Senaste nytt från oss hittar du alltid på Instagram @ketchup_day. Vi ses där!
2017 > 03
Igår ägnade jag mig åt att ta bort tummar från mitt manus. Jag skrattade gott när jag läste min redaktörs kommentar: många tummar!
Det fanns exempelvis: mellan tummen och pekfingret, X strök tummen över..., X gjorde tummen upp, X höll upp båda tummarna osv. Många tummar blev det - men nu finns det bara fyra kvar i manuset - en på ungefär var hundrade sida kan väl inte vara för mycket? Vi får se - kanske försvinner ett par till i nästa redigeringsomgång!
För övrig så längtar jag efter att bli FRISK efter att ha vaknat 11 dagar i sträck med huvudvärk, ont i kroppen och en enorm trötthet. Jag går omkring som en zoombie och tackar nej till en massa roliga aktiviteter. Kanske är det dags att göra som Birgitta? Tanka värme?
Christina
Kommentera gärna:
Och energi.
Ja, alltså inte sådan där värme som solen ger dig. Jag har istället tankat värme bestående av känslor och vänskap. Man behöver det ibland. Det gör mig dessutom påmind om hur mycket vänner betyder och hur mycket det ger mig mentalt.
Jag var helt slut när jag reste. Efter en långdragen förkylning som övergick till lunginflammation, mycket resande, mycket jobb, flytt mellan temporära bostäder medan huset totalrenoveras, tidspress över slutredigering av ny roman, start av ny roman, olika andra projekt … det gjorde att jag liksom var ständigt trött och blev aningen förvirrad. Jag bodde i solen, men såg den inte.
Det var då jag reste till Provence.
Inget märkvärdigt, ”bara” tre dagar med tre väninnor, ni vet, de där som alltid har funnits i mitt liv och förhoppningsvis alltid kommer att finnas.
Någon sol såg vi inte. Någon fysisk värme var det inte tal om.
Men det var länge sedan jag kände den ron, den glädjen och den värmen som jag gjorde dessa tre dagar.
Energi.
Vänskap är absolut det bästa som finns. Vi pratade och skrattade och avhandlade ALLT. Och trots regn, kyla och blåst så var det den varmaste helgen på länge.
Tack ni bästa!
Birgitta
Kommentera gärna:
I måndags låg Nådastötenmanuset i min brevlåda igen för ytterligare en genomgång och bearbetning. Men, men... det är bara att kämpa på! Jag har ställt in en del roliga saker i veckan men i kväll ska jag på vernissage och dricka bubbel! Kanske är det det jag behöver?
Trevlig helg!
Christina
Kommentera gärna:
Böcker böcker böcker! Jag och min bokklubb har varit på relax- och studieresa till Varberg och hotell Gästis. En dröm för alla oss som älskar böcker. Och bad! Väggarna är fyllda av hyllor med skatter, till och med nere i relaxavdelningen finns läsvärda pärlor. Hittar du något du söker får du gärna ta med dig hem.
Varje vecka får hotellet ta emot nya leveranser av böcker som de sorterar och går igenom. Mycket att läsa fanns det också i Jan Myrdals bibliotek som vi fick besöka och få en exklusiv inblick i. Fantastiska 50 000 katalogiserade band! Inspirerande på många sätt och nästa läsning i bokklubben blir därför en klassiker och gammal gymnasieflamma - Madame Bovary av Gustave Flaubert. Drar mig tillbaka till läshörnan men undrar om den lever upp till minnet?
Lizelotte, satsar på klassiker ett tag nu
Så här i väntans tider (ja, min sjunde roman är snart ute i handeln, men just nu är den på tryckning och jag läääängtar) så tänker jag att varför inte ge er prologen? Kanske det får en och annan att bli nyfiken att köpa Något du inte vet att jag vet om några få veckor! Så … here we go!
PROLOG
Förra året när alla samlades sken solen och det var tropiskt varmt. Den här gången ösregnar det. Svenska västkusten visar sig från sin absolut sämsta sida, termometern orkar bara upp till tretton grader och vinden blåser starkt från sydväst, värsta tänkbara för ön och den lilla hamnen med endast fyra båtplatser.
Motorbåten med gästerna har stora svårigheter att ta sig till bryggan och Anders gestikulerar och skriker ut olika order, samtidigt som han koncentrerat försöker få farkosten att någorlunda smidigt lägga sig med bredsidan mot bryggan. Det är inte lätt men han vet att han är den som lämpar sig bäst för uppgiften, det är han som alltid har varit den självklara kaptenen.
På bryggan står Elsa och Thore och väntar, klädda i regnkläder från topp till tå för att stänga ute vattnet och kylan. Men trots det kloka klädvalet så fryser Elsa, kanske på grund av den anspänning hon känner inför det stundande dygnet. Osäkerheten om ifall det verkligen var klokt att bjuda in sina respektive familjer drar som en istapp genom hennes kropp när hon hör alla ropa med rädda röster för att på något sätt gemensamt få båten i säkerhet.
Kaos, tänker hon. Som vanligt när vi ska ses.
Borde vi bara ha låtit det vara som det var?
Magnus är den som först kliver iland och med sammanbiten min drar han allt vad han förmår i en tamp för att hålla båten på plats. Hasse är på bryggan sekunden efter och tar tag i tampen från aktern. Båda två blir genast sjöblöta, ingen har klätt sig efter vädret och håret smetar sig på deras huvuden av det piskande regnet. Resten av skaran i båten trycker förskrämt ihop sig inne i hytten i väntan på att motorerna ska stängas av så att de ska kunna komma upp på land, räddade från det gungande hotfulla havet.
En brokig samling.
Det är ett år sedan de sist samlades och nu ska de mötas igen och inget kan bli värre än vad det blev förra gången, det var så både Elsa och Thore resonerade när de bjöd ut alla till ön en andra gång. Det är nu de ska ha den där fina helgen de drömde om för ett år sedan.
Ett helt år har Elsa och Thore bott på Gran Canaria. Ett år av kärlek. Så hur har det gått för alla andra, de som blev kvar hemma med olika krav och önskemål? Det gamla paret har medvetet undvikit att höra av sig, men nu har de alltså bestämt sig för att bryta isoleringen.
Regnet fortsätter att ösa ner. Båten är på plats. En åskknall hörs inte långt därifrån och himlen är mörkt gråblå, nästan svart. Vinden sliter i båten, som Magnus och Hasse äntligen har fått kontroll över, och nu ligger alla fendrar på plats, men de skaver oroväckande mot bryggan. Kommer de att hålla? Den brokiga skaran av familjemedlemmar hoppar i land, tjutande och skrikande, Sussie slinter men hinner få tillbaka balansen, väskor hivas upp från båten samtidigt som himlen öppnar sig fullständigt och det inte längre finns en chans att skyla sig från det hällande regnet. Vågorna stormar upp på bryggan och för en sekund får Elsa för sig att hon ska falla i vattnet, den starka vinden tar tag i henne, hon vacklar till och greppar förskräckt tag i Thores arm. Han tar ett fast tag om henne, så betryggande, samtidigt som han genom bruset av hav och åska ropar till gästerna.
”Alla vet var ni ska bo! Skynda er, åskan kommer allt närmre!”
Hans röst är så befallande, som ett eget åskmuller. Han är van att åtlydas och samtliga familjemedlemmar springer med sänkta huvuden – som om de duckar för blixten och åskan – snabbt iväg till de stugor där de ska sova under helgen.
Alla bär de på sina egna hemligheter.
Sådant som de tror att ingen annan vet.
Birgitta
Kommentera gärna:
I veckan har jag besökt Aleholm gymnasie i Sävsjö där jag föreläste för förstaårselever på programmen: teknik, natur, samhälle, ekonomi, restaurang- och livsmedel, bygg- och anläggning samt industritekniska.
I min andra bok: SLASKJOBBET spelar just Sävsjö en stor roll. Det var också i Sävjsö som jag gick i högstadiet.
På bilden ser ni mig tillsammans med Karin Stjern som är bibliotikarie på Aleholmsskolan. Personligen skulle jag tycka att det var sååå roligt att ha ett "eget" bibliotek där man i stort sett själv bestämde vilka böcker som skulle köpas in (förutom referenslitteraturen)!
Efter föreläsningen blev jag bjuden på lunch på Ljunga Park Hotel & Konferens, Nordeuropas största träbyggnad har anor ända tillbaka till 1882. Då var det luften som ansågs självläkande mot lungsjukdomar som fick folk att vallfärda till kurorten Sävsjö. Själva byggnaden restes under åren 1905-1907 och sedan stod ett toppmodernt behandlingshem mot tuberkulos klart för att tas i bruk. Moderniteter som elektricitet och radio på rummen var en självklarhet.
Byggnaden blev samhällets mittpunkt och hade under sina glansdagar hela 250 anställda och Göteborg stad skötte driften.
Ha en skön lördag i det vackra vädret!
Christina
Kommentera gärna:
Många bilder och många skratt blev det när jag fotograferades av Petter Cohen. Bilder som ska användas i samband med min nya deckare NÅDATÖTEN som ges ut av bokförlaget Harper Collins Nordic lagom till bokmässan i höst.
Gio Liljebäck fixade mitt ansikte (smink) och hår och resten var upp till mig att leverera...
Jag är inte särskilt förtjust i att bli fotad. På mitt körkort sitter ex en bild tagen i en fotoautomat där jag är 23 år. Författarfotona till min första bok: 5:e Moseboken tog herr Larsson en dag som det toksnöade (gjorde att det blev ett naturligt filter på bilderna). Lille Larsson som bara var någon månad gammal sov i barnvagnen bredvid. Veckan innan hade jag varit hos frisören och satt i stödpermanent för att få lite volym i håret. Tyvärr blev resultatet mer än "volymstöd" - jag hade ett frissigt och burrig mikronfonhår! Såååå vad gör man? Jo, jag flätade håret hårt mot hårbotten och satte upp det med mycket nålar och sprayade fast spretet mot hårbottnen. Då hade jag verkligen behövt hjälp av Gio!
Kommentera gärna:
Är det mycket eller lite? Ungefär samma fråga som ”hur långt är ett snöre”?
Jag menar … allt är ju relativt.
När en ny roman kommer ut brukar man ibland skriva på omslaget till boken hur många böcker författaren har sålt. Det blir ett bra tillfälle för förlaget att sammanställa alla titlar. Så även denna gång.
Det blev ca 100 000 ex.
Det är ju jättebra. Men det hade varit bättre om det var 500 000. Eller en miljon. Eller nåt. Fast det är ju sjukt mycket bättre än till exempel 20 000. Eller nåt.
När jag släppte min första bok sålde den ca 1000 ex. Det gjorde mig överlycklig. Sedan sköt även den iväg i takt med att mina andra böcker kom och min läsekrets växte.
Men kanske jag också borde räkna med alla som lånar ut boken och alla som lånar den på biblioteket? Då blir det ju långt mer än 100 000 läsare! Kanske dubbelt?
Så vad vill jag säga med det här resonemanget?
Jo, det jag var nöjd med IGÅR går inte att jämföra med vad jag är nöjd med IDAG. Nu har jag satt nya mål. Om fem år kommer jag kanske att fnysa åt min siffra på 100 000. (I wish …)
Så visst är det så – man blir ju aldrig nöjd.
Men 100 000 bara på svenska marknaden är väl rätt okej ändå. Jag bestämmer mig för det.
Just nu.
Birgitta
Kommentera gärna:
Nya drömmar och nya mål. Visst har man dem alltid. För varje mål man uppnår eller för varje dröm som går i uppfyllelse (eller inte) så skapar man nya vägar som leder någonstans.
Så fungerar i varje fall jag.
Nej, jag vann inte ljudbokspriset 2016. Jag blev nominerad – först en av trettio som togs ut av en jury som tittade på försäljningssiffror och betyg. Därefter fick läsare rösta på samtliga bidrag. Och slutligen blev det fem kvar i fyra olika kategorier.
Jag blev en av de fem i kategorin skönlitteratur.
De andra var Martina Haag, Alex Schulman, Lars Wilderäng och Maria Monciu.
Maria vann och det är bara att gratulera. Nu måste jag ju läsa eller lyssna på hennes bok Maskeradstaden.
Så … andra året i rad som jag blev nominerad. Nu satsar jag på nästa år. För varför inte tredje gången gillt? Och ni kan inte ana en sådan kul kväll jag hade, trots min eländiga hosta.
Men andra mål då? Nya mål? Jag har massor, hela tiden.
Idag lade jag ett mål åt sidan. Min nästa roman Något du inte vet att jag vet har äntligen lämnat min famn. Nu går den till tryck och ska flyga fritt. Det känns alltid lite bubblande när man släpper taget – nu går det ju inte längre att ändra något.
Om en månad finns den i handeln.
Och nästa vecka börjar jag skriva på min nya roman.
Men den, kära läsare, är än så länge väldigt hemlig.
Birgitta
Kommentera gärna:
Man vet ju hur det är med vissa låtar. De sätter sig i huvet och man blir liksom inte av med dem. Men den här gången handlar det inte om en hook och en refräng, det som är själva receptet för en hitlåt. Det är Chopins Polonaise och Strauss Radetzky-marsch som får mig att stampa i takt i väntan på bussen och ta danssteg vid övergångsstället. Och i öronen trummar det bara på. Sedan en hel vecka tillbaka. Jag kanske alltid kommer att ha det kvar?!
Jag har varit på danskurs och jag har lärt mig flera turer av den traditionella françaisen, en slags menuett, som mest populär på 1700-talet. Allt för att rustas inför den stundande finalen – Amarantherbalen. Själva orden grundades av drottning Kristina 1653 med mottot ”Minnet härav skall vara ljuvt”. Och jag har verkligen bara ljuvliga minnen av en fantastisk kväll! Men jag hoppas att Polonaisen tågar ut ur huvet snart…
Lizelotte
Kommentera gärna:
Det närmar sig deadline för den här redigeringsomgången av Nådastöten. I morse satt jag vid datorn 07.28 och körde igång.
11.30 gick jag ner i källaren och körde 45 min på löpbandet och i crosstrainern.
13.00 lunch.
13.30 lade jag mig i soffan och tittade på damernas 30 km fristil på skidor. Därefter var det tillbaks till datorn och redigering.
Livet som författare är inte alltid så spännande. Vissa dagar går man inte ens utanför dörren.
Ja... jag tillhör den lidande sorten av författare. Men... jag är också väldigt bra på att fira!!!
Ha en härlig lördag!
Christina
Kommentera gärna:
En fredagkväll kan se olika ut för olika människor. Många lägger arbetet bakom sig och korkar upp en god flaska vin, möter familj och vänner, sin käresta, eller bara njuter av ledighet med teve eller en bra bok.
Andra jobbar. Och snorar. Och äter gofika.
Det där sista handlar om mig.
Den senaste tiden har bestått av jobb, mer jobb, deadlines, ännu mer jobb, sjuk hund (numera frisk) och på det en jäkla förkylning. Och ikväll, efter en hel dag med flyg och byten och efter att jag PÅ HÅRET missade flyget (stod i fel kö vid fel gate vid fel flygbolag) så sitter jag i sonens lägenhet och jobbar undan, dricker te och äter svensk macka, snyter mig och hostar konstant och har lock i örat och hoppas bli LITE klar för att sedan ha en trevlig helg (resten av den).
För på måndag – själva anledningen till mitt Stockholmsbesök den här veckan – DÅ ska jag vara frisk och pigg och byta te mot skumpa. Då ska jag på ljudboksgala. Då ska jag få höra: ”Och de nominerade är …” och mitt namn kommer rabblas upp tillsammans med fyra andra författare.
Men det är på måndag det.
Nu är det ju bara fredag.
Host, host.
Birgitta
Kommentera gärna:
Ni har väl hängt med i att Storytel växer så det knakar och det inte bara i Sverige utan även i Norden och i Europa. Storytel har till och med börjat översätta till arabiska. Dessutom så är det Storytel som ligger bakom Stora Ljudbokspriset med tillhörande gala som går av stapeln på måndag den 6 mars. Lizelotte och jag är grymt stolta över att Brigitta är nomnierad kategorin Bästa Skönlitteratur 2016!
Och för er som inte känner till det så finns Storytel även på börsen och har stigit medhela 80 % sedan årsskiftet! Ni är väl med på resan? Det är jag!!!
Christina :-)
Kommentera gärna:
senast på bloggen
Senaste kommentarer
-
Joacim ölander » SEKTION M - EN TRILOGI - 26 SEPTEMBER: ”Hej Christina Helt suveräna böcker! De har blivit mina absoluta favoriter och ja..”
-
Kersti Strömblad » RÅMANUS KLART!: ”Tur att din man kom hem och realitetsanpassade... Det blir spännande att läsa di..”
-
Lindha Jonsson » SEKTION M - EN TRILOGI - 26 SEPTEMBER: ”Jag har precis läst klart tredje delen i Sektion M, så som den slutar måste det ..”
-
Mario » POLIS- OCH SKATTERAZZIA PÅ VÅR RESTAURANG: ”Känns som Nordkorea!!!”
-
Inger Hansson » INGRID BERGMAN NR 7 -DIRIGENTEN: ”Ser fram emot att få läsa om Ingrid Bergman igen. ”