Senaste nytt från oss hittar du alltid på Instagram @ketchup_day. Vi ses där!

2018 > 08

Miljön är det som ger berättelsen kläder, som omsluter historien man vill berätta i ett paket. Händelserna som jag ska skriva om i min kommande bok kan egentligen utspela sig i vilken stad som helst men jag har valt Varberg. I veckan tillbringade jag och Amanda, äldsta dottern, två dagar i Varberg med att besöka fästningen, Stadshuset - stort tack till Kanslichef Henrik Lundahl som tog så väl hand om om oss och berättade och besvarade många frågor, hotell Gästis, Leninbadet, flera restauranger och fik, kallbadhuset och polishuset. När jag kom hem igen upptäckte jag att jag hade glömt mitt block på hotellet - paniken spred sig i kroppen för i den fanns ALLT om manuset - kapitel för kapitel, anteckningar om reseracharbete, om karaktärer mm. För den som skulle hitta blocket och öppna det skulle det säkert bara se ut som en fullkluddrat block som lämnats kvar för att slängas. Jag ringde hotellet så fort jag insett mitt misstag och det var tio lååånga minuter innan kvinnan jag talat med ringde tillbaka och berättade att blocket inte var bortstädat. Hon erbjöd sig att skicka det men jag bestämde mig för att åka och hämta det själv. Jag vågade inte riskera att blocket skulle försvinna med posten! Med en lättnad som inte går att beskriva satte jag mig vid datorn och skrev de två första kapitlen i boken som ännu inne fått något namn.
Nu är jag på gång!

Christina

Kommentera gärna:

Först hade jag hela rummet för mig själv. Sen blev vi två på salen och då drogs draperierna för mellan sängarna. Rätt skönt ändå.  Min nya rumskamrat var av en helt annan åsikt. "Jag behöver ljus! Kan vi ha öppet mellan oss?" Hm. Ok då, jag är inte den som är den... 

(Det här var några år sedan och får räknas som preskriberat nu.)
 
Lite motvilligt låter jag mig bli bekantad. Det är ungefär en och en halv meter emellan våra sängar och det blir konstigt att inte prata. Vi utbyter vardagligheter på kvinnors vis på lasarett. Vilka åkommor vi har, var besvären är som värst och om sjukhusmaten går att äta. Och sen raskt vidare till hur många idioter det finns i samhället idag. Ja det är inte klokt. För att inte tala om han i bostadsrättsföreningen som är riktigt djävla blåst. Jag sugs med och det är riktigt roande. Men jag måste avbryta då och då. Telefonen ringer och så har jag försökt börja på min bok femtioelva gånger.
 
Jag huttrar lite under mina täcken och det blir dags att sova. Läsa får jag göra en annan gång. Förutom ett gammaldags lakan har jag ett randigt täcke, en rutig filt med fransar och två ljusblå filtar från Alingsås tvätteri (Legendarisk inrättning ju! Tidigare känd för att samla vigselringar och annat som följer med tvätten i en burk till festkassan, bäst att behålla ringarna på!) För säkerhets skull har jag lagt min vita pälsfleece runt nacken och fötterna har jag stuckit in i mina uggisar. Syns inte under alla täcken.
 
Madame Flodhäst bredvid (kanske inte snällt but now you get the picture) utbrister "Gud så varmt här eeh! Och där ligger du, herreminjee! Är det ok jag klär av mig naken?"   Inga problem. Hon fläker av sig allt hon har, tjostar och dunsar ner i sängen bredvid med hela sin väldiga kropp. Vilket par vi är! Mitt i hela eländet av njurstenar och blindtarmar, smärtor som svider och kärl som brister, måste man ändå skratta.
 
Ingen av oss sommar på länge. Men efter någon timma drar det igång. Snarket. 

Du vet hur det är, först försöker man tänka bort det, sen lägger man kudden över huvudet. Men när det inte funkar är det som att det verkligen biter sig fast. Jag börjar harkla mig då och då. Hjälper inte. Jag höjer och sänker min säng för att det skall låta. Hjälper första gången bara.
 
Sen får jag en snilleblixt. Jag kan ju ändå inte sova. Så jag öppnar paddan och ritar upp ett diagram. Y-axeln får stå för volymen och x-axeln frekvens. Ingen exakt vetenskap precis, 1-10 pinnhål på båda och så börjar jag pricka in värdena. Det går lekande lätt. Efter bara några minuter har jag en imponerande graf. Men vad ska jag med detta till? Kan ju knappast visa fram det. Det är bara för mycket. Så jag sparar det under "Madame Flods kurva, 4-5 feb.", stänger locket och hasar ut i köket för en kopp te. Fem minuter senare kommer även Madame Flod och behöver en kopp nypon.  "Jag har inte sovit en blund". "Joho du! Det har du visst" säger jag segervisst med fullt av bevis i min graf. "Nä nä, jag ska säga dig att för varje gång jag snarkat till, har du harklat dig och då blir jag klarvaken förstår du. Jag snarkar bara precis i insomningsskedet nämligen."
 
Men vaf...! En del får alltid rätt liksom.

Lizelotte

Nu ser jag bara framåt Nu ser jag bara framåt

Åh, denna sommar … som jag har njutit och tagit tillvara på varje dag, på varje stund. Som en energiboost i storlek large. Inget spring med dynor ut och in, parasoller som blåser sönder eller inställda grillmiddagar. Bara värme, sol och vänskap. Javisst, även torra gräsmattor och föreningens sinande vatten, men om jag bara tänker egoistiskt just nu så har det varit den bästa sommaren på många år.
Tid att reflektera. Tid att bara finnas. Tid för familj och vänner.
Och Holländarn som bara tuggar på.
Nu blåser det ute. Något inom mig säger att hösten är på väg. Och det är okej. Kom igen hösten! Nu längtar jag efter rutiner igen, efter att få gå in i min introverta värld och skapa nya historier och lära känna mina nya karaktärer. Det kittlar mig längst inne i nerverna och jag kan knappast bärga mig. Som jag älskar detta.
Nu ska jag grotta in mig i redigering av Toktanten och samtidigt starta med mitt nya romanprojekt. Jag älskar det redan. Mina tankar flyter medströms i takt med att jag lär känna dem. En brokig samling individer med drömmar och hemligheter och förhoppningar. Såklart. Det är ju så livet är.
Välkommen hösten. Tack fina sommar.

Birgitta
 

Kommentera gärna:

Så glad för sommarens leverans av kaffekoppar! Direkt från Provence dessutom. Jag kunde inte bestämma vilken blå nyans jag skulle beställa så det fick bli hälften av varje.

Lena Hasse, smyckeskonstnär och keramiker med verkstad och butik L'Atelier i franska Seillans gör de mest fantastiska saker. Hemsidan är på gång - Stay tuned!

Lizelotte

Det börjar bli dags att byta ut lata semesterdagar och rosékvällar mot lite återställande ordning. Och i måndags kväll började det plinga igen.

Varje kväll klockan 21.00 plingar det i min telefon. Det är ungefär då jag brukar sjunka ner i soffan med en kopp te. Och det passar ganska bra, för då är det dags att tänka på det positiva som hänt under dagen. Det är därför det plingar.Inget gnäll, bara plats och fokus på det som har varit bra.Tre bra saker. Det kan vara allt från att jag äntligen fick klart rapporten, ett samtal vid kaffeapparaten till ett leende på bussen.

Det går alltid att hitta tre bra saker i vardagen. Ibland glimmar det till i havregrynsgröten. Och ibland får man bara vara glad att man får vara med.

Lizelotte, back in business

senast på bloggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

-

Etiketter