Ketchup of the day bloggar  inom feelgood, författarskap och kommunikation.

SKRIVARKURS PÅ SOLKUSTEN den 9-12 MAJ 2018

VÄGEN TILL UTGIVNING - DRÖMMEN SOM KAN BLI SANN
Skrivar kursen med betyg 5 av 5 kommer nu tillbaka! Drömmer du om att skriva och publicera en bok? Eller skriver du redan på ett manus men känner att du vill utvecklas? Då ska du anmäla dig till vår skrivarkurs på spanska solkusten den 9- 12 maj 2018 med Christina Larsson och Birgitta Bergin som kursledare. Klicka på länken för att läsa mer och anmäla dig!

2017

Det är fredag och det är nedräkning när det gäller mycket. Nu har jag ett råmanus klart till 99,9 %. HURRA HURRA HURRA - för det!  Nu ska jag ägna dagarna fram till den 17 december att redigera SOCIALGRUPP NOLL.  Sedan ska jag ha skrivledigt, fira jul och åka till varmare breddgrader!

Men först ska jag skriva de där 0,01 procenten som är kvar. Nu har jag levt i min kommissarie Ingrid Bergmans huvud sedan i augusti och jag tror att hon också tycker att det ska bli skönt att vi tar julledigt från varandra några veckor!

I kväll, som alla fredagar i mitt liv, så blir det bubbel! Dubbelbubbel faktiskt eftersom vi på Ketchup också firar att Birgitta är final med sin "Något du inte vet att jag vet" till Stora Ljudbokspriset!

Ha en fin helg!

Christina


 

Kommentera gärna:

Igår hade vi terminsavslutning i Booked, vår enkla men glamourösa bokklubb. Enkel för att vi bjuder varandra på te och mackor i vardagen, glamourös för att vi alltid börjar tedrickandet med ett glas Champagne. Men igår var det exklusiv glamour hela vägen. Booked besökte Sara som bjöd på Aternoon Tea i sin tjusiga våning. Så gott och flott! Jo vi pratade lite böcker också – själv vill jag i dessa nobeltider slå ett slag för Kazuo Ishiguro, och framför allt Återstoden av dagen, en sorglig men mycket underhållande historia om den engelske butlern Stevens som gett sitt liv åt att serva andra och alltid undertryckt sina egna känslor. Läs och njut av det underbara språket!  Kanske till en passande kopp afternoon tea?

Cheers, Lizelotte
PS. Härligarecept från Saras blogg hittar du här

En dag av väntan. Och under tiden speglar vädret vad jag känner.
Grått. Dimmigt. Lite duggregn.
Tar en promenad med Pepsi och blickar ut över västerhavet. Man ser inte horisonten. Stundtals ser man inte ens grannön på grund av dimman. Min sinnesstämning är bottenlös, jag harmoniserar med omgivningen.
Väntar på besked från nära som ligger på sjukhus och opereras. Minuterna och timmarna är som dagar och år. Klart att det kommer att gå bra.
Men å andra sidan.
Kommer hem och slår mig ner vid manusarbete.  Ska jag skriva på nya boken eller ska jag redigera? Så typiskt, jag kan inte ens ta ett vettigt beslut en sådan här dag.
Om tre timmar ska jag lämna blod. Det är på riktigt, ett manus är på låtsas. Idag vill jag bara göra riktiga saker.
Imorgon är en ny dag. Då är operationen avslutad och då har jag fokus igen.
Så som livet är – upp och ner.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

För tredje året i rad är min fantastiska väninna, författarkollega och Ketchup-of-the-day-bloggerska Brigitta Bergin nominerad till Stora ljudbokspriset med sin roman "Något du inte vet att jag vet". Det är totalt 40 titalar som blivit utvalda genom mest lyssningar och de bästa läsarbetygen. Och nu är det vi läsare som avgör vilka som går vidare till final. Jag och Lizelotte röstar på Birgitta och håller alla tummar och tår för att hon hon ska ta hem priset:  2017 års bästa roman! 

Klicka på länken och rösta du också!!!  


Klick klick klick
Christina
 

Kommentera gärna:

Vaknar till liv efter en veckas influensa-mörker. Börjat jobba så smått och t om haft två möten. Fast hemifrån. Det är ändå bra fantastiskt. Här kan jag sitta vid köksbordet och Skypa med kollegorna, ingen ser mittbenan i nacken, det räcker att kamma luggen. Älskar digitalisering!

Men älskar inte allt med digitalisering… så lätt så lätt att fastna i beteendemönster. Till exempel: Det händer ju inte något nytt stort på Instagram flera gånger om dagen. Ändå är jag gärna där och scrollar och swipar. På spårvagnen. I väntrummet. Ja, när som det uppstår tidsluckor. Och plötsligt har det gått 10, 15, 30 minuter utan en enda egenproducerad tanke. 

Jag tänker på det här när jag tittar på fotot framför mig. Min ponny som jag hade när jag var liten och som fick bo i la'gårn hos morfars kor. När jag galopperade över stubbåkrarna var det - i själva verket - oändliga vidder vid foten av klippiga bergen, hjälmen var en cowboyhatt och jag hörde i mitt inre hur vinjetten drog igång. Det var film och jag var med i den.

När jag la upp säsongens hö-störar på morfars tomma oljefat i hagen flög vi - i själva verket - över höga oxrar och trippelbarr i en TV-sänd uppvisning på Scandinavium. Att den lilla hagen lutade och var rätt skev var verkligen inte något jag tänkte på då. Min värld var liten och ändå var den så gränslöst stor. Drömmar och fantasier tog vid när det blev för tråkigt eller för ensamt.

Och istället för att scrolla bland andras bilder kan man ju faktiskt skapa sina egna tankar och filmer om så bara inne i huvudet. Där får man göra precis som man vill. Tror jag ska börja med det igen.

Lizelotte, cowboy

Det mesta är fördolt i Göteborgs befästningshistoria under marken i det centrala Göteborg. Men det finns gångar med ingång från Sahlgrensgatan i muren ner till bastionen Carolus Dux där soldaterna bodde och vistades i det befästa Göteborg. Sedemera användes gångarna och rummen av Sahlgrenska sjukhuset (som sedan blev Sociala huset och numera inhyser Pedagogen) för att förvara döda här i avvaktan på transport till kyrkogården när koleran härjade i Göteborg. Fiskhandlarna, som hade sin försäljning i närheten, använde underjorden som kylrum. Tills allt glömdes bort och mer eller mindre återupptäcktes

Guiden Margareta Björklund Guiden Margareta Björklund

1985 av Tor Hermond, arkitekt hos länsantikvarien som visste att det skulle finnas en "underjord" och att nycklarna dit skulle finnas i kommunens förvaltning. Nycklarna dök upp först när någon fick snilleblixten: Aha, katakomberna! Så stod det på nyckelbrickan, nämligen.Tillsammans med Ingrid Wirsin, reporter på Göteborgs Posten gick de ner i gångarna med varsin ficklampa och återupptäckte tunnlarna som en en gång byggdes på 1680-talet i det ointagliga Göteborg med Erik Dahlberg som arkitekt. 

Vilken miljö för en deckare, eller hur? Här utspelar sig delvis min deckare SILHUETTEN.

