förstår vi?

Och jag flyr till mina romaner och mina uppdiktade historier, med fiktiva människor och relationsdraman. Blundar och inbillar mig att det kanske inte händer igen. Det där… att skjuta någon i huvudet.

Men jag vet ju. Det här är bara början.
 

Kommentera gärna:

Här någonstans kan jag tänka mig... Här någonstans kan jag tänka mig...

Jag skulle väldigt gärna vilja ha en lägenhet i Stockholm. Helst centralt. Det kan räcka med cirka hundra kvadratmeter eller så. Inte för att bo där jämt, men jag har en del jobb och engagemang i Stockholm och då vore det fint att slippa bo på hotell. Nu i mars till exempel: Bokrelease, ljudboksgala, framträdande på Oscarsteatern… bland annat.
Så jag tänkte ringa till Kommunal. De har ingen bostadskö har jag fått höra. Och de delar ibland ut lägenheter till behövande, de femtio procent som de inte ger bort till den kommunala bostadskön alltså. Och jag är nog en behövande. Faktiskt.

Tänk så smidigt ändå. Vadå bostadsbrist?
 

Kommentera gärna:

Men seriöst.
Hur kan en debatt om alla dessa sexuella trakasserier som just nu chockartat rullas upp i media ens i närheten bli en rasistisk diskussion? Kan vi inte bara enas om att det är för jävligt med en kvinnosyn där kvinnan är en hora och helt okej att tafsa på, i värsta fall våldta.
Basta.
I Sverige är det olagligt med sexuella övergrepp på tjejer – oavsett vem som gör det. Men just nu råkar det vara ”mörkhyade, nordafrikanska män” eller "afghanska ensamkommande barn" som är aktuella. Enligt alla källor.
Trist, men tydligen sant.
Men hur kan man få det till en rasistisk dialog?? Och vara skiträdd att det ska gynna SD? Oavsett vad man har för politisk agenda.
Kanske media borde mörka otillåtna miljöutsläpp då också? För tänk om det kan gynna MP.
Jösses.
 

Kommentera gärna:

Dimman har tagit bort Brattön i horisonten... Dimman har tagit bort Brattön i horisonten...

Vaknar med en befriande känsla i magen. Den stora redigeringen är äntligen över för min nästa roman Som ett brev på posten. Dag och natt har jag slitit de sista fem dygnen. Flitens ljus har legat tungt över mig och min dator. Och igår så klickade jag iväg det. Klart.

Nu ska man ju inte tro att det är klart bara för det. Nej, så mycket som återstår innan release den 7 mars. Nu ska texten sättas, läsas igenom en gång till, korrekturläsas, alla övriga små texter ska bli till, baksidan, omslaget ska få sin sista touch, bilder på mig (hatar det) och fortsatt planering av PR och inte minst release.

Bara roliga sakar (nästan).

Så jag stiger upp med lätt sinne ur sängen, slår på nyheterna och får reda på att… David Bowie har gått ur tiden. Min tid stannar för en stund, jag slås av en mängd minnen, hans låtar börjar spelas i mitt huvud och jag fattar absolut ingenting. När blev Bowie gammal? Jag trodde han var evigt ung.

Så tänker jag för tusende gången: Fånga dagen. Lev när du lever, allt är inte oändligt.
Och ute är himlen grå och snön smälter.

God morgon världen.
 

Kommentera gärna:

I samma sekund som de lämnar så sprider sig tystheten i huset. Plötsligt så ligger det inte saker överallt och diskbänken kommer att vara konstant avtorkad. Kuddar och plädar i sofforna hamnar prydligt på plats och sladdar till datorer, telefoner, iPads och annat blir osynliga. Prydligheten tar över. Det är bara en timme sedan yngsta sonen lämnade och jag sätter mig tungt och blickar ut över mitt hem.

Tystnaden.

Mina barn som knappast är barn längre. Ännu en jul tillsammans med så mycket skratt, diskussioner, liv, glädje, allvar och kärlek. Nu är den över för den här gången och de är på väg tillbaka till sina vuxna liv igen. Jag saknar dem varje minut.

Men min tacksamhet vet inga gränser över att de med lätta sinnen lämnar sitt barndomshem, att de har bra liv och trivs. Det gör att jag också trivs och känner lycka.
Även om de är många mil från mig.

Vi ses snart igen, mina älskade barn.
 

Kommentera gärna:

Några få ord av totalt sisådär 102 000 ord... Några få ord av totalt sisådär 102 000 ord...

Jaha, så kom då manuset Som ett brev på posten i retur från redaktören. Först så sätter jag morgonteet i vrångstrupen, jäklar så mycket rött och kommentarer. Men så skummar jag snabbt igenom och inser att det är just det här som en redaktör är till för. Att styra upp mitt språk, ifrågasätta upprepningar som jag inte längre ser, påpeka ordval, meningsuppbyggnad och så vidare. En redaktör som inte ryter till är inte värd sitt namn och det är efter vårt gemensamma arbete som det här ska bli den där romanen som bara blir bäst. 

Och det vill jag såklart.

Men hon börjar i varje fall med ”Här kommer ditt härliga, roliga, vassa och varma manus i retur!” Det gör min dag lite lättare.

Så god morgon världen. Nu djupdyker jag i manusredigering!
 

Kommentera gärna:

Ät och drick, men akta dig för att prata engelska! Ha! (Artikel från 9GAG) Ät och drick, men akta dig för att prata engelska! Ha! (Artikel från 9GAG)

Nytt år och nya löften. Jag tillhör dem som helst inte ger nyårslöften, istället ger jag löften hela tiden, året runt, löften som jag sällan håller. Det fånigaste löftet jag ger mig själv är att äta mindre och dricka mindre vin.

Jag älskar att äta god mat och jag älskar att dricka ett gott vin. Det är för mig livets njutning. Och dessutom så älskar jag att träffa folk, umgås med alla människor i alla olika sorts konstellationer. Och hur gör man det bäst – enligt mig i varje fall? Jo, med vällagad mat och ett härligt glas vin.

Kaffe och kaka? Nja…
Te och macka? Nja…
Inget alls? Nja… Det funkar ju om man väljer att ta en promenad tillsammans. Men då kanske det vore toppen att avsluta med… ja, just det. Ett glas vin!

Så ni ser. Jag är obotligt fast och löften som gäller mat och vin, oavsett om det är nyår eller ej, blir bara bla-ha för min del.
Nej, lev och njut. Det är väl det bästa löftet jag kan ge mig själv. För det löftet kan jag hålla.

Och ni?

Gott nytt år förresten och välkomna tillbaka till Ketchup-flickorna som har sparkat liv i vår blogg igen. 2016. Ett magiskt år.
  

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Pia » VAD HÄNDER??:  ”Bra att det kommer nya böcker av dig,saknar dina härliga böcker ”

  • Mats Hansson » NOVELLTÄVLINGEN AVGJORD:  ”Kul, som en ketchupflaska rinner ”Älskade Jeanette” ut och vinner er novelltävli..”

  • Mats Hansdon » NOVELLTÄVLINGEN AVGJORD:  ”Kul, som en ketchupflaska rinner ”Älskade Jeanette” ut och vinner er novelltävli..”

  • Anonym » JAG ÄR EN SOCIAL ENSAMVARG:  ”Ordet ensamvarg är något som gruppmänniskor har satt på människor som är ensamma..”

  • drea » I en sal på lasarettet:  ”hahaha, ibland kan en inte vinna :)”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

-