2015 > 08

Simma, hoppa, glida, försöka gå, slänga sig… i en flod. Det är vad jag gjorde igår.

Två timmars ”flodvandring” uppe i bergen i Benahavis, ovanför Marbella. Magiskt vackert, en natur av berg och grottor, passager, hisnande natur och trettio grader i luften. Lite som Sagan om ringen... eller tomtar och troll. Jag säger bara: gör det om du är i Marbella!! Grymt.
Bilderna säger resten.

Tack Lotta Lindberg för superfina bilder!

Simma, hoppa, glida, försöka gå, slänga sig… i en flod. Det är vad jag gjorde igår. Två timmars ”flodvandring” uppe i bergen i Benahavis, ovanför Marbella. Magiskt vackert, en natur av berg och grottor, passager, hisnande natur och trettio grader i luften. Jag säger bara: gör det om du är i Marbella!! Grymt. Bilderna säger resten.

När jag startar är huvudet helt tomt. Jag har ingen aning om vad jag kommer att fylla den med (huvudet alltså), det enda jag vet är att den kommer att fyllas med något. Som till exempel tankar. Idéer. Beslut.

Det är en krispig morgon, men temperaturen ligger redan på tjugosju grader. Allt i luften står still, solen håller på att gå upp. Sopbilarna stånkar fram, några vilsna själar är ute, frukostbutikerna drar upp sina jalusier. Dagen är på gång.

Jag trampar fram, metodiskt och med fokus. Tramp, tramp, tramp. Det känns skönt och inom bara några minuter stänger jag av omvärlden och bara går in i mitt huvud, i mina tankar. Jag sorterar och reder ut, jag resonerar, jag bestämmer mig och valen är på något vis enklare att ta i det här skedet. Idéer rusar igenom huvudet och jag har fullt sjå att sortera. Jag ser inte vart benen bär mig, jag trampar mekaniskt fram.

En timme går fort. Innan jag riktigt fattar vad jag har gjort så står jag utanför samma port som jag stod utanför en timme tidigare. Svettig, trött, flämtandes. Och tänker: har jag sprungit hela vägen?

Nu har solen gått upp på allvar, temperaturen likaså. Bara på den här timmen är livet mera vaket, folk börjar flanera, alla är på väg någonstans. Jag tar några djupa andetag, sköljer ner mängder med vatten, klappar på Pepsi som hoppar överlyckligt på mig som om jag varit borta en vecka. Hon slickar på mina ben, jag tror hon gillar saltet från svetten…

En springrunda. Så befriande. Så skapande. I varje fall för mig. Min skor som har tagit mig fram tusentals mil. Utan dem… och nu är det en ny dag och jag sätter mig vid datorn full av energi och kreativitet. Tack vare mina skor.

Om två veckor är nästa råmanus klart.

Jag kommer aldrig att vänja mig vid att höra min egen röst inspelad, så då är det väl tur att jag inte valde att bli skådespelerska, utan bara en simpel författare! :-)

Sist jag var hos mitt förlag så skulle det spelas in en podcast. Inte visste jag att det dessutom skulle vara bild med, så lite knäckt blev jag, funderade skarpt på vad sjutton jag hade på mig när jag stod inför faktum. Men å andra sidan spelade det ingen roll, för att åka och byta var uteslutet. I den här poden (den första av tre) så är det min förläggare Mattias som frågar lite om den fullständigt ursvåra titeln, för vem kan snabbt uttala ”oemotståndlig” egentligen? Det är ju som… ”sex laxar i en laxask” ungefär. Och så får jag en pluttetid att berätta vad boken handlar om, ni vet, berätta nu på mindre än en minut vad du har sysslat med det senaste året… Hur svårt som helst.


Men det blev till slut ett resultat, denna del ett, på You Tube. Och på olika sociala medier. Bland annat. Se klippet om "En oemotståndlig affär" här.

Och snart så hörs vi igen!

Birgitta
PS. Bilden visar ett klipp från Kungälvs-Posten från igår. Tyckte det var lite kul att lägga ut.

