2015 > 11

Vad ska Anna Holm hitta på här tro? Vad ska Anna Holm hitta på här tro?

Jag befinner mig i Bryssel. En stad som kommer att finnas med i nya boken om Anna Holm. Så därför sätter jag mig i bilen och styr kosan in mot centrum från det lugna och idylliska förortsliv som jag besöker över helgen. Jag väljer att åka tidigt på morgonen för att i möjligaste mån slippa rusningen. Det är klarblå himmel och några få grader, lite krispigt. En fin dag för att med kameran plåta miljöer som jag behöver beskriva på olika sätt.

Research.
En rolig del av författarskapet.

Så är jag inne i staden. Kör förbi Justitiepalatset och styr kosan uppför Rue de la Régence mot kungliga palatset. Och det är då jag inser det.

Militärer.
Militärfordon.
Poliser överallt.
Tungt beväpnade.


De står i varje gathörn, framför varje hotellentré. De står stadigt på båda fötterna, håller sina vapen i ett fast grepp. Deras blickar scannar gatan, och jag sväljer när jag sakta glider förbi dem i min hyrda Renaut Clio. Parkerar och känner mig märkligt nervös.
För mitt Bryssel är inte sig likt.

Jag vandrar runt på gatorna, fotar restauranger, gathörn, hotell och andra miljöer, allt för att få en tydlig blick på näthinnan, sådant som jag senare ska beskriva i mina böcker. Ber om lov att få plåta, går förbi militärerna, de ler mot mig, säger Bonjour och jag svarar leende tillbaka, tacksam att de finns där, som en beskyddande pansar mot de onda.

I bilen hem passerar jag åter Justitiepalatset och en övergiven bil står helt för sig själv. Jag noterar hur militär och polis sakta tar sig fram med dragna vapen för att kontrollera. Jag gasar instinktivt, vill bara därifrån. En klump i magen bubblar fram och jag får nära till tårar.

En belägrad stad.
Vad är det som händer med vår värld?


 

Kommentera gärna:

En liten flik från omslaget till SOM ETT BREV PÅ POSTEN En liten flik från omslaget till SOM ETT BREV PÅ POSTEN

Manuset till Anna Holm 3 (har ju inget bra namn ännu...) börjar sitta riktigt fint, snart kan man nog säga att jag har kommit till hälften. Fast det beror såklart på hur långt det kommer att bli, för det vet jag inte riktigt ännu. Fortfarande finns det så otroligt mycket som kan hända denna stackars tjej, och jag har fullt sjå med att hålla reda på alla galna människor som finns omkring henne och som ställer till livet för henne.
Men spännande är det – även för mig.

Problemet är bara att jag har redan så många nya bokidéer i mitt huvud så det är inte nog med att hålla koll på den boken jag skriver just nu, jag måste skriva anteckningar hela tiden till mina nya uppslag, nya böcker, nya historier och karaktärer.

Och nästa vecka kommer min redaktör till ”Som ett brev på posten” (utgivning 7 mars) tillbaka med manuset, så då måste jag förkovra mig i alla korrigeringar i den boken...

Så huvudet är fullt.
Men det är väl så det ska vara i en författares huvud…

 

Kommentera gärna:

Vän och förlagskollega som gjorde mig glad idag! Vän och förlagskollega som gjorde mig glad idag!

Om det är någonting som gör mig glad så är det när det går bra för människor som står mig nära. Det gäller min familj såklart, men även mina vänner. Jag blir fånigt påverkad och jag kan gå runt och nynna lite småflummigt med ett flin på läpparna utan att riktigt veta varför. Så kommer jag på det: 
Jag har fått bli delaktig i någons lycka.

När mina barn ringer mig och berättar något bra så försvinner nästan allt omkring mig som tidigare kanske kändes tungt. Jag glider med i deras glädje, vad det än kan vara, och det är en underbar känsla. Det är som om mitt eget liv blir mindre viktigt, eller så är det helt enkelt så att jag får energi av deras framgångar eller vad det nu kan vara som är positivt.

Jag blir också taggad av mina vänner. Idag till exempel när Christina inser att hennes deckare faktiskt sålt i 70 000 ex, och hon hade inte en aning! Då blir jag också glad.