Ingången från Sahlgrensgatan vid Pedagogen Ingången från Sahlgrensgatan vid Pedagogen

Läs gärna Ingrid Wirsins bok: Göteborg trampar på sin historia med bilder, kartor mm från "upptäckten".

Avslutningsvis så rekommenderar jag verkligen alla att besöka vårt "undre" Göteborg!

Christina
 
http://walknet.se/   arrangerar guidade turer.


 

Kommentera gärna:

Idag fyller min mamma år. Jag ska inte berätta hur många, för jag är inte säker på att mamma vill det. Men en sak kan jag säga: hon är äldre än Elsa i min bok Som ett brev på posten.
På många vis är hon lite lik min Elsa. Man säger ju att en författare ska gräva där man står och det blir nog omedvetet så. Min mamma spelar bridge som Elsa, hon älskar att gå i högklackade pumps och stövletter och hon är mån om att vara fin när hon träffar folk. Hon dukar snyggt till middag även om hon hatar att laga mat, men god mat tycker hon ändå om. Mamma är som Elsa, hon är mån om sin familj och vi pratar faktiskt med varandra i telefon varje dag, hela året. Det har blivit en rutin som har blivit som en drog, man bara gör det. Mamma lyssnar alltid och är alltid intresserad av vad jag än säger och idag när pappa inte längre finns kvar så kan jag förstå hur en röst i telefon kan bryta den tystnad som infinner sig efter att ha haft en hel familj omkring sig.
Men trots hennes höga ålder så ligger inte min mamma på latsidan. Hon kämpar mot krämpor och tar sig ut på bridge, luncher, teater, middagar och allt roligt som bjuds. Hon har en härlig samling vänner, numera mest väninnor. Och hon reser även om hon alltid avslutar resan med att ”nu får jag nog sluta resa”. Det har hon sagt i snart tio år. För ett år sedan resten hon till Marrakech på bröllopsfest, i våras var hon i Spanien och lite senare var vi på en weekend i Stockholm. Med rullator! Hon är enveten om hon bara vill, min mamma.
Så idag fyller alltså mamma år. Jag är inte på plats men jag vet att hon har några vänner som kommer hem och firar henne. Och om några dagar träffas vi igen och det ser jag fram emot.
Så grattis, älskade, fina mamma! Du som är mitt stora fans till allt jag gör. Hoppas du får en riktigt fin dag.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Snart ... snart är råmanuset till deckare nr 6 med namnet: SOCIALGRUPP NOLL färdigt!
Planen var att jag skulle vara klar idag, den 20 november, men jag behöver ett par veckor till.
I morse vaknade jag med en skrivarblues - det händer alltid när man närmar sig slutet av ett manus man skriver - man börjar tvivla på sig själv - funderar på att trycka på delete och sedan jobba med något helt annat. Men sedan upptäckte jag ett meddelande på min författarfacebook från en kvinna som skrev att hon läst "Du kommer inte undan" och "Silhuetten". Fantastiskt bra böcker, bland det bästa jag har läst. Jag vill läsa mer om Ingrid Bergman och undrar om du är på väg med en uppföljare?

Sedan städade jag gästrummet och gick till återvinningen, fick ett fint mess från Birgitta och ett par telefonsamtal som fick mig att le och skratta högt flera gånger och nu är all blues borta och jag sitter framför datorn igen fylld av energi och självförtroende. Nu ska jag skriva klart det här manuset! BASTA!

Tack alla ni, ni vet vilka ni är, som gjorde min dag fantastisk!

Christina

Kommentera gärna:

Om ett halvår släpps min nya roman, den som än så länge ingen titel har. Men snart så ... 
Om lite mer än ett år släpps ytterligare en roman – med titel: TOKTANTEN.
Avtal är skrivet med mitt fina förlag Bokfabriken och jag är mer än taggad. Toktanten är en historia som har funnits i mitt huvud i flera år, nu ska den äntligen kläs i ord på riktigt. Och just nu ligger min titellösa roman hos redaktören så nu får jag utrymme att starta upp.
Det här blir min nionde roman. Jösses, vem kunde ana det här när jag i mars 2012 gav ut min första bok?
Så nu tutar vi på igen. Och som vanligt … hoppas ni hänger på!
Ha en skön helg alla, själv ska jag fira med champagne.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Det är långt till sommaren 2018 kan man tycka men inte när det gäller att planera ny kollektion, bestämma design, färger och material till vad vi ska sälja på Stabbe Design. Varje år känns det som att man knappt hinner stänga för säsongen innan det är dags att beställa produkter inför nästa säsong. Men det är jätteroligt och jag är jättenöjd med Haverdal 2018!

Nästa sommar är det dessutom WM i fotboll och givetvis kommer vi att dekorera restaurangen med svenska flaggor och visa alla matcherna! Idag kom ståborden vi har beställt -  ni vet - det är svårt att sitta ner när det är galet spännande. Kommer ni ihåg fotbolls-VM 1994? Jag satt i alla fall inte många sekunder under matcherna som Sverige spelade!

 

Kommentera gärna:

 "Det där var väl väldigt onödigt" sa jag och spände ögonen i ynglingen som just hade slängt en burk coca-cola på marken. Han skrattade till. Kompisarna också. Mitt hjärta bankade. Herregud jag är liksom inte den som går fram och säger till ungdomar i grupp.  Men sen, till min stora förvåning böjde han sig ner, tog upp den och slängde den i papperskorgen ett stycke längre bort.

Och så i morse, på väg in till jobbet på en knökfull spårvagn blir en plats ledig precis där jag står. Snabbt som ögat knuffar en liten kille med ryggsäck sig fram och sätter sig. Skrattar nöjt! Sen tittar han upp mot mig och ser lite förskräckt ut efter sitt tilltag "eller, ville du sitta kanske?" Det här med att vara tant har sina fördelar.

Lizelotte, tightar till knytblusen och tar mig an dagen

 Nu har jag nästan läst igenom allt jag har skrivit hitills och jag är NÖJD. Det känns BRA, riktigt BRA!
Dessutom har jag bestämt vad manuset som gått under arbetsnamnet
"Deckare nr 6" ska heta ...

           SOCIALGRUPP NOLL



Christina

Kommentera gärna:

En vecka i Spanien saktade ner skrivartempot men nu är jag fylld av energi. Den här veckan ska jag ägna åt att läsa manuset från början igen, redigera och komma in i historien och bestämma riktningen fram till sista punkten.

Till min stora glädje så ligger både "Du kommer inte undan" och "Silhuetten"  på Adlibris topp-tolv försäljningslista för för deckare (inbundet, pocket, e-bok och ljudformat)!

Vilken inspiration och kick detta ger för att fortsätta kämpa på och skriva vidare på mitt deckarmanus som jag än så länge bara kallar för: Deckare nr 6

Ha en fin dag, solen skiner och det är november!

Christina

Kommentera gärna:

Min fina pappa. 1929-2010. Min fina pappa. 1929-2010.

Det har precis varit Alla helgons dag. Det är en fin högtid, tycker jag. När jag är i Sverige älskar jag att besöka en kyrkogård och tända ett ljus bland alla hundratals eller tusentals ljus som just den helgen sakta fladdrar i mörkret.
Jag har en person som jag särskilt tänker på denna dag. Jag tänker i och för sig på honom ofta, men just då blir jag extra påmind.
Min pappa.

Jag vet inte om man glorifierar en person med tiden, men som jag minns min pappa så har jag svårt att hitta något negativt hos honom. Han gav mig så mycket kärlek under hela min uppväxt, han lyssnade och gav mig alltid tid. Jag älskade hans stora famn, hans mörka och lugna röst, han gav mig en trygghet och en förtröstan att allt alltid skulle ordna sig, även i svåra tider. Han såg alltid det ljusa i livet, även under hans många dagar då hans sjukdomar tog ut sin rätt. Han var en person som syntes och hördes på middagar och fester, det var han som fick hålla talen och leda diskussionerna. Han hade åsikter om det mesta och han var inte rädd för att dryfta dem. Han lagade den mest fantastiska maten och han fann orientaliska och starka kryddor långt innan pastan och pizzan invaderade vårt land. Han kunde namnet på alla blommor och insekter och han visste det mesta om rymden, månar och solar. Han lyckades laga och lappa allt sådant som jag idag slänger och istället köper nytt. Han uppskattade ett gott vin i samvaro med vänner och familj och hans härliga, kisande ögon följer mig ännu idag.
Så mycket kärlek.
Det finns säkert något negativt att säga om min pappa, men vet ni … om det fanns något sådant så minns jag inte det längre. Han var bara min fantastiska pappa.
Precis så tänker jag fortsätta att minnas honom.
Snart åtta år sedan vi kramades sista gången.
Jag håller kvar minnet så länge jag kan.

Älskad. Saknad. Min far.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Fördelen med att vara författare är att man inte behöver sitta på ett visst ställe - så länge man bara har en dator så kan man befinna sig var som helst. Just nu är jag  sedan några dagar i Spanien och saknar inte regn och mörkret hemma i Sverige. Här inleder jag mina dagar med en morgonpromenad längs stranden tillssammans med soluppgången, sedan blir det ett dopp i havet och därefter en god frukost med färskt bröd, kokt ägg, persikoyoggi , lättfräst ibericoskinka och nybryggt kaffe. Sedan, ja sedan är det dags att sätta sig att skriva och då vill mitt huvud skriva om mindfullness och livsnjutning och INTE om ond bråd död, mördare och polisjakt. 

Men  men jag måste ju hjälpa mitt polisteam så jag försöker verkligen ...

Brottsbekämparen

Christina
 

Kommentera gärna:

Flyg, bokbebis, flyg! Flyg, bokbebis, flyg!

Wow.
Ytterligare ett litet steg på väg.
 Manuset börjar ta form mer och mer. Just nu är det på remiss hos den person som handlingen bygger på. Det är nervöst och pirrigt för det är nu jag ska få reda på om min tolkning känns rätt.
Men ändå – det är en fiktiv historia BASERAD på en verklig händelse. Jag får inte glömma det.
Redaktör och förläggare ska få manus av mig den 13 november, det är då det flyger bort från mig på riktigt för att senare återvända för alla redigeringsrundor. Så den 5 december är det stort uppstartsmöte med förlagets alla inblandade personer. Då är det nästan precis ett halvår innan utgivning och det är då vi streckar upp alla riktlinjer för PR, bokomslag, inläsare mm.
Det är i det stadiet som det är som roligast. Att få vara med och planera och vara kreativ hur min bokbebis ska få vingar och hur den sedan ska flyga där ute för att fånga så många som möjligt som ska läsa. Jag älskar PR-biten, har svårt att inte lägga mig i, det är ju det som jag har jobbat med i hela mitt liv innan jag blev författare.
Och så då nästa bokprojekt ... Det som finns där inne i mitt huvud.
Men mer om det en annan gång.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Blade Runner 2049 är en science fictionfilm som nästan är tre timmar lång och regisserad av Denis Villeneuve.  Miljön för tankarna till cyberpunk - det är skitigt och futuristiskt med mycket specialeffekter. Jag tänker inte berätta om handlingen men filmen har ett långsamt och nästan sävligt berättande där man som författare slås av hur varje scen är så väl genomtänkt och genomarbetad att det inte finns ett endaste ord för mycket eller för lite. Varenda scen finns med av ett särskilt skäl och för berättelsen framåt eller så småningom knyter ihop trådar. Bildberättandet är därtill oerhört mäktigt. Nästan varje bild är ett futuristiskt konstverk. 
Det mest aggressiva är faktiskt ljudet i filmen som är allt annat än sävligt och långsamt. Det är dovt, industribrötigt, attackerande och oerhört suggestivt. 

När filmen slutade var det helt tyst sedan hördes prassel av kläder,  sammetssitsar som slog dovt mot ryggstöd och skrapet av skor mot golvet när vi i publiken lämnade biosalongen. Alla var så tagna av filmen att det inte riktigt fanns ord.

Eftersom jag är utbildad i att skriva tv- och filmmanus så är jag lite "arbetsskadad" och kan inte låta bli att analysera och imponeras. Ett bra välgenomarbetat filmmanus där man vågar lita på att det långsamma berättandet sätter publikens fantasi (eller oss läsare om det är en bok) och intelligens i fokus. Vi behöver inte matas på med handling, handling och handling staplat på varandra. Sedan är det en helt annan sak att lyckas med det som författare - man behöver hela tiden utvecklas och se och lära av de bästa!

Ha en fin söndag och gå och se en bra film på bio! Vill du få dig några goa skratt ska du inte se Blade Runner 2049 men vill du se en film som sitter kvar i kropp och själ och som du inte kommer att glömma så rekommenderar jag den!

Christina

 

Kommentera gärna:

Backstage... Backstage...

Nu har jag gjort något som jag aldrig gjort förut. Gått mannekäng.  Var liite tveksam till uppdraget först. Hur ska man gå? Hur ska man stå? Men det gick nog bra och framför allt var det nytt och kul!

Fnissigt bakom kulisserna band locktänger, hårspray och skyltdockor och sedan full schwung i klädombyten.

Leopardfuskisar, blanka tighta jeans i mustiga färger, sköna sjalar, sidentoppar och underbar kashmir. Och så klänningar förstås. Höstkläder är verkligen härligare i material och kvalitet än dito vår!

Lizelotte
 

Just när jag hade klickat ”Boka” till kvällens yoga-pass så lovade jag mig själv att jag fick slinka in på NK först och köpa en ljuvligt blå (dyr) träningströja. Det gjorde det hela lättare att ge sig iväg i det mörka brutala regnet efter jobbet kan jag försäkra.

Men sådär kan man ju inte hålla på…   Glad ändå att jag lurade iväg mig, för det var ett pass som gick utanför det vanliga och började med ett boktips som jag gärna vill dela vidare. Love is letting go of fear, av Gerald G Jampolsky. Långt innan det blev trendigt och mindfulness allmängods skrevs boken som i stort menar att tankarna styr vår verklighet. Och säkert bär vi alla på rädslor som hindrar oss från potentiella framgångar. Så nu har jag klickat "Boka" på den också och tänker att det gärna får regna där ute.  Yoga, kvällar i kofta och boksäsong är igång.

Inspiration & Happiness, Lizelotte

Snart dags för nya pressbilder. Foto: Agata Jensen. Snart dags för nya pressbilder. Foto: Agata Jensen.

Många frågar mig vad jag egentligen skriver om just nu. Jag har varit fåordig, rent utav hemlig när det handlar om mitt nya manus. Ingen vet egentligen vad den ska handla om och jag tänker fortfarande vara hemlig ett tag till.
Varför?
Kanske för att jag har varit väldigt transparent tidigare. Delat med mig och babblat och bubblat. Önskat att på det sättet skapa ett intresse och en uppmärksamhet inför det kommande boksläppet. Men nu känner jag totalt tvärtom.
Jag har skapat och gett ut sju romaner. För varje utgåva har försäljningen ökat, böckerna har hittat hem till nya läsare, vare sig det handlar om köp, streaming eller lån. Och snart kommer min åttonde bokbebis.
Jag inbillar mig och tror att den här boken ska bli lite annorlunda.
Inte så att jag inte tycker om mina tidigare – jag älskar dem alla på lite olika sätt – men nu vill jag kliva ett steg till. Så vad är det jag håller på med?
Kort:
En historia baserad på verkligheten. Inte min verklighet, utan någon annans. Men ändå fiktiv. Med andra ord är det något som har hänt, men som jag har fått lov att utveckla en aning.
Tre tidsperioder.
Tre historier.

Det har varit en utmaning och det är det fortfarande.
Just nu redigerar jag för att våga lämna vidare manus till förläggare och redaktör om några veckor.
Sedan får vi se. I avtalet står det utgivning maj 2018. Det är knappa halvåret tills dess.
Titel?
Inte riktigt bestämt.
Men snart så.
Hoppas ni hänger med hela vägen.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Nu har jag tagit mig förbi mitten av manuset - jag har skrivit mer än hälften. Det känns som nedförsbacke. För mig tar det alltid längre tid att skriva första halvan eftersom det är då jag bygger upp hela historien. Andra halva går mycket fortare. Målet var att ha ett råmanus klart till den 20 november. Nu gäller det att jobba på!

För övrigt ligger jag 1:a på Adlibris försäljningslista över deckare i pocket med Du kommer inte undan! Har du inte redan läst den så klicka hem den här för en 50-lapp!

Ha en fin dag!

Christina 

Kommentera gärna:

Just nu sprids kampanjen #meetoo som en löpeld i sociala medier. Under hashtaggen berättar kvinnor om de sexuella trakasserier och övergrepp de utsatts för. Även jag har mer än en historia att berätta om hur jag utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp. Det är så fruktansvärt sorgligt att inse hur många tjejer och kvinnor som får utstå sexuellt verbala och fysiska kränkningar i vårt samhälle. Dessutom att omgivningen både ser och hör men inte ingriper.

Förra sommaren öppnade vi vår sommarrestaurang och en kväll efter stängning berättade personalen om två män i 55-års åldern som varit där varav den ene ljudligt kommenterat en av tjejernas rumpa när hon serverade honom och sedan varje gång hon passerade i närheten. Tjejen var 14 år men det var inte hon själv som berättade om hur obehagligt och äckligt hon hade tyckt det var utan det var en äldre tjej som samtidigt bl a berättade hur han kommit med sexuella anspelningar, när han lämnat in sitt körkort i kassan, och låtsas oroa sig för att hon skulle använda det och fantisera om honom sexuellt.

Jag blev så JÄVLA ARG när jag hörde vad som hänt men det som var LIKA HEMSKT var att det här två tjejerna trodde att det ”ingick” i jobbet. Att man inte fick var otrevlig mot kunderna. Och det är nog tyvärr det är så det ser ut på många arbetsplatser – vi duckar för sexuella trakasserier.  ”Jag skojade ju bara lite. Tål du inte skämt?” Skulden läggs över på tjejen/kvinnan.
När jag sa till personalen att det INTE ingår i deras jobb att ta emot sexuella trakasserier från kunder så möttes jag ändå av: Det var inte så farligt, lite måste man nog tåla.

NEJ, NEJ, NEJ förklarade jag. Det räcker med att ni tycker en kund beter sig på ett sätt som ni personligen upplever obehagligt, äckligt eller kränkande så behöver ni INTE servera/lyssna på/prata med honom eller henne. Ni behöver INTE motivera varför – det är er egen känsla. Är det svårt att säga ifrån så be någon av oss andra i personalen om hjälp och stöd. Jag är helt säker på att om det blir känt att på vår restaurang så accepterar vi inte någon form av sexuella trakasserier så kommer vi att få respekt för det. INGEN kommer att tycka att det är fel av oss att sätta en NOLL- TOLERANS-NIVÅ och den som ändå gör det kommer inte att besöka oss – inte mer än en gång i alla fall – och den eller de kunderna kommer vi INTE att sakna!

Under den sommaren och även under denna sommaren skedde inga sexuella trakasserier mot personalen. Kanske för att tjejerna och killarna som jobbar hos oss utstrålar att de VET att det är NOLL-TOLERANS som gäller. Man ska vara trygg på sin arbetsplats!

Så nu uppmuntrar jag er alla där ute med personal/medarbetaransvar att sätta ner foten . Tala om att på er arbetsplats är inte kunder som inte respekterar personalen välkomna. Tala om att det är NOLL-TOLERANS som gäller på arbetsplatsen mellan kollegor.
Prata med era barn. Förklara att det är NOLL-TOLERANS som gäller. Lär dem våga säga ifrån!


Christina

Kommentera gärna:

Vilken tur att det skrivs så mycket bra böcker! Jag har fullt upp med bokhögen på mitt nattygsbord och har just avslutat två romaner. Vet inte varför jag alltid hamnar i hyllan för fransk litteratur?! Eller hos Sekwa förlag mera bestämt som ger ut välvalda franska böcker på svenska. Har ni upptäckt det? Om inte, give it a try, i väntan på Birgitta och Christinas nya romaner .
 
Olyckan av Valérie Tong Cuong. Vardagsnära men ändå dramatiskt. Den stora olyckan som kan hända när som helst men som man inte kan gå och tänka på och vara rädd för om man vill undvika att bli paranoid. (Det kan ju hända ändå gubevars.) Olyckan slutar trots allt ganska väl men längs vägen avslöjas lögner och halvsanningar, demaskeras umbäranden och nödrop samtidigt som något äkta får spira som ett hopp vid sidan om. Sparsmakad med välgjord dramatik.
 
Den sommaren av Véronique Olmi – läsvärd för alla oss som älskar att glida in i förhållanden som knakar, relationer som blomstrar och tillspetsade uppgörelser blandat med strandpromenader och ja, lite toner, dofter och bilder från Normandie. 

Vive la France! Lizelotte

Ledsen hund i bilen på väg till promenad lååångt från hemmet. Ledsen hund i bilen på väg till promenad lååångt från hemmet.

Det är sant. Det kan ju i och för sig vara fler än en, det är lika obehagligt vilket som. För faktum kvarstår, det sprids ut gift på gator och lekplatser runt omkring där jag bor, gift som dödar, och polisen verkar inte veta vad de ska göra.
Än så länge har över 20 hundar dött. Då är kanske långt ifrån alla anmälda till statistiken. Hur många löskatter som har strukit med vet ingen, men faktum är att det inte finns en endaste katt kvar här längre. Flera hundar har slickat i sig det här osynliga medlet, men kommit i ilfart till närmaste veterinär och klarat sig efter dagar med behandling, om än med olika men. Men de tillhör i varje fall inte de där stackars 20 som dog på fläcken.
Men vad är det för sjuk jävel som gör så här??
Det är bara en tidsfråga innan något barn stoppar in ett förgiftat finger i munnen som precis innan har petat i en sandlåda.
Så här är numera barnfritt, hundfritt och kattfritt. Snart människofritt. För vem har lust att flanera på dessa gator?
Fy fan.
Han – hon – de som har gjort detta och som fortfarande håller på har uppnått sitt syfte: bort med allt levande.
Måtte hen brinna i helvetet.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

I går var jag på releasefest på Litteraturhuset i Göteborg där vi firade Kamilla Oresvärd med  JÄGAREN och Ingrid Elfberg med LILLA DOCKAN. Båda kriminalromaner som utspelar sig i Göteborgsmiljö precis som min serie om Ingrid Bergman. 

Man kan ju inte låta bli att undra om våra poliser från böckerna har träffat varandra i polishusets korridorer? Eller om de gjorde det - skulle de gilla varandra? Ingen aning men en spännande tanke! 
Kanske kan de passera varandra i en korridor, eller säga hej i fikarummet i en kommande bok?

Ha en fin helg och passa på att läsa en bra deckare i Göteborgsmiljö. De är omtyckta i alla fall om man tittar på Adlibris försäljningslista för deckare där två av mina deckare fortfarande ligger på topp-tolv-listan!

Christina

Två veckor som bla innehöll fyra dagars Bokmässa resulterade ändå i en del skrivande på manuset, trots kardinalfelet som tog sådan tid att få ordning på. Nu ser jag fram emot 50-procents-dagen. Midpoint helt enkelt. Vet precis vad som ska hända där - det gäller bara att planera texten. För efter skrivna 50-procent så känns det som om det är nedförsbacke. Man är på väg mot målet - allt som byggts upp i första halvan ska förvaltas och sedan förklaras och alla lösa trådar knytas ihop. THE END!

Ha en fin dag därute i den riktiga världen!

Christina

Kommentera gärna:

Koncentration... Koncentration...

Och för mig hände det i torsdags. Jag kände på mig att det snart skulle ske, men det gick snabbare än vad jag hade trott. Jag blev lite förvånad, till och med så att jag inte riktigt upplevde den där euforiska känslan, så som jag gjort de andra sju gångerna.  Mer som att … jaha, så nu är det alltså klart.
Just så. Mitt nya råmanus är klart. Hallå! Mitt nya råmanus är klart!
Det är ju rätt stort. Månader av slit är till sin ände.
Men. Det är nu nästa fas börjar. Redigera, redigera, redigera. Innan 1 december då förläggare och redaktör tar vid och börjar att lägga sig i, allt enligt plan.
Samtidigt startar en oändlig ny redigeringsprocess som tar vid, val av titel, omslag, PR och införsäljning, inläsning, korrektur och tryckning.
Bland annat.
I hyllorna i maj 2018. Om inget skiter sig på vägen vill säga.
Men det tänker jag inte hänga upp mig på nu. Istället är jag GLAD att ha kommit så här långt på min än så länge titellösa roman och tänker de närmaste dagarna vandra runt i bergen runt Zurich.
Det är jag värd.


Birgitta
 

Kommentera gärna:

Kardinal Rudolf von Habsburg-Lothringen Kardinal Rudolf von Habsburg-Lothringen

Det är brutalt att inse att man har begått ett kardinalfel tidigt i manuset. Dvs ett grundfel, ett väsentligt fel, ett huvudfel.  När jag insåg problemet så var det bara att stöna och sucka en stund, fundera  och sucka en stund till och sedan gå tillbaka från början i manuset och ta bort och skriva om för att få ordning på "kardinalfelet".  Men nu är det gjort! Pust!

Och nu till frågan: Vem är den där KARDINALEN och vad gjorde han för jättetabbe???

Svaret är att det inte handlar om någon specifik  kardinal utan att ordet kommer från latinets "cardinalis" vilket betyder väsentligt, viktigt, huvud-, grund-.

Christina :-)
 

Kommentera gärna:

I går kväll så gick ett Ketchup of the day-event av stapeln på charmiga Charlston i Haga. Butiken var fylld till bristningsgränsen! Bubbel, mingel, goa skratt och shopping kombinerades med utlottning av böcker och kläder.

Lizelotte berättade om oss i Ketchup of the day och att vi står för vänskap och att sprida glädje tillsammans med likasinnade. Christina pratade om vikten av glädje och gav olika tips på hur man ser till att få in det i sin egen vardag. Birgitta avslutade med att utbringa en skål och berätta om årets bästa skrivarutbildning - Vägen till utgivning - Drömmen som kan bli sann - läs mer om den här.

Vilken kväll det blev! Tack ALLA ni som kom och gjorde eventet så lyckat!

Tyvärr så hann vi inte med att ta några kort - vi var alla i nuet och  i stunden under hela kvällen - vi hann helt enkelt inte - det var så mcyekt roligare att mingla, bubbla, babbla och skratta!
 

Kommentera gärna:

Livet innanför mässans väggar. Livet utanför undvek jag. Livet innanför mässans väggar. Livet utanför undvek jag.

Tillbaka i skrivbubblan igen efter fyra dagar extremt utåtriktat liv på årets BOKMÄSSA i Göteborg. Som vanligt är man så här dagen efter helt uppfylld av alla möten med läsare, branschfolk och media. Dessutom glad och tacksam att få tillhöra ett förlag som ligger på allas läppar, som syns, hörs och som sporrar mig i mitt författarskap.
Men.
Årets glädje grusades delvis av de demonstrationer som jag blev vittne till i lördags. Jag stod tryggt innanför mässans fönster och fick med förfäran uppleva stenkastning, kravaller, poliser och maskerade män. Tumult och avspärrningar och rädsla. Har nog aldrig sett så många poliser och polisbilar samtidigt tidigare. Och allt detta för att man gett tillstånd till ett gäng NAZISTER att marschera genom vår fina stad.
Varför?

Hur kan man tillåta detta? Visst har vi demokrati och visst har vi fri demonstrationsrätt, men polisen måste kunna säga nej till att ge tillstånd en sådan publik dag mitt inne i stan? Eller säga nej what so ever, såklart att det innebär bråk och risk för säkerheten med ett gäng nazister på gatorna.
Mässan hade ett besökstapp på 35 procent under lördagen. Det kanske inte är det värsta just i sammanhanget, men för alla småutställare så var det ett stort ekonomiskt avbräck, kanske de inte ens kan boka en plats till nästa år.
Tänk så många människor som blev drabbade av dessa galenskaper. Och för vad? Till vilken nytta? Och dessutom är det vi skattebetalare som får betala kalaset.
Skäms!
Hoppas jag aldrig, aldrig ska behöva se något liknande någon mer gång.


Birgitta 
 

Kommentera gärna:

Jag hörde ordet på teve häromdagen. En skådis som jag just nu inte kommer ihåg namnet på, kallade sig själv en social ensamvarg. Jag hajade till. Precis så känner jag.
Jag älskar ensamheten, söker mig till den. Jag njuter av stillhet, tystnad, av mina tankar och en ordnad och mysig tillvaro runt omkring. Jag har stundtals inget alls behov av människor, att prata eller att umgås och vara trevlig. Det är bara, bara jag.
MEN.
Jag är också en social skit.
Blommar ut fullständigt när jag har saker på gång, på fester, middagar, för att inte tala om jobb med möten eller samtal, presentationer och framträdanden. Då kan jag liknas vid en exhibitionist. Älskar uppmärksamhet, att få diskutera med roliga och intressanta människor, vara med familj och vänner, rusa runt i en storstad och höra bruset som aldrig tystnar.
Kontrasterna. Som vanligt är det kontrasterna.
Nu har jag varit ensamvarg i fyra dagar. Imorgon börjar bokmässan. Då är jag en social skit i fyra dagar. Bye, bye mjukisbyxorna. Hej svejs klänningarna.
Hoppas vi ses!
Klicka här för mitt program på mässan.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Det känns som om jag har kravlat mig upp ur ett svart hål ...
Jag ligger efter i planeringen av mitt skrivande på grund av att jag har varit sjuk och mer eller mindre varit helt utslagen under några dagar, men tack vare penicillin så är jag tillbaka vid tangenterna igen.

Trots soffläge under många dagar så är ändå 30 % av det planerade manuset nedknackat på datorn!

Ha en fin dag, nu ska jag skriva ett nytt kapitel!

Christina

Kommentera gärna:

När jag igår natt ställde bilen utanför huset och gick rakt ut i stillheten så slog det mig.
Tystnaden.
En sådan där tystnad som är total, en tystnad som intar hela kroppen, hela själen. Jag kunde inbilla mig att det inte fanns någon mer på hela jorden än jag just då, just där. Ensam men ändå skyddad. För jag var på marker som är välkända, jag kan varje tuva, varje kulle, varje meter på denna tomt.
Hemma i Sverige igen. Inför bokmässan, Ketchup-event och en massa annat intressant. Men just då, där jag stod i stillheten, mitt i natten, så var det bara jag och naturen. Kanske ett tecken? Att ta in stunden, njuta och inte hela tiden skynda, skynda som jag så lätt gör. Nej, just då blev jag ett med naturen, ett med universum, jag blickade upp mot stjärnorna på en mörk himmel, det var just då det enda som påminde mig om att jag faktiskt existerar.
Tystnaden ... jag älskar den lika mycket som stadsljuden av sirener, bilar, människor och annat som blir som en orkester så länge man befinner sig i det. Men när dirigenten lägger ner sin taktpinne och alla stråkar slutar att spela, då blir det endast naturens vackra fioler som existerar. Den orkestern heter tystnad.
Det är här och nu som jag hämtar kraft och inspiration i några dagar.
Innan allt ska hända.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Gissa om jag har druckit Champagne och firat!

För drygt en vecka sedan fick jag ett mess av Birgitta där det stod: Du ligger ju för fasiken skitbra till på Adlibris pocketlista, så jäkla bra! Så jag kollade och visst gjorde jag det och dessutom med två av mina böcker- Du kommer inte undan och Silhuetten!

Jag tittar i stort sett aldrig på försäljnings- eller topplistor så hade inte Birgitta hört av sig så hade jag missat det totalt.
Härligt nog så ligger böckerna fortfarande kvar och senast idag så låg Du kommer inte undan 1:a på försäljningslistan av deckare i pocket och 2:a på försäljningslistan bland deckare totalt i alla formatAdlibris!

Du kommer inte undan känns som en bok som har haft nio liv likt en katt och det finns så många som jag har att tacka för det. Främst Lena Pilborg – förläggare och grundare av bokförlaget Tre Böcker som var den första att tro på manuset, Olle Magnusson pr, försäljning och vän, Mattias Lundgren som såg till att det blev ljud- och ebok, polisinspektör Anna Allard,
Anna Svedbom och Maj Rytte Lindholm som bl.a. såg till att den blev översatt till norska och finska samt Lisa Krebs som har gjort den säljande omslagsdesignen och inte minst alla läsare och bloggare som har gett den så fina recensioner! TACK!

Och det bästa av allt – det kommer snart mer av Du kommer inte undan!

(Och om du inte har läst den så kan du klicka hem den i brevlådan via den här länken)

Nu ska jag ta och fira lite till - vilken söndagskväll!
 
Christina

Kommentera gärna:

Den här veckan har cirka 4800 författare blivit blivit väldigt glada - inklusive jag - eftersom besked om den individuella biblioteksersättningen har meddelats!
Det är sveriges författarfond som beräknar och betalar ut individuella ersättningar till litterära och bildlitterära upphovsmän samt översättare för bibliotekens utlåning av deras böcker. Beloppet är 91 öre per lån, vilket motsvarar 60 % av biblioteksersättningens grundbelopp. De övriga 40 % går tilll stipendier och ekonomiskt stöd som Sveriges Författarfond delar ut till sina medlemmar.

För min del så är det Alibi AB som har stått för det mesta av utlåningen av mina böcker.

Så ... heja Viola och Felix - och tack till alla bibliotekarier ute i landet som gillar er och ert företag Alibi AB!

Ha det gott!

Christina

Kommentera gärna:

Från bokmässan 2016. Min författarkollega Ann-Marie Schjetlein, bokbloggaren Britt-Marie Bim Kullin och så jag då! Från bokmässan 2016. Min författarkollega Ann-Marie Schjetlein, bokbloggaren Britt-Marie Bim Kullin och så jag då!

Jag har en sida i min svarta anteckningsbok som börjar bli fullklottrad nu. Alla dessa aktiviteter som ska hända under fyra dagar. Saker som jag ska göra inför andra och saker som jag ska uppleva med andra.
Jag pratar om årets bokmässa. Fenomenet där man frivilligt i fyra dagar stänger in sig i en stor mässhall med tusentals människor, med knappt någon luft att andas, värkande fötter, susande huvud, käkar som riskerar att gå ur led av allt pratande, för att inte tala om smilbanden som tenderar att fastna vid örsnibbarna. Ömma fingrar av all signering (nåja, lätt överdrift kanske), möten med läsare på golvet och från scenen och kvällar som blir till natt då man frotterar sig med branschkollegor i alla dess former.
Love it.
En vecka kvar.
Innan dess ska jag skriva några tusen ord till, flyga från Spanien till Sverige, ta en avstickare till Stockholm och hinna pussa på mamma som vanligt när jag kommer hem.
Kom och besök mig på mässan! Jag älskar när ni dyker upp och säger hej. Oavsett om det är spontant eller inplanerat. Bara klicka på länken här så får du mitt schema.
Nedräkningen har börjat. Hoppas vi ses!

Birgitta
 

Kommentera gärna:

"Men varför ska jag klä skolbänken med papper när man ändå ska dö en gång?" Jag sa det aldrig men vet att jag tänkte det. Jag gick i fjärde klass och hade glömt ta med hyllpappret som skulle läggas i botten på skolbänken. Det kändes onödigt och det blev inget papper i min bänk det året. 

Såhär i retroljus funderar jag såklart på varför tankarna gick som de gjorde. Det kanske skulle kunna bero på att oljekrisen slog till med full kraft just då, 1973. Fröken satt i katedern, i batikblus och allvarsam min. "Ni ska veta det att nu, nu blir det bara värre" sa hon. Det var svårt att veta vad det betydde men jag minns att jag gick och väntade på sämre tider. 

Just detta kom för mig idag när jag la in hyllpapper i skafferiet på landet. Men förutom att hyllpapper är nästintill omöjligt att få tag i nu för tiden,  har ju det mesta blivit bättre!

Smile as you walk by, Lizelotte

Foto: Linda U Johansson Foto: Linda U Johansson

    I veckan var jag på Spaningsfrukost – så trevligt – vilken härlig start på dagen. Alla som deltog delade med sig av en ”spaning” och vi fick höra om svampkaffe, vikten av digital detox, hur robotar kan effektivisera vårt arbete, hur vi kan lära oss nya, trendiga ord, hur vi ska inreda (varför inte ett fårskinn på badrumsgolvet) och mycket mer!!

   Det som fastnade i mitt huvud var digital detox – nu är jag är inne i en skrivarperiod så skulle jag helst vilja fokusera på det fullt ut utan att bli avbruten och jag har funderat på om jag skulle låta bli att kolla mejl, sociala medier, svara i telefon osv  på dagarna fram till kl 13 eller 14. Då behöver jag ändå en paus och använda morgon- och förmiddagstiden, när jag är som piggast i huvudet till att fokusera på en sak – nämligen att skriva.

   Men det är ju fler saker som är inbokade (trots att jag verkligen försöker säga nej till mycket) osteopatbesök – har så ont i nacken, besök i sonens nya skola, bokklubbsträff – det var hemma hos mig den här gången och är alltid lika rolig, promenadkväll (alltid på måndagar med Marie) – detaljplanering med mycket diskussioner och skratt av bokprojekt som jag har ihop med en helt grym tjej, mejl från olika håll som ska besvaras, två av mina deckare har hamnat på Adlibris topplista (så kul att följa – går ju inte att vänta med tills nästa månad), besök hos frisören (verkligen hög tid och det är snart bokmässa) och det var då jag fick höra talas om ATT TÄNKA LÅNGA TANKAR. Det handlade om en professor, som när han skrev sina böcker,  åkte i väg helt ensam till något exotiskt ställe och satte sig och skrev för att just kunna TÄNKA LÅNGA TANKAR.
   Det skulle jag också vilja göra, måste vara så skönt att våga total digital detox! Att få tid till att vara i nuet med sina tankar och inte ständigt bli avbruten eller själv bryta sina tanker med att kolla mejl, svara i telefon osv.
   Fast, det är också en del av livet att gå till frisören, träffa vänner, planera roliga saker, följa med sonen till skolan osv!

   Jag kommer nog aldrig att åka iväg och sätta mig helt avskilt från min familj, vänner, mejl och telefon – men jag ska bli bättre på att avsätta tid för att TÄNKA LÅÅÅÅÅNGA TANKAR!

Trevlig helg och testa att detoxa digitalt några timmar!

Christina

Kommentera gärna:

Nej det är ingen nynnande strof. Jag håller på med min to do-lista. Och nu byter jag system. Igen! För det mesta har jag kört Excel-listor med en extra kolumn för datum att sortera på. Men det är liite tråkigt, raderna blir snart så många och skogen syns inte. Ibland har jag hållit mig till uppgiftslistan i Outlook, men flaggorna där ser så ilsket röda ut. Det vimlar av gratis to-do-appar, men jag vet inte... och notislappar är lite svåra att bära med sig. Hur gör ni?

Kanske är själva bytet av system då och då finessen. Man skriver om, prioriterar och blir fokuserad. Nu har jag skaffat en anteckningsbok med hårda pärmar. Känns ju inte alls särskilt nytt och modernt. Men det händer något med tankarna och minnet när man skriver för hand. Så nu provar jag det. Igen. Do to do to do do do do, take a walk on the wild side... Inte heller så ny, men ständigt lika bra.

Lizelotte, back to basics

   I torsdags eftermiddag överfölls jag av en förkylning med förlamande trötthet, huvuvärk och nysningar. Hela fredagen var som ett töcken men jag harvade på vid datorn ändå och min tredje skrivarvecka - på mitt fortfarande namnlösa manus - slutade med att jag kunde konstatera att nu har jag skrivit 1/5  dvs 20 %.

  
Idag har jag ägnat förmiddagen åt att läsa igenom allt igen - det är många trådar nu för en mosig hjärna att hålla isär ... 
Det är också svårt att låta bli att börja redigera, snygga till meningar osv - det gäller att låta bli - det får jag ägna mig åt i december!

Ha en fin måndag där ute!

Christina

Kommentera gärna:

Min trogna vapendragare Pepsi. Bild från i somras. Min trogna vapendragare Pepsi. Bild från i somras.

Ensamhet.
Det är vad jag har ägnat mig åt den senaste veckan. Det har bara varit jag och mitt manus och omvärlden har jag totalt skurit av förutom ett och annat telefonsamtal, och någon promenad utanför grindarna. (Pepsi måste ju få lämna tomten någon gång då och då).
Jag har valt det själv, det här med att vara helt ensam. Ingen familjemedlem har varit på plats, det har bara varit jag och Pepsi.
Och så mitt manus då.
Jäklar, vad jag har fått skriva, skruva, tänka, radera, skriva om, redigera och bli ett med min fiktiva värld.
Och i min ensamma värld får jag mycket gjort. Manuset har tagit flera kliv fram mot färdigt råmanus och då är åtminstone den största kreativa fasen över. Den som skapar en slags ångest, om än positiv, men många gånger undrar jag faktiskt varför jag utsätter mig för det här.
Men jag vet ju svaret:
Jag älskar hela processen fram tills en ny bok ligger och vilar i min hand.
I maj kommer det hända, då kommer boken utan namn finnas i handeln. Men enormt mycket arbete återstår innan dess med förläggare, redaktör, genomarbetningar i det oändliga, projektledning, PR, omslagsdesign, korrektur, inläsning, planering, införsäljning, titeldiskussion osv – listan kan bli längre.
Men just nu är jag ensam och bara skriver för att till slut hamna på diskarna i maj.
Och vet ni vad? Det känns jäkligt bra!
Ha en finfin söndag!

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Som jag har bloggat om här tidigare så är Storytel inte bara ljudböcker utan också en aktie att hålla ögonen på. Aktien har legat ganska stilla kring 68,50 - 70,50 en period och inte lyckats bryta igenom motståndet vid 72 kronor. Men i i går sköt omsättningen i höjden och aktien handlades stort vilket ledde till att aktien steg med 3,96% och slutade på 72,25!

Motståndet är brutet och glada besked om att Storytel har tagit in 200 färska miljoner från institutioner till kursen 67,50 - planen är att bli världens dominerande ljudboksförlag, säger VD Jonas Tellander som också säger "Om 20 år jämförs vi med H&M".

Idag har aktien stigit ytterligare, till i skrivande stund, 74,25 dvs med 2,77%.

Det är en otrolig resa som Tellander planerar för Storytel!  På ett år har aktien stigit med över 90 % - häftigt eller hur!

Ska bli spännade att fortsätta följa!

Christina

Kommentera gärna:

Just nu är min roman "Något du inte vet att jag vet" månadens bok i en bokcirkel som finns på nätet och som går under namnet Feelgoodfredag, så med andra ord, var du än befinner dig i världen så kan du vara med! Dels kan man gå med i en facebookgrupp som heter Feelgoodfredag (klicka här och bli med!) eller så kan man signa upp sig på feelgood-brevet (klicka här) på Sofia Yméns hemsida för att vara en del av varje månadens bok. Eller så går du med i båda alternativen – för säkerhets skull.
En sådan bra idé! Inte bara för att det råkar vara jag som är månadens bok, hehe, utan tänk så smart att i dessa stressiga tider ha möjlighet att diskutera böcker med andra utan att nödvändigtvis träffas in real life. Och få finfina tips dessutom.
Häng med du också. Har du inte läst min "Något du inte vet att jag vet" ännu så passa på. Nästa månad är det en ny, utvald roman. Så genialt!
September-kram till er alla!

Birgitta

Kommentera gärna:

Skrivvecka 2 slutade med 13 % av manuset nedskrivet i ett dokument på datorn! Antal skrivardagar blev kortare på grund av en Tysklandsresa till Husum - en fantastiskt vacker kuststad från 1200-talet - vägen dit gick genom Danmark på motorcykel. 
Idag är jag tillbaka vid skrivbordet och har ägnat förmiddagen åt att läsa igenom det jag har skrivit för att komma in i berättelsen, känslan och det rätta flow-et!

Kämp kämpa - idag går det trögt...

Christina

Kommentera gärna:

Det är lugnet efter dagens bestyr och timmarna innan kvällens middag. Som jag älskar detta mellanrum i tiden. Framför mig en tjock glossy Harper's Bazar. Lägger fötterna på bordet och ser på stajlade, retusherade bilder från Louis Vuitton, Cartier och Prada. Man skulle kunna invända att man blir alldeles missmodig av att titta på så många häftiga skor, väskor och kläder som man aldrig har en rimlig chans att köpa. Men nej! Jag får inspiration. Jag försvinner in i tidningens värld. Ett arv från alla tjusiga magasin mamma prenumererade på till sin frisörsalong tror jag bestämt. Mamma som på sina lediga måndagar tog med mig på den långa, slingriga vägen till stan. Hon i förarsätet, i finkappa, klackar och John Silver utan filter. Jag som en liten väninna på platsen bredvid. Vi parkerade på NK och jag sprang efter hennes raska och målinriktade steg. Till Etienne Aigner, Ströms och Eric Skoglund. För att inte tala om Boutique Margot! Att äga en boutique-blus, som mamma sa, det var något alldeles extra det. Och bara påsarna var ursnygga. Bäst av allt var ändå mjukglassen vid NKs garage.  Men det var först på vägen hem det.

Lizelotte, njuter av dagen idag

Logistik... nu skriver jag på mitt åttonde bokmanus och samma "problem" uppstår varje gång. Jag slarvar med logistiken, dvs att föra ett parallellt händelseschema så att jag vet vem som har sagt vad, när svaren på labbprover är klara osv. Jag håller väldigt mycket i huvudet och försöker föra logistik-schema  men det är såååå tråkigt och tar tiiiid! Men som sagt det slutar varje gång med att jag får sätta mig och läsa manuset från början och "logistera".  Härligt nog blev jag positivt överraskad av hur jag drogs in i min egen berättelse - knepigt va - jag har ju skrivit och hittat på allt själv - men men nu har jag koll på ALLT - tror jag  iaf!


Ha det gott nu åker jag till Tyskland ... brrrooooom!

Christina
 

Kommentera gärna:

Som jag skrev i ett inlägg förra veckan så är det både spännande och skrämmande att påbörja ett nytt manus. Planen var att skriva minst 1500 ord per dag mån - fre och det flöt på riktigt bra. Så i fredags hade jag skrivit 7,5 %  av manuset! Vilket jag firade med restaurangbesök i Lund tillsammans med familjen och en golfrunda på Bokskogen GK - en riktigt fin, rolig och vacker golfbana som jag verkligen rekommenderar. Tyvärr så lyckades jag slå så jag fick problem med revbenen höger baksida - känns ungefär som om man fått ett rejält knytnävsslag och att det sitter en kniv eller två inkörda i ryggen. 
För att återgå till manusskrivandet så kunde jag passat på att skriva mycket mer när jag hade ett sådant flyt men fördelen med att skriva "lagom mycket" varje dag är att min fantasi hinner med att utveckla och fördjupa historien.

Den här veckan blir inget 5-dagars skrivande (tyvärr...) I bästa fall två dagar. Det är dags för saker som bokade upp för länge sedan - bland annat en tysklandsresa tors - sön.

Sedan är det en rättegång på onsdag som jag skulle vilja hinna med att besöka!

Men nästa vecka är blank ... än så länge... och då ska det skrivas!!!

Christina

Kommentera gärna:

Som ni ser här ovan så har vi nästa event på gång med Ketchup - Boka in dig den 5 oktober helt enkelt för bubblor & babbel, bokprat & mode! Hoppas att vi ses där och då, det ska bli jättekul! Vi hade väldigt kul när vi spelade in filmen också - check it out! 

Välkommen!

Anmälan här


 
Min arbetsplats Min arbetsplats

Mitt romanprojekt som jag just nu skriver på baseras på en verklig historia. Allt är inte sant, jag har möjlighet att ta ut svängarna en aning, men grundhistorien och alla människor är från verkliga livet. Det blir en roman som sträcker sig tidsmässigt från andra världskriget till idag och för att få den rätta känslan krävs det en hel del research och intervjuer.
Igår hade jag ett nästan två timmar långt samtal, och efter det skrev jag om hela min synopsis. Jag gjorde nya kapitelindelningar, flyttade om de tre parallella historierna och fick nya scener att arbeta med. Det tog hela resterande dagen. För så kan det bli ibland. Hur noga man än har jobbat med en synopsis så kan det ändå behöva omprövas under arbetets gång.
Det här projektet är det svåraste jag gett mig in på sedan jag började skriva böcker. Att hålla sig till en viss sanning, att inte få fantisera fritt, det är helt annorlunda mot att få lov att dikta ihop allt helt från sin fantasi.  Men historien i sig är så oerhört fängslande så bara det får mig att sluta andas med jämna mellanrum då jag sitter framför datorn. Tid och rum försvinner och jag lever mig in i de huvudpersoner och deras liv som jag försöker gestalta.
I november ska det finnas ett första utkast. Då har jag jobbat med detta sedan i februari. Så lång tid har jag aldrig tidigare haft på mig för ett råmanus.
Nervöst? Svar, ja.
Spännande? Svar, ja.
Blir det bra? Svar, ja.
Är ni nyfikna? Svar … jag hoppas det!
Titel? Finns ej.

Ha en fin dag alla ni där ute – själv ska jag fortsätta skriva. :-) 

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Att skriva minst 1500 ord om dagen och fem dagar i veckan är ett mantra för mig och har varit vid alla manus jag har skrivit. Redan innan jag hade skrivit min första deckare 5:e Moseboken hade jag räknat ut att en genomsnittlig deckare innehåll ungefär 330 sidor och 100 000 ord. Och hur får man ner så många ord i ett dokument - jo, för mig innebar det att jag bröt ner det i delar - 1500 ord per dag (5 dagars vecka) kändes genomförbart och allt över det var plus. Så med skrivstart i måndags - den 21 augusti så borde det innebära att jag har ett råmanus klart om 14 veckor dvs runt den 20 november. Fast nu ser livet inte ut sådant för mig att jag kan skriva 5 dagar per vecka vet jag av erfarenhet... så jag lägger till några dagar och sätter fredagen den 1 december som mål! 

Häng med här på bloggen så får ni veta om jag klarar det och om jag kommer på en titel på manuset! Eller så kanske slutar det med att den får heta NR 6 som just nu är arbetsnamnet ...

Christina

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter