Senaste nytt från oss hittar du alltid på Instagram @ketchup_day. Vi ses där!

2017 > 02

Research är en stor del i arbetet att skriva en roman. Vissa historier kräver mer research än andra men alla behöver alltid någon form av research. När man ställs inför ett problem i skrivandet kan det helt enkelt vara så att man inte har alla fakta och det är då man börjar googla, läsa, ringa folk, resa och besöka olika platser mm. I början av ett manus, innan man ens har skrivit ett endaste ord, försöker jag göra den research som jag redan då vet att jag måste göra. När sedan väl skrivandet är igång, ja, då uppstår det alltid luckor och frågetecken, och då är det bara att bli vetgirig igen, att börja kolla fakta och ta reda på mer information.

Jag ska snart börja skriva på en helt ny roman. Titel finns inte. Innehållet är än så länge bara för mig, mitt förlag och några till. Inga ord är skrivna. Men synopsis finns och min hjärna går på högvarv. Och research har jag hållit på med sedan ett par månader tillbaka.
Igår var jag på ett koncentrationsläger utanför Berlin, Sachsenhausen. Därefter besökte jag ett minnescenter för alla mördade judar.
Skrämmande. Intressant. Skakande.
Så vad kan det leda till i mitt manus?
Någon gång under 2018 får du veta.


Birgitta
 

Kommentera gärna:

Ulrike Rahe, professor i industridesign Ulrike Rahe, professor i industridesign

Idag på förmiddagen var jag och herr Larsson på ett seminarie som handlade om Design i teknikens framkant och hölls av Boid (en produktdesignstudio med ett team av professionella designers och ingenjörer, som arbetar med både fysisk och digital produktutveckling nära den akademiska världen)
Seminariet innehöll både teoretiska och praktiska innovationsaspekter av designkedjan.

Så intressant och spännande!

Men varför finns ALLTID dessa män (gubbar 50+) i publiken som måste leta fel och ifrågasätta in absurdum? Bara för att höras och göra sig viktiga och försöka förminska de som håller i ett föredrag...

Det är så tröttsamt och de sabbar tiden för alla andra som är på föreläsningen bara för att "minsann visa" att de är så viktiga att de hittar något "fel" eller något som "kan ifrågasättas" eller för att tala om att de själva vet bättre!

Ha en bra dag!

Christina

Kommentera gärna:

Jag kan sitta och jobba i princip överallt. Jag har blivit bra på att skärma av mig och det finns utmärkta hörselkåpor eller öronproppar för att stänga ut ljud.  I förra vekcan var jag och familjen i Lindvallen och åkte skidor. Eftersom jag är mitt uppe i redigeringen av NÅDASTÖTEN just nu så innebar det att jag jobbade med manuset på förmiddagen eller eftermiddagen - eller som på bilden i bilen på väg dit och hem.

Kan villigt erkänna att jag under varenda åk tänkte "bara jag inte ramlar - bara jag inte ramlar". Eftersom jag blev prejad en gång och krockad en gång - ni skulle se vilka snygga blåmärken jag har - så tänkte jag efter det - "bara jag inte bryter högerarmen - bara jag inte bryter högerarmen". Men nu är jag hemma och sitter på mitt älskade kontor med mina tre skrivbord och slipper  att vara rädd!

Kommentera gärna:

Det finns kreativitet och det finns kaos. Men det finns inget kreativt kaos. För att idéer ska blomstra behövs först en struktur.

Jag har lyssnat på föredrag av Leif Denti, forskare i innovationspsykologi vid Göteborgs Universitet och jag har fått en hel del myter avlivade. Som att tävlingar skulle främja kreativiteten. Det leder istället mest till att man söker uppfylla krav och kriterier men knappast komma på någonting annat som kanske är briljant men ligger utanför scoopet.

