Ketchup of the day bloggar  inom feelgood, författarskap och kommunikation.

SKRIVARKURS PÅ SOLKUSTEN den 9-12 MAJ 2018

VÄGEN TILL UTGIVNING - DRÖMMEN SOM KAN BLI SANN
Skrivar kursen med betyg 5 av 5 kommer nu tillbaka! Drömmer du om att skriva och publicera en bok? Eller skriver du redan på ett manus men känner att du vill utvecklas? Då ska du anmäla dig till vår skrivarkurs på spanska solkusten den 9- 12 maj 2018 med Christina Larsson och Birgitta Bergin som kursledare. Klicka på länken för att läsa mer och anmäla dig!

2017 > 01

Ibland tänker jag att det skulle vara fint med en extra dag i veckan. Kanske mellan torsdag och fredag. En dag för att få undan alla de där sakerna som inte riktigt hinns med, som står kvar på listan och aldrig blir strukna eller som ligger i drivor lite här och var i huset. Det skulle förstås bara vara jag som fick den där extra dagen, blir det lika för alla kommer man ju liksom inte ikapp… Eller, skulle man göra något helt annat, om ingen såg? Springa in på NK och plocka det bästa från varje hylla?
”Jag skulle ta ett flygplan och dra iväg för att se ifall det brann en eld någonstans” sa en vän till mig som inte står ut med ensamhet en enda stund.
 
Men en stunds ensamhet ger ju i alla fall lite tid för reflektion och kanske smartare planering, även om man nu inte får den där egna extra dagen utanför almanackan.  Själv gjorde jag en Personlig plan för 2017. (T ex måste jag börja träna innan jag faller ihop). Här är tips på mall med rubriker. Prova - det är kul! 
 
Nuläge
Skriv, några korta meningen om var du befinner dig nu (bry dig inte om ifall det inte är välformulerat just nu, det här är för din egen skull) 
 
Vision
Tänk 3 år framåt i tiden. Var ser du dig då? Vad gör du? /Alt vad står det på ditt visitkort? / Alt vad har du åstadkommit?
 
Mål
1.      Ex något i arbetslivet
2.      Ex något i privatlivet
3.      Etc

 
Strategier
1.      Ex. Bry mig om min egen utveckling – ex Kurs i xxxxx
2.      Ex.
3.      Etc

 
Aktiviteter
Lista här konkreta aktiviteter för att uppfylla dina mål och strategier
 
Viktiga värderingar för mig
 
Uppföljning 
När och hur

Lizelotte

Kommentera gärna:

Jag ska skriva nya, uppdaterade synopsis för mina tre Anna Holm-böcker samt även uppdatera synopsis för Som ett brev på posten och Något du inte vet att jag vet (som kommer i april).
Jaha, funderar kanske du. Varför det?
Jo, numera har jag en agent. Hon heter Lina och hennes uppgift är bland annat att sälja mina böcker till förlag utomlands. Och för det så behöver hon bra material (såklart) som beskriver böckernas innehåll, dess karaktärer mm. Och ingen (borde) väl kunna beskriva detta bättre än författaren.
Men jäklar, vad svårt det är.
Att sålla från en hel roman och få med det viktigaste, men ändå göra en riktig djupdykning och dessutom spegla det lika bra och spännande som boken är.
Gaaaaahhh!
Och när jag sitter med första Anna Holm-boken inser jag att jag faktiskt inte ens kommer ihåg riktigt vad den handlar om. I stora drag … ja. Men när gjordes vad? I vilken ordning?
Så det blir till att göra min läxa och läsa om.
Och det är DÅ jag inser att jag vill skriva om alldeles för många avsnitt. Vilket ju inte alls är läge just nu.
Så jag tar ett djupt andetag, blundar, läser, skriver synopsis, stryker, river och svettas.
Så småningom ska Lina få resultatet och sedan är det (faktiskt) upp till henne. Packetera, översätta osv. Så ... finns det plats för mig i Europa, i världen? Jag vill så gärna tro det. Men då gäller det att inte slarva på vägen.
Så det är bara att kämpa på.
Nya synopsis. Precis så är det.
Och ute skiner solen.

Birgitta
 

Mysigt, eller hur? Mysigt, eller hur?

Landar i en mjuk soffa efter en vecka med nedpackning av ett helt hem.
Huset ska byggas om.
Vilken tur att nya manuset är hos redaktör för mangling, då fick jag en veckas andning. Men med facit i hand så är det bra mycket mer bekvämt att sitta vid datorn och författa än det jag har varit med om den här veckan.