Så dela med er!
Positiva tankar, besked, förhållanden, resor, jobb, vardagsbestyr… stort som smått.

Man blir ju bara glad av alla andras glädje.
 

Kommentera gärna:

Det här blogginlägget är svart.
För så ser det ut idag, det är svart.

Tänk efter. Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden, den tiden då vi aldrig använde dessa ord:

Terror.
IS.
Hot.
Attack.
Flyktingkris.
Samhällskollaps.
Tältläger.
Tiggare (i Sverige).
KRIS (i allmänhet).


När jag vaknar sätter jag instinktivt på nyheter på alla håll, bara för att få dagens läge. Vad har hänt sedan jag somnade igår? Vad ska jag vara rädd för idag? Vågar jag flyga? Gå till den där konserten? Julmarknaden?

Jag känner mig otrygg. Och jag har ingen aning om vad jag kan göra åt det. Jag känner alltså att det är svart. Jag liter inte på några av våra politiker, vänster som höger, alla verkar vara lika rädda som jag är och ovanpå det helt handlingsförlamade. Jag känner att jag inte tror att någon kan lösa problemen, det har gått för långt.
Jag väntar på något konstigt sätt på den totala katastrofen, sedan får man börja från noll igen.

Och till råga på allt fick jag inbrott i bilen idag.
Svart, svart, svart.

Så känner jag idag.
Hur känner ni?

 

Kommentera gärna:

Oj, oj, oj. Hon har det inte lätt, Anna Holm... Oj, oj, oj. Hon har det inte lätt, Anna Holm...

Varför är det alltid något speciellt med fredagar?

En slags förhoppning på helg och ledighet och roligt. För det är så det ska vara på helger. Roligt. Och fredagen blir en enda förfest på något sett. Man har helgen framför sig, man får glädjas och det bubblar i magen av förväntan.

Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det kan vara ett möte med en vän för att ta en långpromenad i skogen, en stillsam helg med familjen, en rolig fest eller middag. Ut och röja, eller bara en bio eller ett teaterbesök. Eller bara vara. Ta det lugnt och låta vardagen sjunka in.

Så ser jag mina helger. Något av allt det där.

Och idag är jag nöjd. Veckan har levererat flera positiva nyheter och händelser.
Och mitt manus om Anna Holm – nummer tre – har tagit form och är numera ett material på cirka en fjärdedel av totalen.
Bra jobbat, eller hur?

Trevlig helg på er, alla våra fina läsare av Ketchup-livet. 

 

Kommentera gärna:

Bästa kaffet får du på Dezentral i Puerto Banus Bästa kaffet får du på Dezentral i Puerto Banus

Det är det som är det fiffiga med att arbeta som egen och ha ett kreativt och flexibelt jobb. Man kan sitta var som helst. I vilket land som helst. Och jag som inte har ett ”riktigt” kontor, jag blir ibland trött på att sitta hemma. Så allt som oftast så tar jag min dator och min telefon och sätter mig på något ställe. Ett tu tre så har jag folk omkring mig, liv och rörelse, någon som grejar kaffe och snacks eller lunch, människor som kommer och går och som man kan byta ett par ord med för att sedan sjunka in i jobbet igen.

Som det är på vanliga arbetsplatser.

Så idag sitter jag på Dezentral, världens mysigaste café i Puerto Banus. Om ni har vägarna förbi dessa trakter så måste ni bara pröva deras kaffe och glöm inte den jättegoda energidrinken Apple Mint Energizer!

Idag har jag sällskap av bästa Charlotte Jones Sievers som driver en översättningsfirma, Lingo Translations, hon gör som jag, lämnar hemmet och flyttar ut sitt kontor.

Snart ska vi äta lunch ihop.
Så som man gör när man jobbar på kontor…

Ja, så kan en helt vanlig arbetsdag se ut för mig.
Jobb, café, nya arbetskamrater varje dag.
Lyckliga jag.

 

Kommentera gärna:

Igår var jag på ett föredrag om psykisk misshandel. Annika Widén berättade naket och utlämnande om sitt liv och hur hon blev fri från den man som hon hade älskat och levt med i 26 år. Den man som var den stora charmören en gång i tiden men som sakta, utan att hon kunde förstå, blev hennes fångvaktare och översittare och tyrann. Hur hon levde med skammen att leva i ett sådant förhållande, hur hon dolde det för alla och bara levde dag efter dag, utan att ha makten och förmågan att göra något åt det.

En dag sade hennes ena dotter:
”Mamma, jag tycker att du ska rymma härifrån.”
”Men det kan jag ju inte. Jag kan ju inte lämna er”
, blev hennes svar.
”Men jag tycker att du ska rymma tillsammans med oss.”

Det blev en start för Annika att förändra sitt liv. Under ett års tid planerade hon i hemlighet att lämna den man som hon samtidigt älskade. Mannen som är pappa till hennes barn.
Det blev starten till att bli Äntligen fri.

Läs mer i Annikas böcker: Äntligen fri och Sår som inte syns. Kanske du är en av dem som behöver hjälp?
http://www.adlibris.com/se/sok?q=Annika+Wid%C3%A9n
Annikas hemsida:
http://www.annikawiden.com/

 

Kommentera gärna:

Låt dem aldrig ta över. Foto: TT Låt dem aldrig ta över. Foto: TT

Den här helgen har inte varit lik andra helger.

Paris har attackerats. Europa har attackerats. Vårt öppna samhälle har attackerats.

Jag har knappt inga ord kvar, endast mina tankar.

Vila i frid, alla ni som blev offer. Och mina tankar är med er, alla ni som är anhöriga till offren.

Och vi andra? Politiker. Statsöverhuvuden. Medborgare.
Låt oss alla stå upp för demokratin och det öppna samhället. För åsiktsfrihet.
Och skrota religionen.

Kommentera gärna:

Tarifa, Atlanten. Surfers paradis, 1 timma från Marbella Tarifa, Atlanten. Surfers paradis, 1 timma från Marbella

Igår mötte jag upp kompisar som kommit hit ner och köpt hus.

I förra veckan var det likadant med andra vänner.

Och veckan innan så var det flera andra som jag känner som var här och åkte runt med mäklare för att lära sig marknaden.

Och alla vill helt plötsligt köpa.

Det är glädjande att se hur Marbella och kusten omkring har förändrats sedan jag kom hit för fem år sedan. Byggandet har tagit fart. Till-salu-objekten står inte still längre, det är budgivning. Priserna stiger.

Och vad händer då i kölvattnet?
Jo, nya restauranger dyker upp. Affärerna säljer varor. Nya projekt välkomnas. Människor vill flytta hit. Entreprenörsandan blomstrar.

Och här finns allt. Europas bästa klimat. Medelhavet. De vackra bergen. Atlanten en timme bort. Skidåkning. Kultutskatter. Städer och byar. Mat. Vin. Historia.

Det är så himla inspirerande att vara med i den här uppsvingen. Det är positivt. Framåttänkande.
Kanske vi ses här nere?

 

Kommentera gärna:

Två unga människor.

Idag nåddes jag av det tunga beskedet att Jonathans lungor inte längre orkade. Jag skrev om honom och hans kamp i en krönika för åtta månader sedan. Därefter har det gått snabbt. Igår andades Jonathan för sista gången i famnen på sin familj.

I förra veckan fick jag det fruktansvärda beskedet att en annan ung person inte finns hos oss längre. En person som jag känt i hela hans liv. Det var för mig ett oväntat besked, och jag kan helt enkelt inte ta in det i mitt huvud.

14-åriga Jonathan, han väntade på sin dom. Han låg stilla i sin sjuksäng i slutet och kämpade med sin andning i ett desperat hopp att det ändå till slut skulle komma ett par lungor som passade honom.

Men det gjorde aldrig det.

Själv kan jag ibland gnälla över att rynkorna blir mer synliga, jag får gå till frissan för att färga över det grå håret och jag har lite ont i knäna när jag löper en mil.
Det kallas för att åldras.

Men sörj inte för att du åldras. Många får inte chansen.

Sov gott, ni fina som inte fick möjligheten till livet och ålderdomen. Ni kommer alltid att finnas kvar i mångas hjärtan.

PS. Snälla, se länken här om Jontefonden och tänk över era julklapps inköp i år. Se även JONTEFONDENS hemsida

Kommentera gärna:

”Men gud, så länge sedan vi hördes av, var håller du hus nuförtiden?”

Jag ställde frågan igår till en kompis som jag – precis som jag sade till henne – inte hade haft kontakt med på länge. Men så insåg jag helt plötsligt att vi egentligen aldrig någonsin haft kontakt mer än i ett fåtal ytliga sammanhang.

Men vi var kompisar på facebook.
Så, med andra ord, så var vi kanske kompisar även in real life.

Men är det verkligen så? Alla dessa bekantskaper man samlar på sig på facebook, plötsligt så är det som om man känner någon jätteväl men som man faktiskt aldrig träffar. Men personen är frikostig med inlägg om vad han eller hon gör på dagarna, åsikter, maträtter, resor, bilder, vad familjen gör… osv. Och ett tu tre så är man med i deras värld.

Men ändå inte.

Hon som jag träffade igår hade lämnat facebook. Det var därför jag fick en känsla av att det var så länge sedan vi umgicks för plötsligt så visste jag inte alls vad hon hade gjort på ganska länge.

Men vad är det för en konstig värld vi har?
Jag vill ju ha mina vänner på riktigt, inte bara ute i rymden…


 

Kommentera gärna:

Så är det måndag igen. Helgen svischade förbi med blixtens hastighet. Och veckan ligger framför mig som ett oskrivet blad.

Mina tomma blad är många och alla ska de fyllas med ord på något sätt. Ord som ska flyta ihop till en historia om Anna Holms liv.

Förra veckan satte jag igång. Innan dess hade jag arbetat länge med att bygga upp historien i mitt huvud och därefter få ner det på papper. Vart jag än gick, vad jag än höll på med så skapade jag min berättelse.

Och nu är det dags att fortsätta och fylla bladen. Ibland står det still i huvudet, ibland går det som tåget. Och det gäller ju att man gillar sin berättelse, sina karaktärer och deras liv. Och jag älskar Anna Holm och hennes ibland struliga liv.

Så idag är det som sagt måndag.
Och här, kära läsare, kommer ett endaste litet smakprov…helt oredigerat.

KAPITEL 1
Jag hade naturligtvis ingen aning om vad framtiden höll i beredskap för mig. Om jag vetat det så skulle jag inte varit så lugn som jag var. Jag trodde mitt liv var i hamn men i själva verket så var jag bara i början på den stora vågen som skulle slunga mig ut på stormiga vatten. Men det visste jag inte då. Jag lallade runt och trodde jag var lycklig – och jag var lycklig – men det var bara en förrädisk yta som snart skulle spolas bort. Om jag hade vetat redan då, så skulle jag nog ha agerat annorlunda och tagit helt andra beslut från början. Men beslut i trängda situationer har aldrig varit min starka sida. Nu fick jag istället komma in i kaoset bit för bit, stund för stund och sakta fick jag förstå vad människor runt omkring mig är kapabla till. Och under tiden fick jag ta mina beslut, ett efter ett, ovetande om vad som väntade runt hörnet.

Så lugnet jag kände då innan allt började hända, den friden över min nyvunna lycka, den var bara så förrädisk. För jag visste inte. Hade ingen aning.

Men nu vet jag.

Kommentera gärna:

Ingrids senaste thriller Ingrids senaste thriller

Min författarkollega och tillika förlagskollega Ingrid Elfberg skrev i veckan en tänkvärd blogg som berörde mig och som fick mig att tänka på mitt eget bloggande. Hon skulle fylla i en enkät från Författarförbundet. De ställde frågor om man som författare känner sig hotad, utsatt för våld eller åsiktsförtryck eller helt enkelt bara börjat självcensurera sig för att ämnen eller frågor man vill skriva om eller har skrivit om, retat upp diverse troll eller bara ”vanligt folk” eller inte går att pressa in i den allmänna politiska korridoren. Ingrid kom till eftertanke ju längre in i enkäten hon kom. Hennes trista slutsats blev:

”Jag insåg, med ett slags kallt raseri, efter det att jag fyllt i och skickat iväg enkäten att jag omedvetet numera utövar självcensur även i andra frågor. Jag kommenterar inte politiskt material längre, jag ger mig sällan in i diskussionstrådar, jag påpekar aldrig när vänner delar dumma eller uppenbart fejkade grejer. Jag har blivit tystare, försiktigare, mera pk. Snäll.”

Jag stannade upp, funderade... och läste det hon skrev två gånger. Nej, tre. Tog in det långsamt och kände efter hur jag själv gör och hur jag själv agerar. Vågar jag säga vad jag tycker? Trycker jag ”gilla” på inlägg som jag faktiskt gillar? Skriver jag bloggar med brännande samhällskritiska ämnen? Gör jag inlägg om migration, tiggeri, SD, Löfven, budgeten, kriminaliteten, gängvåld, bostadsbristen…

Svaret är nej.

Medan sociala media svämmar över med åsiktsproffs så är jag tyst. Håller med många, skyr många, men väljer som sagt tystnaden i flera av dessa ämnen.

Fegt? Ja, kanske det. Men jag är inte helt säker på att jag klarar av all skit som på en sekund bara kan vältra sig över mig om jag tycker ”fel” enligt vissa och ”rätt” enligt andra. Min röst spelar ju knappast någon roll, så varför ska jag gå in i debatterna? Mina bloggar får fortsätta vara reflektioner av vardagen och inom de ämnen som berör mig utan att vara politiska. Mina böcker får fortsätta att vara feelgood.

Så jag är alltså feg. För trollen finns där ute, ibland visar de sig offentligt, ibland döljer de sig och bara är hotfulla helt anonymt. Och vem vill ha dessa troll efter sig?

Men som Ingrid avslutar sin blogg:
”Är det fria ordet fritt? Eller ägs det av andra än mig?”

Tänkvärt.

 

Kommentera gärna:

Med min fina, härliga och roliga Ketchup-vänner! Foto: Viktor Lyster Med min fina, härliga och roliga Ketchup-vänner! Foto: Viktor Lyster

Det kom en kommentar om inlägg på vår blogg som handlar om förskönande om alkohol.

Jag är en person som gärna tar ett glas vin till maten oavsett dag i veckan. Jag har inte upplevt det som ett problem och det hoppas att jag inte att jag kommer att göra framöver heller.

Men problemen finns såklart. Människor som kommer in i ett alkoholberoende kan få hela sina liv förstörda. Och när ser man signalerna som visar att du håller på att gå över gränsen? När är man mogen att säga ”jag har problem med alkohol”? När kan man acceptera omgivningens försynta kommentarar att man kanske dricker lite för mycket? När har man gått så långt så man inser att man måste söka hjälp?

Jag känner människor som brottas med just dessa frågor, eller så brottas de inte alls, för de har inte ens kommit till den insikten. Men jag känner många fler, majoriteten, som precis som jag dricker vin och champagne men utan problem att sätta korken i flaskan, äta en middag utan alkohol eller ta en helt vit månad.

Jag, eller vi alla i Ketchupbloggen, vill inte försköna vardagsproblemen som finns. Men vi vill samtidigt vara ett forum där man kan få skratta eller le, njuta, tänka till ibland och trivas i största allmänhet och ibland för stunden få glömma alla de faror och allt det elände som finns där ute, utan att för den skull sätta skygglappar för ögonen.  Vi vill vara ett vardagsrum fullt av sköna människor som kan diskutera och må bra. Och personligen skriver jag gärna bloggar med glimten i ögat, ibland provocerande och ibland med en djupare undermening. Och jag hoppas alla våra följare och läsare (och ni håller på att bli många) trivs här i vårt vardagsrum.

I veckan fick jag ett oerhört tragiskt besked. Det har tagit mig hårt mitt i vardagen då man ändå ska sköta det som förväntas av en. Men några ord från en vän etsade sig fast och dessa ord vill jag förmedla till er alla:

”Släng inte bort tid att bråka med dina nära.
Livet är så kort och ingen av oss vet hur länge vi lever.
En dag kommer det att vara försent att tala om för någon hur mycket han eller hon betyder för dig”.


Fina ord. Ta hand om er.
Och passa på och njut av livet.

 

Kommentera gärna:

För ett par veckor sedan bloggade jag att vin är nyttigare än motion. Och jösses vad folk älskade den bloggen. Nu kommer jag med nästa påstående:

Champagne ger dig bättre minne.

Detta enligt en ny forskning som visar att champagne hjälper mot minnesförsämring samt motverkar demens.

Jamen hur bra låter inte det då?
Vin istället för motion och så lite skumpa för att slippa bli dement.

Forskningen gör ju enorma framsteg vilket gör att folket blir glada, lyckliga, lite fulla och med otroliga minnen. Samt med god kondition.
Allt medan man har ett glas rött i ena handen och ett glas skumpa i andra.

Så... Skål ta mig fan!
(Hick)

 

Kommentera gärna:

Blankt papper…
Men nu för tiden inget vanligt papper utan ett blankt dokument på en dataskärm.

Ångest.
Ja, det är väl bara förnamnet.

Anna Holm ska bli bok tre. Jag har tagit sats nu så många gånger. Skjutit upp. Hittat på allt annat som är viktigt. Blivit upptagen. Blivit hungrig. Törstig. Måste fixa. Ringa. Göra...  vad fan som helst.

Men faktum är att det enda som är sant är att jag har skrivkramp.

Eller ångest.
Blankt papper…

Nu ska jag bara fylla det med ord, en historia, en berättelse utifrån mitt redan skrivna och genomtänkta synopsis. Mina karaktärer ska få liv igen, nya bekantskaper ska presenteras och gamla försvinna. Jag har historien i mitt huvud.
Nu gäller det bara att få ner allt i skrift.

Svårt?
Nja…

Mendet är ju jag som är författaren. Om inte jag kan, vem ska då kunna…?

 

Kommentera gärna:

Skulle kunna vara jag och Pepsi en söndagskväll... Skulle kunna vara jag och Pepsi en söndagskväll...

Söndag är vilodag.

Traditionellt har butiker varit stängda på söndagar i kristna länder, enligt principen om vilodagen men på 1970-talet släpptes öppettiderna fria i Sverige. Numera är allt öppet, från storhandel till små butiker. Alla ska jobba, alla ska handla, alla ska rusa runt även på söndagar och vara effektiva och duktiga. Men så går vi in i väggen också.

I många europeiska länder är söndagen fortfarande en vilodag. Det betyder att man gör saker tillsammans utan att för den skull springa och handla. Jag minns när jag flyttade till Bryssel 1997 och hur jag insåg att allt i det landet var stängt på söndagarna, precis allt. Istället samlades människor och åt lunch, de gick långa promenader, cyklade, hade aktiviteter med sina barn. Att åka till Ikea eller Bauhaus gick inte, för de var stängda. Punkt slut.

Nu – i Spanien – så är söndagen en självklar dag till att möta familj och vänner och förutom kyrkan så är lunchen närmast lika helig. Hela släkten börjar med kyrkobesöket klockan elva, därefter samlas alla och äter en lunch som kan hålla på till klockan sex på kvällen. Alla är med. Mormor, faster, syskon, föräldrar, grannar, vänner, barn och barnbarn. Efter det går man hem och vilar. Man är ju mätt liksom.

Jag älskar söndagar. Och jag har tagit efter de traditioner man har här… nja, inte kyrkan kanske, men resten. Varje söndag inleds med planering var vi ska äta och med vilka. Ofta blir vi många. Och alltid blir det länge. Och varje söndag blir en ny, skön upplevelse.

När man kommer hem på kvällen så vilar man. Och man får känna inom sig hur redo man är inför veckans arbete.

Precis som det var förr i tiden.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Anonym » JAG ÄR EN SOCIAL ENSAMVARG:  ”Ordet ensamvarg är något som gruppmänniskor har satt på människor som är ensamma..”

  • drea » I en sal på lasarettet:  ”hahaha, ibland kan en inte vinna :)”

  • Hakon Håkansson » FUCK JANTE!:  ”Hallå tjejen,kul att läsa dina rader oj oj det är faktiskt så det pirrar i kropp..”

  • Maria Öjerskog Borrling » I en sal på lasarettet:  ”Hi hi hi, så levande o roligt du beskriver situationen! Säkert många som känner..”

  • Pia Gummesson » DETTA LIV - DETTA NU:  ”Längtar till nya böcker av dig”

Arkiv

Länkar

-

Etiketter

-