JAG TALAR TILL DIG...

Det är lite soldis. Eller kanske är det dimma, jag har lite svårt att veta skillnaden ibland. Men jag kisar med ögonen för jag kan inte riktigt se horisonten. Jag vet att den finns där men den är inbakad i något vitt, bomullsaktigt. Så sluter jag ögonen helt och det är då som jag så tydligt kan se dig framför mig samtidigt som jag hör vågorna hur de stilla och nästan lite lojt rullar upp på stranden, en efter en, i evighet för dagen. Lite sand och stenar följer med och det rasslar till varje gång de rullar med vattnet, fast ändå väldigt tystlåtet och stilla. Jag hör en fiskebåt tuffa där ute, annars är det inte många ljud som tillåter sig.

Havet.

Det är där jag talar med dig. Så har det varit hela tiden, ända sedan den dagen du inte längre fanns att ringa, besöka, sitta tillsammans med, att se in i dina ögon och få svaren där och då.
Nu talar jag till dig och jag väntar och väntar på dina svar.

Ibland kommer de. Svaren alltså. På olika sätt, inte med en tydlig mening, utan mer i tecken. Det är en tröst och jag lyssnar.

Fiskebåtens ljud har avtagit, jag öppnar mina ögon och jag kan se hur den har tuffat rakt ut mot den gräddvita horisonten och hur den försvinner in i bomullen.

Idag har jag inga frågor. Men jag söker närheten och visst känner jag det, den där varma brisen som sveper runt mig och som vill tala om att du är närvarande.
Du kommer alltid, alltid att finnas hos mig, i mig och med mig. Snart fem år sedan du lämnade oss, men fortfarande så verklig.

Tack pappa, för alla fina år.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-