Det började för länge sedan.
Man bestämmer sig för att bygga om huset.
Först lite grand.
Så börjar man rita. Idéerna sprutar.
Så blir det lite mer.
Och mer.
Och mer.
Till slut blir det allt och det resulterar i att man får flytta ut.
Inklusive allt som finns i huset.
Rubbet.
Kolla in bilden så fattar ni.
Någon gång vid påsk ska det vara klart.
Jag är skeptisk …

Birgitta
 

Kommentera gärna:

I dag kom det två tjocka kuvert med posten som innehöll Nådastöten-manuset med kommentarer. Nu är det dags att redigera det igen. Jag var färdig med mitt andra manus jag har hållt på med de senaste veckorna strax efter lunch idag. När jag hade skickat iväg det så städade jag mitt kontor och mina skrivbord. Jag har faktiskt inte öppnat kuverten ännu fast jag är nyfiken... Det får vänta tills i morgon!  För övrig så är Myran och jag grymt taggade inför jobbet. Vi tänker börja arbetet på ett flygplan och fortsätta vid en pool i värmen...

Allt gott!
Christina

Kommentera gärna:

I måndags började jag en kurs i improvisationsteater. Jag gick dit med känslan hos en 6-åring inför första skoldagen: Förväntansfull, lite rädd, nervös, adrenalinsprallig och uppskruvad. Jag mötte 11 likasinnade personer där! Så roligt, så många skratt och vilka utmaningar man ställdes inför. Det här passade verkligen mig. Efter två timmar var jag helt slut i huvudet och hade fått skratta  så tårarna rann.

Improteater, lekar och utmaningar bygger synapser i hjärnan och det behöver jag. Att sitta och mumla för sig själv hela dagarna med redigering av ett manus där jag letar ord, vrider meningar, flyttar om i ett stycke eller efter ett tag bestämmer mig för att stryka den där konstiga meningen som jag inte kan få ordning på bygger inga nya synapser i hjärnan!

Just nu sitter jag och högläser mitt manus - ett effektivt sätt att upptäcka meningar som är felbyggda, upprepas, behöver tas bort , skrivas om, eller flyttas i stycket. 

När jag är klar med det så ska jag göra en sista jakt på vissa småord som jag överanvänder... sedan... på fredag ska jag börja redigera NÅDASTÖTEN!

Kommentera gärna:

Så här ser kommentarerna ut (se bilder) som jag jobbat med den senaste veckan i manuset jag redigerar!

Fler exempel är:
* Formulera mer subtilt 
*Övertydligt 
*Slentrianmässig beskrivning 
*Undvik småord 
*Gör situationen mer direkt 
 
*Dessa typer av förstärkande/värderande ord är ofta en varning att man inte gestaltat ordentligt.

Och vet ni... jag är jättetacksam för alla dessa kommentarer som gör att jag tvingar mig själv att höja mig en nivå! (fast jag har suckat en hel del och slitit mitt hår) Jag har också strukit runt 3500 ord. Ord som ingen kommer att sakna men som gör manuset tajtare och mindre pratigt. 

Dessutom så finns det en hel del positiva och berömmande kommentarer också :-)

Ni kanske undrar hur jag hanterade kommentar (JK354) nedan...

Jo, jag skrev en sådan scen... till...

Christina


 

Kommentera gärna:

I veckan som har gått har jag redigerat "Något du inte vet att jag vet" en sista gång innan min fantastiska redaktör Johanna Rydergren tar över och förslår ändringar och korrigeringar som ska göra manuset ÄNNU bättre. Innan Johanna lägger sin hand över nästan 99 000 ord (blir ca 350 sidor i en tryckt roman) så är det bara jag själv och min förläggare Erik som har läst. Ingen annan. Bara vi. När jag gick igenom texten för hundrafemtioelfte gången nu i veckan så slog det mig några saker:

1. Jag är inte lika rädd längre. Förr behövde jag många som testläste, men idag är jag mer trygg i mitt författarskap.
2. Manuset kändes bättre än jag kom ihåg det. Jag har inte ägnat det en sekund sedan jag släppte det till Erik i början av december, nu läste och ändrade jag med färskare sinnen. Den insikten gjorde mig lugn.
3. Att det jag skriver idag är så far away från min start som författare. Man kan tycka vad man vill om mina böcker, men om någon tar sig tid att läsa alla mina sex (snart sju) romaner med start från den allra första ("Tre Veckor") så kommer ni märka en stor skillnad i språk, gestaltning, dramaturgi, dialog … ja, i allt.

Så vad vill jag säga med detta inlägg?
Jo, jag är nöjd. Det är inte så ofta jag säger det, men idag är jag nöjd. Ett manus har lämnat min trygga famn och blåst iväg för att nagelfaras och jag ser fram emot det slutgiltiga resultatet.
Och som svar på min fråga:
"Är min första roman ren skit?"
Nej, inte alls. Den är inte på långa vägar lika välskriven som mina böcker är nu. Det saknas mycket i den. Men ren skit – nej. Fast … jag skulle skriva den helt annorlunda idag.
Och det är väl det som kallas för utveckling.