 

Min beiga anteckningsbok i kalvläder… den finns alltid med. I handväskan, i bakfickan, i handen. Så fort det bubblar upp en ny idé, så fort jag ser något värt att minnas, så fort jag hör ett förfluget ord eller en mening – då dyker jag ner i den, skriver upp vad jag känner och kanske lägger till något som vad jag kan använda det till, i vilket sammanhang. Den är guld värd.

För rätt var det är så slår torkan till. Den där torkan i hjärnan som gör att jag sitter som ett fån och glor på dataskärmen och undrar vad jag nu ska skriva om. Vad ska karaktären göra nu? Vad säger de? Är det någon som ska bli glad, förbannad eller sorgsen? Hur ska jag få handlingen att gå framåt? Vad sjutton ska jag skriva om?  

Och det är då den lilla beiga kommer fram. Där jag kan läsa om det som jag upplevt någonstans, någon gång, och helt plötsligt kan det sättas in i ett sammanhang. Det kan bli en del av en roman. En dialog från en middag, en berättelse från någon vän, en tidningsartikel jag läst, en situation på ett café… blir en del av min historia.

Och visst är det många gånger som folk i min bekantskapskrets hittar situationer i mina böcker som de känner igen. Fast då i ett helt annat sammanhang såklart. Ofta upplever jag att personen i så fall nästan blir lite stolt. ”Aha, det där känner jag igen! Det var ju från den gången som vi”… osv.

Så se upp! Om vi ses i verkliga livet så kanske just din förflugna kommentar blir förevigat i någon av mina kommande romaner! Men först så hamnar det i min lilla beiga bok.

Snart så hörs vi igen!

Birgitta

PS. Tack Helena för gåvan, det var du som gav mig den på min förra bokrelease. Den är som du förstår väl använd.

Näthat.

Ett ord som jag har hört så många gånger men aldrig haft en relation till.

Tills nu.

Eller är det näthat jag är utsatt för? Överdriver jag?

Så många gånger som jag har läst om människor, kända som okända, som får stå ut med precis vad som helst, något ”nättroll” sitter helt anonymt bakom sin dator och verkar njuta av att klicka iväg elaka, snuskiga, sexistiska och kränkande kommentarar. Helt utan en tanke på vad det kan innebära för mottagaren. Personen är ju anonym, så plötsligt blir det så lätt, ingen konfrontation, ingen chans att bli oemotsagd. Nej, bara ut med skiten och kanske nå målet att knäcka sitt offer.


Fy fan, rent ut sagt.

Jag har sålt många böcker nu. Fått en hyfsat stor läsekrets. Får mail flera gånger i veckan från människor som tycker något. På min hemsida, på min författarsida på facebook, snart även här på min blogg misstänker jag. De flesta är härliga. Det är från folk som vill dela med sig att de har läst mina romaner, att de tycker om dem, inte kan sluta läsa, hur de skapar sig en relation till mina karaktärer, hur de bara vill att jag ska skynda mig att skriva mer… Det boostar ju vem som helst. Men så kommer en och annan och kör ner mig fullständigt. Och jag vill bestämt påpeka att det inte är så att jag inte kan ta dålig kritik, för konstruktiv kritik är en helt annan sak. Men att bara häva ur sig elaka saker utan att förklara och dessutom mot mig som person… det har jag jättesvårt att klara av.

Och kanske det blir värre ju större läsekrets jag får.

Det är i dessa lägen jag går tillbaka och läser alla kommentarer från alla ni som orkar skriva snälla saker. Det är i dessa lägen ni betyder allt.

Och mina tankar går till dem som är utsatta på ett helt annat sätt än jag är. Hur orkar de?

Och… kommer jag att vara stark nog att orka själv om det blir värre?

Idag – en mörk dag i ett annars så ljust liv.

Snart så hörs vi igen.

Birgitta

 

Här lämnar jag ut prologen till min nästa roman, den om Elsa och Thore. Det känns galet nervöst... och jag måste ju påpeka att det här är ett råmanus, så mycket arbete återstår. Tyck gärna till! (Eller inte...) :-)

PROLOG


Det hände på en tisdag.