Men uppmaningen ”tänk utanför boxen” då? Big no no. Snarare uppstår oklarheter och förvirring. För hur gör man då? Alltså rent konkret? Bättre då att säga ”Kan du ta fram tre idéer kring det här tills på måndag”. För det är idéer det handlar om egentligen. Att komma på idéer som är originella eller innehåller ett mått av nyhet, skapar värde och är genomförbara. Och glöm brain storming. Creative writing ett bättre sätt när man är flera personer som ska vaska fram idéer. Alltså att var och en skriver lappar som man sedan gemensamt går igenom som olika förslag. Ett bra sätt att låta alla röster höras tycker jag!

Får du tillfälle att lyssna på Leif Denti så gör det! För inspiration innan dess, kolla in siten Tusen tips om innovation och läs t ex om fyra råd när du säljer in dina idéer eller om  hur du räddar kreativiteten i det öppna landskapet!

Lizelotte 

PS: Här kan du läsa om avhandlingen Leadership and Innovation in R&D Teams

En vacker, gammal arm och hand som har en oändlig historia... En vacker, gammal arm och hand som har en oändlig historia...

För varje rynka jag får inbillar jag mig att det är ytterligare ett bevis på att jag har levt – och att jag lever.
Jag som många andra startar dagen med att titta mig i spegeln. Ibland mer noggrant än andra dagar. Och när man väl har börjat studera sig, helst i den där spegeln med förstoringsglas, ja, det är då man börjar titta ordentligt. Visst har det dykt upp några fler små rynkor sedan sist? Missmodigt letar man efter förändringar.
Man kanske tänker ”varför kan man inte bara få vara sådär babyslät och snygg som alla andra är? Som alla de på affischer och i annonser? De som fotograferas i modemagasinen och alla de som går på röda mattan? De ser oförskämt fräscha ut.”
När man tar en selfie kanske man slänger den för man blir besviken av resultatet.
Är det så här jag ser ut?
Jag har som många andra bokat tid hos en specialist för att få konsultation hur dessa rynkor ska försvinna.  En enda gång gjorde jag det. Aldrig mer.
Han studerade mitt ansikte och förstod mycket väl att jag ville göra något åt det. Javisst, jag fattar att han var sugen på ytterligare en kund. (Eller säger man patient? Men man är ju inte sjuk). Men ändå, han kunde väl varit lite mer känslig inför min osäkerhet.
Jag gick hem den gången, satte mig och såg ut över havet och tänkte på livet.
Det var någonstans där jag insåg att mina rynkor speglar mitt liv.
För varje rynka jag får, desto lyckligare borde jag bli. Det innebär ju att jag finns, jag lever och jag får vara med om allt som händer i världen, i mitt liv, bland mina vänner och min familj.
Varje rynka berättar att jag lever mycket, vägrar att ha tråkigt, vägrar vara rädd. Jag solar och dricker vin. Jag äter god mat. Jag sover förmodligen för lite. Jag älskar party. Fast jag röker faktiskt inte, men kanske jag borde göra det med?
Jag vill bara leva. Ha roligt. Upptäcka och vara nyfiken.
Mina rynkor och jag.
Jag kommer samla på mig många fler av dem innan jag tröttnar och lägger mig för att sova för gott. Innan dess ska man säga om mig:
”Hon har levt, det syns!”
Så länge leve rynkorna, det är dom som är beviset att vi fått ynnesten att bli gamla.

Birgitta

Kommentera gärna:

Jag saknar att ha tid för spontanitet i mitt liv. Dagarna är schemalagda med att redigera manus, ett träningspass (går ner i källaren och springer på löpbandet och trampar på crosstrainern medan jag lyssnar på ett avsnitt av framgångspoden). Frukost och lunch intages oftast vid datorn också. I stort sett alla kvällar i veckan är uppbokade med aktiviteter,  exempelvis träff med mitt affärsnätverk, föreläsningar om stort och smått, träffar väninnor, går på min Impro-teater-kurs, min bokklubb osv. I tisdags var jag och Lizelotte ute och promenerade -  raskt givetvis för att då blir det också ett motionspass :-) Promenaden var dessutom inplanerad sedan en vecka. Vi diskuterade då att vi båda saknade tiden att vara spontan - att ha tid att vara i nuet - att ta en "fika på stan". Dessutom att det är så himla tråkigt att hela tiden tacka nej när någon försöker vara spontan och frågar om man  vill hänga med på något kul eller just ta en fika samma dag. 

På bilden ser ni att jag har bytt hårfärg, vilket skedde i förgår. Det var inget spontant beslut (heller) utan något jag värkt på under en längre tid. Idag fick jag mail om att det är dags för porträttfotografering till min kommande bok NÅDASTÖTEN - kanske jag byter tillbaka till min vanliga hårfärg.... 

Ha en fin dag och glöm inte att fira allt bra som händer i era liv, stort som smått!

Christina

Kommentera gärna:

En "arbetsskada" man har som deckarförfattare är att man alltid har radarn på var man än är. Det bästa är när man hittar/läser/får syn på något som känns udda på ett sätt som sätter igång fantasin. I helgen var jag på Aeroseum- ett militärhistoriskt museum beläget i Säve norr om Göteborg. Där fanns bland annat en utställning om spioner där jag läste om knepet från antiken: Raka huvudet på budbäraren, skriv meddelandet på svålen och låt håret växa ut. För att kunna läsa budkapet fick adressaten anlita sin frisör. Metoden var inte lämplig för snabb korrespondens. Kreativt, eller hur? Men man undrar vad för slags meddelanden som den här sortens tilltag användes till. Och blev man inte tvungen att mer eller mindre tatuera in meddelandet för att det inte skulle vittra bort vid hårtvätt, rakning av huvudet osv? Kunde dessa budbärare bara användas en gång - var de förbrukade sedan, (om texten satt kvar....)? så att det inte blev några missförstånd hos mottagaren. Man vill veta mer, eller hur? Själv såg jag en liten artikel i Göteborgs Posten för många år sedan om ett företag i Belgien som hette Alibi agency och nålade upp den på en anslagstavla. Den triggade verkligen min fantasi och även om det tog  7-8 år så var det fröet till min bok om Alibi AB.

Så på med radarn gott folk!

Christina

Kommentera gärna:

Soni Jörgensen Soni Jörgensen

Ibland måste man påminna sig om vad det är som är viktigt! I fredags var jag på föreläsning med Soni Jörgensen, manusförfattare och dramturg inom film och tv för många kända filmer och tv-serier både i Sverige och internationellt.  Soni talade om vikten att skriva berättelser som berör på djupet. 

PLOT
1. Man måste ha en bra plot (historia man vill berätta.
2. Ploten är til för att få karaktären att växa - att utmana/tvinga karaktären att växa (läs jävlas med).

HUVUDKARAKTÄR (HK)
1. HK måste VILJA något och det jättemycket.
2. HK ska ha ett inre problem - ett inre hål
3. HK måste lära sig något för att utvecklas och nå sin vilja.

Just nu är jag i ett speciellt stadie av min manusredigering och den här föreläsningen var precis vad jag behövde för att bli påmind om hur jag ska/behöver/måste arbeta med mina karaktärer!  Ploten har jag koll på men det är ett bra karaktärsarbete som berör läsaren! 

Nedan ser ni mig tillsammans med Sara Broos, grundare och ledare på Alma Manusutbildning,  som jag känner sedan jag själv utbildade mig där. (Sara Broos är också flerfaldigt prisbelönt regissör och producent för bla: För dig naken - om konstnären Lars Lerin och Manoel Marques mm mm. 

Föreläsningen var ett samarbete mellan Kulturkakademin- Trappan och Alma Manusutbildning .

Kommentera gärna:

senast på bloggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter