ETT MANUS SOM VÄXER

När mörkret ligger kompakt, när endast lamporna i julgranen ute vid orangeriet lyser, när alla sover och telefonen inte blippar på uppmärksamhet, när brasan sprakar bakom min rygg och tekannan ryker av nybryggd dryck … då finns jag. Jag är närvarande inom varje vrå i min kropp, själen lever och mina tankar får fritt flöde.
Det är då jag skriver som bäst.
Jag, som predikar att man ska arbeta dagtid och sova nattetid, här sitter jag ändå i mörkret. Men om kreativiteten flödar andra tider på dygnet än vad jag har bestämt så tar jag tacksamt emot.
Förra veckan fick jag tillbaka mitt manus från min redaktör, det som ska bli en bok, det som ni ska kunna läsa från maj 2018. En hög av papper fulla med ord som är mitt åttonde manus. Medan vinden piskade rutorna i takt med regnet, i en lägenhet någonstans i Helsingborg, diskuterade vi gestaltning, dramaturgi och karaktärer. Jag var nästan hög av lust när jag efter flera timmar begav mig hem på mörka motorvägar upp mot Göteborg. Nu har snön tagit över det våta och grå och en matta av vit bomull lyser i månens sken och jag försöker ta in allt vi pratade om.
Det finns en titel, men den är än så länge hemlig.
Jag ler för mig själv och skriver vidare, ser hur texten växer, hur boken får ett bättre liv efter Lenas kloka kommentarer.
Så många människor som finns omkring mig för att ett manus ska bli bok. För att boken ska bli din. Vet inte vad jag skulle gjort utan alla er.
Och mörkret ligger fortfarande kompakt. Jag lägger in ett vedträ till och blundar.
Ja, det här kan bli en riktigt bra roman.

Birgitta