En helt vanlig tisdag men en dag då himlen valde att vara daskigt grå. Det var inget riktigt regn utan mer bara vått i luften som en våtsliskig dimma. Allt i naturen kändes blött, dränkt och lite kallt för trots sensommar så låg temperaturen på endast tolv grader.

Brevbäraren frös på sin cykel.

Han tog sig metodiskt från adress till adress och stoppade in brev och reklam i olika brevlådor i det sommarsömniga och fashionabla villakvarteret i Göteborgs innerstad. Inte en människa syntes till men vad kunde man räkna med i ett sådant väder.

Han suckade medan han knödde ner ett gäng brev i en brevlåda och la samtidigt märke till ett av kuverten som av någon anledning fångade hans intresse. Det var handskrivet med en lite snirklig stil, nästan som om det var lite darrhänt gjort och som om det var en gammal människa som hade skrivit det. Han stannade upp i stunden, log lite och tänkte att den här familjen kommer att få ett personligt brev bland all annan reklam och alla andra räkningar som dagligen dimper ner i posten. Han kände sig lite glad för han utgick från att det skulle innebära något positivt.

Han kunde inte ana hur fel han hade.

Inte långt därifrån – på fyra olika adresser – damp nästan samtidigt ett likadant brev ner i fyra olika brevlådor. Fast deras brevbärare la inte märke till det personliga, de bara utförde sina jobb, denna dag då dimman skulle sluta sig som ett våtvarmt omslag kring några av de fem olika mottagarna.

Ja, så låg breven där. Väntade på att bli upphämtade, uppsprättade och lästa. Väntade på att få en reaktion av det som stod inne i brevet.

Det tog några timmar.

Det våta i luften blev till rikligt regn och de mörka molnen blev ändå mörkare. Kanske kände atmosfären på sig att det kunde bli en lång kväll för somliga.

Så under kvällens lopp öppnades alla fem breven.

Reaktionerna blev blandade.

En dämde näven rätt i bordet och skrek ut sin ilska.

En började gråta.

En hoppade av glädje.

En slöt ögonen och log: ”äntligen”.

Och en gick till barskåpet och hällde upp en rejäl drink.

Men då var avsändarna redan på väg. Och de visste precis vad de hade satt igång.

Det var nu livet skulle börja.

 

Kommentera gärna:

Att skriva böcker är så mycket mer än att skriva. En sak som kan tyckas lite konstigt för somliga, ja nästan lite lyxigt, är att bara tänka. Komma på. Hitta på. Vara kreativ.
 

Inte alltid så himla lätt.


Idag stod det still i huvudet på mig. Elsa och Thore och deras knasiga familjer stod still. Jag stirrade på datorn, men inget hände liksom. Det är dessa dagar man måste arbeta med ”tänket”. Då är det viktigt att byta miljö eller röra sig eller sätta sig och iaktta människor och deras beteende på någon officiell plats. Till exempel.

Jag tog strandkorgen och begav mig till beachen. Badade fem gånger, solade ett par timmar och… betraktade folk omkring mig. Rensade huvudet. Blundade och såg scener framför mig. Och tänk… det hjälpte.

Så nu skriver jag för fullt igen.

Bra, va?

Snart så hörs vi igen!

Birgitta
PS. I nästa inlägg tror jag att jag kommer att göra som Christina: ge er ett smakprov från nya manuset! Läskigt.

 

Jag har skrivit fyra romaner. Tre Veckor och Fångad i Marbella hörde ihop. Dessa var mina prövoböcker, känns det som idag. Med facit i hand önskar jag att de hade bearbetats något mer. Men ändå… i takt med att mina senare böcker säljer på, så säljer också mina första av bara farten..

Det bockar jag för.

Mina senaste två romaner (2014 och 2015) hör ihop och heter Ett oemotståndligt förslag och En oemotståndlig affär. Ibland kan jag undra hur i jösse namn vi – förlaget och jag – kunde döpa dessa böcker med ett ord som knappt går att uttala, inte ens att skiva… OEMOTSTÅNDLIG… (känn på det) men kanske det är det som är hela grejen, man får ju något att haka upp sig på. (Haha) Dessa böcker handlar om Anna Holm och hennes stundtals galna liv. Vet ni… jag älskar henne som huvudkaraktär och när vissa beskriver henne som ytlig, bitchig och ett våp så skulle jag vilja säga att hon är en stark och intelligent kvinna som ibland gör dåliga val (vem gör inte det?), men som aldrig ger upp och som söker efter kärlek och bekräftelse. Hon är snygg, ung och framgångsrik och det kan störa vissa, men det bjuder jag på. Jag har fått många – riktigt många – trogna läsare och alla vill ha mer. Och det kommer mer, en tredje bok om Anna Holm är redan planerad.

Men NU! Nu skriver jag på en helt ny roman med helt nya karaktärer. Den känns hur spännande som helst. Tänk er… två människor som möts, över åttio år, som får uppleva en historia tillsammans. På det två brokiga familjer bakom dem, familjer som ställer till det mer än man kan ana som läsare… som upplagt för förvecklingar, intriger, maktspel, svek och en stor gnutta humor.

Jag skriver nu, igår, idag, imorgon. Har haft ett uppehåll, men nu är jag igång igen. Om ungefär en månad har jag lovat mitt förlag ett första manus.

Spännande tycker jag.

Ni som har tyckt om Anna Holm, snart får ni också bekanta er med Elsa och Thore!

Sådärja, tillbaka till manusarbete igen.

Men snart så hörs vi igen.

Birgitta

Kommentera gärna:

Tillbaka i Marbella igen efter en lång, underbar, kall och intensiv sommar i Sverige. Nu är det vajande palmer som gäller. Turister överallt. Bilköer. Höga temperaturer. Varma nätter. Paella och bläckfisk och en sol som man undviker på grund av hettan.

Vi går på strandpromenaden, lilla Pepsi och jag, hon går troget bredvid mig i sitt koppel. Både jag och min lilla vovve njuter av vågornas loja rullning in mot stranden. Så ser jag helt plötsligt en mamma som ger sitt barn en örfil, inte långt från där vi går. Jag stannar upp, känner hur atmosfären runt omkring mig förändras, hur jag stelnar till, mitt innersta vill säga åt henne att sluta. Men jag gör inget. Ser bara hennes ilska till barnet för… vad? Jag undrar och står liksom kvar. Så olika vi ser på det här med barnuppfostran, relationen till våra små. I Sverige skulle aldrig det här hända, då hade det förmodligen blivit rubriker. Ett kort ögonblick senare ser jag samma mamma krama om sin son. Jag fattar ingenting.

Men det är ju det här som är så speciellt. Olika kulturer. Vem är jag som ska döma? Vem är jag som tror mig veta bäst? Vi är alla så olika, kanske det är hela poängen. Vi måste alla lära oss av varandra.

Men ändå. Ge mitt barn en örfil, det tror jag aldrig jag skulle kunna göra. Nej, aldrig.

Birgitta 

Kommentera gärna:

För er som inte vet vad jag gör på dagarna, trots att ni hittat till min blogg, så kan jag berätta att jag är författare. Ta-daa!  

Jag har precis kommit ut med min fjärde roman, det blir nummer fyra på fyra år. Jag känner mig lite stolt och väldigt glad och väldigt ångestladdad.

Så här skriver jag i mitt förord på min senaste bok EN OEMOTSTÅNDLIG AFFÄR:

”Kära läsare!

Kanske har du tidigare läst min roman Ett oemotståndligt förslag? Då är du säkert nyfiken på hur det ska gå för Anna. Och du som inte har läst första fristående delen – det gör inget, då får du lära känna henne i den här boken istället. Själv har jag levt med Anna, Calle, Fabian, Filip och alla mina andra karaktärer i snart två år nu. Det har varit en väldigt intensiv tid. För när jag väl går in i skrivprocessen är jag helt fast. Jag umgås med mina huvudpersoner nästan som om de vore levande personer. Jag går in i deras själar, deras liv och tankar och de följer mig dag och natt.

Att skriva böcker är en lång process – från research och plane­ring till själva skrivandet. Jag har förmånen att kunna dela min tid mellan Marbella i Spanien och västkusten i Sverige, och båda dessa ställen framkallar en kreativitet hos mig. Jag skriver med solen som spelar runt knuten, Medelhavets vågor som rullar in och de höga spanska bergen bakom havslinjen. Jag skriver med en brasa som sprakar i bakgrunden, de karga Bohusländska klip­porna framför mig och i den friska luft som Sverige bjuder på. Att skriva är något lustfyllt för mig, och jag hoppas att du kommer tycka om att ta del av min berättelse.

God läsning önskar jag dig, vart du än befinner dig.

Birgitta Bergin

juni 2015”


 

Min stora önskan nu är att många läser mina böcker. Och då menar jag många, tusentals, helst alla. Och det är det som skapar min ångest. Ångest med stort Å.

Men det får jag berätta om en annan gång.

Och snart så hörs vi igen!

Birgitta

Kommentera gärna:

Så är det då äntligen dagen D, dagen då Ketchup of the day får blomma ut. Dagen då vår bloggfamilj, eller bloggallians som vi valt att kalla oss, ska landsättas. 

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Då vi äntligen ska få skriva och debattera om allt mellan himmel och jord. Vad sägs till exempel om ämnen som författarskap, mjölkbönder, politik, kungahus, Donald Trump och Alice Teodorescu. På det en gnutta mat och vin, lite restips och en smula träning. Livet… och döden. Och självklart några riktigt tunga gästbloggare.

Christina och Lizelotte är mina vänner. Ni vet… riktiga vänner. Nu är de även min bloggfamilj. Jag vet att vi kommer ha roligt ihop, både när vi planerar, när vi skriver och när vi fixar event. Vi dricker alltid bubbel när vi har våra möten och det försöker vi ofta ha. Möten alltså. Det sker så mycket bubbliga, härliga saker ihop med den drycken, som till exempel när vi kom på vårt namn, Kethup of the day. Visst är namnet bra? Det ligger som sammet i munnen, tycker jag.

I somras var jag på bröllop. I ett av talen läste man upp en dikt. Jag tyckte och tycker att den är helt fantastisk. Så med den vill jag starta upp mitt första blogginlägg här, den får lite grand visa vad jag tycker om kärlek. För det är alltid bra att börja med det vackra, så kan jag hissa och dissa så småningom, när grunden är lagd.

Och snart så hörs vi igen!

Birgitta

 

Kärleken är ett övergående vanvett,

Den bryter ut som vulkaner gör och sjunker sedan undan.

Och när den sjunker undan måste man fatta ett beslut.

Man måste utröna om ens rötter har flätats samman,

så att det är otänkbart att man någonsin skiljs åt.

 

För det är det som är kärlek.

Kärlek är inte andlöshet.

Det är inte upphetsning.

Det är inte att uttala löften om evig passion.

 

Det där är bara att ”vara kär”, som vilken idiot som helst klarar av.

Själva kärleken är det som finns kvar när förälskelsen har brunnit ut,

och den är både en konst och en lycklig slump.

 

De som älskar har rötter som växer mot varandra under marken,

och när alla de vackra blommorna har fallit från grenarna

finner de att de är ett träd och inte två.

-          Louis de Bernieres.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Pia » VAD HÄNDER??:  ”Bra att det kommer nya böcker av dig,saknar dina härliga böcker ”

  • Mats Hansson » NOVELLTÄVLINGEN AVGJORD:  ”Kul, som en ketchupflaska rinner ”Älskade Jeanette” ut och vinner er novelltävli..”

  • Mats Hansdon » NOVELLTÄVLINGEN AVGJORD:  ”Kul, som en ketchupflaska rinner ”Älskade Jeanette” ut och vinner er novelltävli..”

  • Anonym » JAG ÄR EN SOCIAL ENSAMVARG:  ”Ordet ensamvarg är något som gruppmänniskor har satt på människor som är ensamma..”

  • drea » I en sal på lasarettet:  ”hahaha, ibland kan en inte vinna :)”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

-