Birgitta
 

Kommentera gärna:

Jag har varit bortrest större delen av julen, mellandagarna, nyår- och trettonhelgen men nu är jag igång med författaråret 2017.
Birgitta och jag har redan hunnit träffas för detaljplaneringen av vår skrivkurs i Tolox i maj. Jag har börjat researcha för nya deckaren och jag har några arbetsnamn - Socialgrupp Noll, Bottenskrap och Fixaren. Inget av dem känns helt rätt så vi får se...

Jag har också planerat in tre Bokmässor  i kalendern och några författarframträdanden. Dessutom har jag skickat in ett bidrag till en skrivartävling (första gången i mitt liv tror jag). Ni kommer bara att få veta vilken om jag vinner...

Dagen till ära - en måndag - så har jag börjat redigera ett manus som fått ligga i byrålådan alldeles för länge...  (apjobbigt värre men jag kommer att vara väldigt nöjd med mig själv när jag gjort det)

Gott Nytt År till er alla! Nu kör vi!

Christina

Kommentera gärna:

En sprakande brasa i mörkret ger mig inspiration. En sprakande brasa i mörkret ger mig inspiration.

Nytt år. Jag smakar på det.
2017.
Det låter så … mycket
. När jag var barn så betydde årtal som detta science fiction. Många gånger målades framtiden upp som dyster och härjat av krig. Kanske det är så det är nu? Fast vi märker det inte även om vi såklart märker det men vi vaggas ändå in i det, sakta, år efter år, avtrubbade trots all media och transparenta liv.
Men istället för att bli dyster så sjunker jag in bredvid min sprakande brasa, tänker att idag är det tio minus ute och snö och om två dagar åker jag tillbaka till mitt Marbella. Beslutar mig för att jag ändå inget kan göra åt nutid och framtid mer än små gester som att källsortera, se om min familj, skriva böcker och försöka att må bra.
Till exempel alltså.
Det är viktigt att må bra. Det är mitt löfte för 2017.
Må bra, se till att de jag älskar mår bra och sedan behövs det inte så mycket mer.
Tänk vad filosofisk man kan bli av den där brasan.
I år ska jag komma ut med en ny roman i april, den heter Något du inte vet att jag vet. Samtidigt kommer pocketen på Som ett brev på posten och en månad senare släpps Ett oemotståndligt begär som pocket.
Men det mest spännande är att få starta med mitt nya romanprojekt som ännu är hemligt. Och skrivarkursen som Christina Larsson och jag ska ha i maj. Och om det blir utlandslansering i år tack vare bästa agenten Lina på Malmsten Agency. Och om jag ska gå och vinna Stora Ljudbokspriset för 2016! 
Så det där med elände i världen får vänta för min del. Jag känner förväntan, spänning och positivism inför 2017.
Hoppas ni alla hänger med.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

När man sitter och försöker skriva men den vita tomma skärmen ger noll och inget tillbaka...

Det är då man surfar ut och tar en sväng på nätet. Annonser som glimmar och inspirerar till klick och vidare surf. Jag knappar in ’Cartier damklocka Enter.’ Det tar sin tid att titta igenom. Så många modeller och så många storlekar och prisklasser. För det verkar finnas en egen klockvärld där ute och flera i omlopp på andrahandsmarknaden. Jag förlorar mig i bilder och beskrivningar. Tänk om man skulle? Om jag säljer bilen, jag behöver den ändå inte, och går ur golfklubben, jag spelar ju aldrig – ja då är jag liksom hemma. Då skulle jag kunna klicka hem en Cartier Tank Francaise... Sitter länge och tittar. Jämför. Leker med tanken på att den ena eller andra sitter på min arm... Klickar ut från det luriga nätet och öppnar ett Wordblad istället. 

Jag är sju år och har lånat mormors symaskin. Hon tycker inte om det. Inte idag. Jag skräpar ner och rör till det hon just har ställt i ordning. Men hon gav med sig och nu drar jag fram gamla tyger ur skåpen, klipper och formar, syr ihop olika delar utan att kasta och fålla och till slut trär jag på mig en grön kort kjol med ett inkilat vinrött brokigt tyg längst fram. ”Nu ångrar du allt att du nästan inte lät mig sy mormor! Se så fint det blev!” Mormor vankar fram och hon måste ju hålla med.

När slutar man att gå från idé till omedelbar handling och vara oförblommerat nöjd? När slutar man att ta vad som står till buds för att skapa någonting större, bättre, smartare, snyggare? En del gör det aldrig, men alldeles för många gör det alldeles för fort.

Jag vill lära mig sy igen. Jag vill bli bättre på franska. Och jag behöver träna på en starkare fysik. Men jag behöver inte en ny klocka.

Lizelotte, som önskar alla ett gott och kreativt 2017

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter